Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus:Alejandro González Iñárritu/Nicolás Giacobone/Alexander Dinelaris mfl.

Medverkande: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/M Prods/Le Grