Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2015

Av Ulf - 2 januari 2015 15:10

 

 

Regi: Graham Annable & Anthony Stacchi

Manus: Irena Brignull & Adam Pava (baserat på Alan Snows roman Here Be Monsters!)

Medverkande: Ben KingsleyJared Harris, Nick Frost mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2014

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0787474/

 

En föräldralös pojke, Eggs, växer upp tillsammans med de så kallade Boxtrollen - små troll som gömmer sig i lådor och bor i stadens kloaker. Tillsammans med Eggs ägnar de nätterna till att ta vad de behöver från soporna i världen ovanför. När Boxtrollen börjar försvinna under sin nattliga räder inser Eggs att han måste rädda dem. Det sätter honom snart i direkt strid med stadens trolljägare som tänker använda sitt jobb för att stiga i samhällsklasserna.

 

Det här är tiden på året då jag oftare än vad jag vill biter i sura äpplen och ser filmer endast på grund av att de är nominerade till olika priser. The Boxtrolls lär bli Oscarsnominerad under vad som har varit ett mycket långsamt år för animerad film. Med förra årets kanske sämsta titel och Ben Kingsley i en av de större röstrollerna var jag heller inte alltför entusiastisk. När jag går in i något med noll och inga förväntningar bör jag dock kunna hitta saker som jag ändå gillar. The Boxtrolls visade sig dock vara lika sömnig som jag befarade.

 

Gjord av teamet bakom både ParaNorman (2012)och Coraline (2009) borde det här ha kunnat bli bra. Storyn, baserad på en bok av Alan Snow (med mycket bättre titel), är dock mycket mer typisk och beprövad än hos de två nämnda filmerna. Där nämnda filmer presenterade väldigt bra tolkningar om tolerans och hur man bör bekämpa fördomar är The Boxtrolls bara fruktansvärt trist. Samtidigt vet jag inte vem den här filmen är tänkt för. Den är från sju år i Sverige, men jag vette fanken om jag skulle tagit med en sjuåring på den här filmen. Samtidigt är den alldeles för löjlig för äldre barn än så. Med sin skumma tematik som närmst kan liknas vid en allegori över nazismens syn på judar finns här scener som absolut inte lämpar sig för de yngsta. Samtidigt problematiserar den väldigt dåligt och blir således ett onödigt inlägg i en diskussion som är viktig att föra även med barn - inte minst med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. 

 

Skippa The Boxtrolls och se något bättre animerat istället. Enda anledningen att den klarar sig från en etta i betyg är att det som vanligt när det gäller de här filmskaparna är mycket gott hantverk. Det är också allt.

 

Betyg: 2- filmer som ändå kommer förlora till The LEGO Movie av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2014 10:27

 


Regi: Bennett Miller

Manus: E. Max Frye & Dan Futterman

Medverkande: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Likely Story/Media Rights Capital

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1100089/

 

Även om bröderna Mark och David Schultz båda vunnit guld under 1984 års olympiad i Los Angeles för de en något tynande ekonomisk tillvaro. En dag får Mark ett telefonsamtal från multimiljonären John du Pont som vill hjälpa honom med detta. Som brottningsentusiast vill han skapa en träningsanläggning på sitt enorma familjegods Foxcatcher. Med 1988 års olympiad som mål börjar Mark träna under John, men snart visar sig hans välgörare vara allt annat än stabil.

 

Som jag väntat på den här filmen! Kampsport av olika slag är ett av mina största intressen och historien om John du Pont och bröderna Schultz är en mörk legend inom den världen. Med en fantastisk skådespelarensemble och en bra regissör var också mina förväntningar högt ställda. De kom tyvärr lite på skam.

 

Foxcatcher är en otroligt välspelad film. Steve Carell gör sitt livs roll som den lika delar obehaglige, lika delar nästan infantile John du Pont. Jag har inte varit ett fan av Carells komedier, men här får han visa att han har mycket mer att ge än komik baserat på lägsta gemensamma nämnare. Det samma gäller Channing Tatum i huvudrollen. Med en filmografi som främst består av buddy cop-filmer eller renodlad action har han knappast varit något att skriva hem om tidigare. I Foxcatcher gör han rollen som Mark Schultz till sin egen och framförallt i samspelet med Mark Ruffalo (David Schultz) är hans uttryck helt rätt. Ruffalo har sedan tidigare visat riktigt bra spännvidd i sitt skådespelarkunnande och rollen i Foxcatcher är inget undantag. Så långt allt väl. Sen är det manuset som ställer till det.

 

E. Max Frye & Dan Futterman har skrivit ett manus som verkligen skulle behöva några redigeringsomgångar till. Det är fullt av långsamma och utdragna scener som troligen ämnar att låta karaktärerna fördjupas, men endast lyckas med att dra ner tempot. Framförallt är jag inte vän med hur de båda väljer att porträttera Mark. Visst, jag kan köpa att Mark Schultz hade en inre kamp som hette duga, men att bara låta honom uttrycka den under en, intensiv, scen funkar inte särskilt bra. Likaså måste jag ställa mig frågande till kronologin i manuset som skulle behöva en bra mycket tydligare struktur.

 

Foxcatcher är ingen dålig film, men ändå en besvikelse. Med det här materialet borde den blivit bättre och den har stunder av ren briljans, inte minst i och med Bennett Millers skådespelarregi. Nu är det en film som troligen kommer glömmas bort inom ett år, efter att skådespelarna landat diverse prisnomineringar. Synd.

 

Betyg: 3+ flygande maror av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2014 14:22

 

 

Regi: David Fincher

Manus: Gillian Flynn (baserat på hennes roman med samma namn)

Medverkande: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Artemple - Hollywood/New Regency Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2267998/


När Nick Dunnes fru, Amy, försvinner spårlöst från parets hem på deras femte bröllopsdag börjar mediedrevet gå. Nick finner sig snabbt i en situation där minsta detalj av hans liv analyseras av både media och polisen. Men vad hände egentligen Amy? Är Nick så oskyldig som han vill ge sken av att vara? Och om något hemskt nu har hänt Amy, var är hennes kropp?

 

Gone Girl är en av de där filmerna jag väntat med att se eftersom jag inte ville se den på bio. Det har en enkel förklaring - gemene biopublik på SF:s biografer suger. Om jag helt och hållet ska kunna leva mig in i en film vill jag kunna kontrollera min omgivning med ljud. Jag är glad att jag väntade. Gone Girl är den hitintills bästa film jag sett under 2014. Det är i mångt om mycket Gillian Flynns förtjänst.

 

Flynn har adapterat sin egen roman (som nu står högst upp på min bokinköpslista) till en film med en mängd olika bottnar. Den går att se som en smart och rak thrillerhistoria, en isande karaktärsskildring eller för den sakens skull en grym satir över institutionen äktenskap. Vad jag framförallt älskar med Flynns manus är att det inte finns någon av huvudkaraktärerna som är totalt oskyldig. Alla har skit i hörnen - frågan är bara vem som har mest? Berättarmässigt lyckas Flynn bygga upp sin historia med en intressant kronologi som förhöjer upplevelsen och förvirrar samtidigt tittaren på rätt sätt. Gone Girl har ett drag i sitt manus som de flesta riktigt bra filmer delar, nämligen att den blir så pass komplex som tittaren själv gör den samtidigt som den inte är obegriplig om man bara vill se en bra film.

 

Gone Girl är absolut en produkt av David Fincher i regissörsstolen. Den som följt Finchers karriär hittar många blinkningar till tidigare filmer och stildrag. När det gäller Fincher är det bara positivt. Efter den nästan överstiliserade Seven (1995) har Finchers regi bara blivit bättre och när han nu sannolikt blir nominerad för sin tredje Oscar hoppas jag att han äntligen plockar hem priset. Förutom den tillbakadragna och nästan kalla stilen är Finchers skådespelarregi utsökt. Ben Affleck, mannen som en gång i tiden inte kunde spela sig ur en blöt papperspåse, gör en mycket bra roll, men det här är framförallt Rosamund Pikes film. Det är svårt att skriva om Pikes karaktär (Amy) utan att spoila, så jag låter det vara vid att hon är riktigt, riktigt bra.

 

Gone Girl knockade mig fullständigt. En mästerligt berättad historia med ett lika mästerligt manus och regissör. När jag summerar 2014 som filmår (vilket för oss i Sverige brukar betyda mars eller april) lovar jag att den här filmen är i topp tre.

 

Betyg: 5 hell hath no fury... av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2014 15:09

 

 

Regi: Richard Glatzer & Wash Westmoreland

Manus: Richard Glatzer & Wash Westmoreland (baserad på Lisa Genovas roman med samma namn)

Medverkande: Julianne MooreKristen Stewart, Alec Baldwin mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Big Indie Pictures/Killer Films mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3316960/

 

Alice Howland har allt. Tre vuxna barn, ett bra äktenskap och en anställning som lingvistikprofessor. En morgon börjar hon dock plötsligt glömma ord. Snart därefter springer hon vilse på en joggingtur runt universitetsområdet. Snart visar det sig att Alice har en tidig form av Alzheimers. För att göra saken än värre får Alice reda på att hennes sjukdom innebär en femtio procents risk att även hennes barn drabbas.

 

Welcome to the Oscar bait of the season. Nej, nu ska jag vara snäll, men det står i princip klart redan nu att Julianne Moore kommer vara en av de starkaste kandidaterna till priset för bästa skådespelerska. Förutom att hon är fruktansvärt bra i rollen som Alice lyckas hon tangera alla de klassiska Oscarsdygderna - sjukdom, sorg, familjefru, komplicerat förhållande till sina barn. Att Julianne Moore skulle vara bra var inte en överraskning. Vad som däremot är överraskande är att Kristen Stewart också är bra och framförallt att hon lärt sig stänga munnen när hon inte pratar.

 

Till syvende och sist är dock Still Alice precis vad jag förväntade mig - en dokumentation av en neurologisk sjukdom med fint skådespel. För att kunna skapa ett drama mer än bara degeneration av hjärnceller av det här måste det till karaktärspsykologi som är djupare än vad den här filmen erbjuder. Filmen tickar på utan några större ögonblick utan är helt enkelt en välspelad film om en fruktansvärd sjukdom, men utan ett riktigt personligt anslag. Jämför exempelvis med hur Jonas Gardell fick oss att känna varje stygn av smärta i Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Vidare utvecklas inte den poäng om ärftlighet som manuset bygger upp för att sen bara släppa. Gott hantverk, rörde mig inte nämnvärt.

 

Betyg: 3 fast Baldwin gör sviniga saker som bara en Baldwin kan av 5 möjliga

Av Ulf - 23 november 2014 22:05

 



Regi: James Marsh

Manus: Anthony McCarten (baserad på Jane Hawkings bok Travelling To Infinity: My Life With Stephen)

Medverkande: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Michael Marcus mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2014

Längd: 123 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2980516/

 

Berättelsen om Dr. Stephen Hawkings liv och leverne. Hawking, troligen den ende superstjärna fysikstudiet har idag, är en person de allra flesta känner igen. Hans fantastiska upptäckter, hans sätt att arbeta trots sin ALS-sjukdom och framförallt hans sätt att föra fram komplicerade vetenskapliga begrepp på ett lättförståeligt sätt har vunnit honom beundrare världen över. Om detta, men framförallt om hans första äktenskap, handlar The Theory Of Everything.


Jag hatade fysik i grundskolan. Jag hade två lärare varav den ene var väldigt bra, men den andre lyckades döda mitt intresse fullständigt. Med mitt intresse för science fiction låg det dock en liten naggande röst i bakhuvudet om att jag borde lära mig mer. Några år in på mina universitetsstudier (inom humaniora) köpte jag en begagnad kopia av Stephen Hawkings fantastiska bok A Brief History Of Time (1988). Boken blev ett uppvaknande. Här fanns någon som kunde förklara saker för mig! När jag nu får sitta med på fysiklektionerna på mitt nuvarande jobb som elevassistent suger jag åt mig information som en svamp. Kort sagt, Stephen Hawking är en av mina stora idoler. Därför är jag också glad över att The Theory Of Everything är en riktigt bra biografi.

 

Eddie Redmayne är lysande i rollen som Hawking. Sättet han skildrar Hawkings fortskridande ALS på är mycket imponerande. Redmayne gick så in för sin roll att han permanent skadat sin ryggrad genom att hela tiden vara i karaktär under filminspelningen. Det är en sak att "lida för konsten", men Redmayne visar att genom riktigt engagemang, må det vara lidande eller inte, så kan man ge en oförglömlig tolkning som förtjänar alla applåder. Likaså är Felicity Jones mycket bra i rollen som hans hårt prövade fru, Jane. Det är dock mycket svårt att överskugga Redmayne i den här filmen.

 

Manusmässigt har The Theory Of Everything vissa brister i form av kronologiska hopp som skulle tjänat på att ha en caption eller två. Jag ställer mig också lite frågande till att man inte gör en biografi av Hawking själv istället för primärt hans äktenskap till Jane. Det hade ändå blivit en betydande del av filmen, men då Jane Hawkings bok slutar 1995 gör även filmen det.

 

Regin är däremot mycket bra från Oscarsvinnaren James Marsh (Man On Wire, 2008) som lyckas få ut det bästa av sina skådespelare och har ett väldigt fint öga för detaljer. Ett stort plus är alla de fysikformler som får representation genom filmens olika scenografiska uppställningar. Det gör för en fantastiskt vacker film, om än subtilt sådan. Givetvis hade allt detta gått förlorat utan ett riktigt bra foto också.

 

The Theory Of Everything är en riktigt bra biografisk skildring om en av vår tids största tänkare. Hawking själv älskar den och vem är jag att argumentera mot Dr. Hawking?

 

Betyg: 4+ allomfattande teorier av 5 möjliga

Av Ulf - 13 november 2014 10:25


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn & Nicole Perlman (baserat på Dan Abnetts och Andy Lannings serie)

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises & Moving Picture Company

År: 2014

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2015381/


Peter "Star-Lord" Quill har en tuff dag på jobbet. Efter att ha stulit en mystisk sfär är han en jagad man över hela galaxen, inte minst av prisjägarna Groot och Rocket. Men med ett högt pris på sitt huvud, och en artefakt som bara verkar leda till mer och mer problem för alla inblandade, börjar Peter inse att han dragits in i något mycket större - inte minst när den hänsynslöse och ökände Ronan The Accuser är efter honom. Snart förstår Peter att han måste samarbeta med just de prisjägare som ville tjäna en hacka på att föra honom till rättvisan.

 

Guardians Of The Galaxy kan vara den minst väntade adaptionen från Marvel någonsin. Efter att ha haft gästspel och under en period en egen tidning mer eller mindre försvann teamet från Marvels universum tills en reboot kom igång 2008. Rebooten var visserligen ganska populär, men att pumpa in så här pass mycket pengar i en rulle baserad på en "ganska populär" titel var ett vågspel från Marvel. Det visade sig att vågspelet verkligen betalade sig. Guardians Of The Galaxy kommer absolut finnas på topplistorna över de mest inkomstbringande filmerna under 2014 när året summeras. Det är också tämligen välförtjänt. Det här är nämligen en perfekt popcornrulle som springer cirklar kring de flesta av sommarens andra blockbusters.

 

James Gunn (även regi) och Nicole Perlman har lyckats hitta en perfekt avvägning i sitt manus. Istället för den sedvanliga "skapelsemyten" får vi bara några minuter av bakgrundshistoria till Star-Lord och sen är det fullt ös i två timmar. Guardians Of The Galaxy vet helt enkelt vad den vill vara, har ofta riktigt kul dialog och helt okej skådespelarinsatser.

 

Filmens stjärna är föga förvånande Bradley Cooper som rösten till den genetiskt modifierade tvättbjörnen Rocket. Han har några av filmens absolut skönaste replikskiften och framförallt är CGI-arbetet med karaktärern fläckfritt. Som gammal wrestlingräv är det också kul att se Dave Bautista i en större roll. Bautista, känd för wrestlingfans under namnet "Batista", har med sin karaktär som inte förstår metaforer och socialt samspel blivit något av en oväntad hjälte för personer med Aspbergers. Kul att Bautista får spänna skådespelarmusklerna och inte bara sina biceps i några scener! Även Chris Pratt är bra som filmens everyman, Peter. Ingen av skådespelarna riktigt glänser, men det är inte heller det som är meningen med den här filmen.

 

Guardians Of The Galaxy är en riktigt rolig film som passar väl in i Marvels nya pantheon av rullar. Den presenterar vissa karaktärer som kommer bli betydelsefulla i andra filmer från bolaget (exempelvis Thanos) och rekommenderas för alla som vill ha en rolig och inte alltför betungande stund i filmsoffan. Gott så.

 

Betyg: 3+ GROOTS av 5 möjliga


Av Ulf - 8 november 2014 21:44


 

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher & Jonathan Noel

Medverkande: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Paramount Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 169 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816692/

 

I en inte alltför avlägsen framtid plågas Jorden av torka och svält. Cooper, tidigare testpilot, lyckas på mystiska vägar hitta till återstoden av NASA och får reda på att organisation i hemlighet arbetat på en plan för att hitta ett nytt hem till mänskligheten. Inte långt från Saturnus har ett konstgjort maskhål öppnats - ett maskhål som leder till en annan galax och förhoppningsvis en planet lämpad för mänskligt liv. Cooper och hans team skickas ut för att följa upp data från tre tidigare expeditioner och kanske hitta ett nytt hem. Det är dock lättare sagt än gjort...

 

Det mesta som Christopher Nolan har rört vid som regissör har blivit guld och det fanns ingen anledning att tro att Interstellar skulle bryta den trenden. Nolans episka utvandringssaga börjar också bra med fint spel från Matthew McConaughey och Mackenzie Foy i rollen som hans dotter, Murph. Även den gamle Nolan-bekante Michael Caine är i riktig högform. Sättet att skildra Jordens undergång är också smått briljant. Det är inga spektakulära explosioner, inga krig som skildras eller zombies som ränner omkring. Fienden är... damm. Erosion och miljöförstöring har härjat Jorden till den milda grad att den nu, sakta men säkert, drar sina döende andetag. Sen är det tyvärr det där med manuset...

 

Igår såg och recenserade jag Boyhood (2014), en 165 minuter lång film som ändå lämnade mig med en önskan om mer. Interstellar är 169 minuter lång och det märks verkligen. Uppbyggnaden är bra och Nolan visar prov på sina bästa relationsbeskrivningar karaktärer emellan hitintills i karriären. Faktum är är allt riktigt bra fram tills man nått den nya galaxen och den första (av många) saker har gått åt helsike. Sen händer något med manuset. Coopers besättningsmedlemmar har ungefär samma psykologiska tyngd som en hink vatten och snackar i det oändliga! Förvisso är det en av de mest tekniskt trovärdiga science fiction-filmer jag sett på ett bra tag, men de fina karaktärsporträtten från filmens inledande timme försvinner mer och mer ju längre filmen går. Sen faller även manuset till föga när det gäller förklaringen av maskhålet. Att ens ha med den här bihistorien är så urbota dumt att... nej... jag vill inte spoila er. Se och avgör själva.

 

Det är klart att Nolan känner till sin filmhistoria och Interstellar vimlar av filmiska referenser och citat. Visst är det charmigt till en del, men jag fick känslan av att bröderna Nolan klippt och klistrat lite väl mycket på sina ställen. Rent tematiskt (förutom undergången) har historien stora likheter med Joe Haldemans science fiction-klassiker The Forever War (1974). Släng in lite Stanley Kubrick ala 2001: A Space Odyssey (1968) och ett dussin andra berömdheter och det här är inte så mycket en Nolan-film som det är ett mischmasch av vad genrens skattkammare har att erbjuda. Ett ganska trevligt, om än ångestladdat, mischmasch, men originaliteten lyser med sin frånvaro.

 

Interstellar är inte en dålig film, trots all kritik jag ger den i den här recensionen. Vad den däremot är är en gruvlig besvikelse när jag hade hoppats något som var mer en meditativ upplevelse om vad som är mänsklighetens kärna vid den ultimata krisen än en överhypad äventyrsrulle med filosofiska anspråk. Ingen dålig film, men överhypad.

 

Betyg: 3 tekniskt snygga med bortslösade rullar med potential av 5 möjliga


Av Ulf - 7 november 2014 13:56

 


Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater

Medverkande: Ellar ColtranePatricia Arquette, Ethan Hawke mfl.

Produktionsbolag: IFC Productions & Detour Filmproduction

År: 2014

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1065073/

 

Det finns en definition av genialitet jag läste någon gång som menade på att riktig genialitet är att ta en enkel idé och genomföra den så väl att den blir ytterst komplex samtidigt som den behåller enkelheten självt. Det gäller i allra högsta grad Richard Linklaters tour de force Boyhood. Premissen är väldigt enkel: Vi får följa Mason från fem års ålder tills hans första dag på college, 18 år gammal. Det Linklater har gjort har mig veterligen aldrig gjorts tidigare - med samma skådespelare har han spelat in filmen under tolv års tid. Resultatet är enastående!

 

Jag var inte nådig mot Linklaters trilogi som avslutades med Before Midnight (2013) och det är en åsikt jag står fast vid. Men allt som Linklater inte lyckades med i den filmserien har han satt perfekt i Boyhood. Manuset fungerar både som en uppväxtskildring och en familjekrönika och i och med att man har haft samma skådespelare att arbeta med i tolv år blir deras uttryck fantastiska. De är sina karaktärer. Ellar Coltrane är mycket bra i huvudrollen som Mason, men den som filmen tillhör rakt av är en av mina gamla favoritskådespelerskor, Patricia Arquette.

 

Arquette, som spelar Masons mor, går igenom en totalt trovärdig klassresa från ensamstående mor med låginkomstjobb till populär collegeprofessor. På vägen tar hon ett antal mer eller mindre stora smällar. Den scen som etsat sig fast är när Mason och hans styvbror kommer hem från skolan en dag och hittar henne gråtandes på garagegolvet. Masons styvfar säger till dem att gå till sina rum och att "she's just fallen and now she's being fucking dramatic." Inte mer. Inga blodspår eller slagsmålsscener - bara en fullständig desperation under ytan. Vi vet alla vad som pågår, men Linklater låter oss själva fylla i. På ett ögonblick ändras vår bild av styvfadern och jag kände genuint hat. Det var då det verkligen träffade mig - jag bryr mig verkligen om de här karaktärerna. Det var det som Linklater inte lyckades med i exempelvis Before Midnight.

 

Filmens andra mer namnkunnige skådespelare, Ethan Hawke, gör rollen som blivit hans signum i och med sin "älskvärde slacker" som skäper till sig. Framförallt kämpar han för att balansera sina drömmar om ett liv som musiker med ansvaret att ta hand om sina barn som han träffar varannan helg. Just ansvarstagandet gör honom till en mycket mer sympatisk karaktär än de liknande diton som Hawke brukar spela. Exempelvis har jag sällan velat nita en karaktär så mycket som Hawkes i Reality Bites (1994).

 

Skådespelarna är som sagt mycket bra, men det som gör Boyhood till något utöver det vanliga är den isbergsteknik som Linklater använder i sitt manus. Det händer otroligt mycket under ytan här och även om filmen inte har någon egentlig handling, annat än att skildra en uppväxt, fungerar det så otroligt bra. Linklater tangerar alla de viktiga delarna i att växa upp men gör det aldrig övertydligt. För en film som spelats in under så pass lång tid är slutresultatet nästan sömlöst. Jag hittade kanske ett eller två ställen på närmre tre timmar där jag kanske skulle gjort andra val i klipprummet, men annat än det känns det verkligen som man lär känna den här fiktiva familjen. Efter 165 minuter hade gått var min första tanke "redan slut?". Det är imponerande för en så pass lång film.

 

Jag rekommenderar Boyhood till precis alla. För pojkar som vill se att deras uppväxt inte är så konstig, för flickor som vill förstå pojkar, för män som vill känna nostalgi (och inte så lite uppväxtångest!) och för kvinnor som vill se en stark kvinnlig protagonist som ändå inte är ofelbar. En av årets absolut bästa filmer, alla kategorier.

 

Betyg: 5 uppväxtskildringar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards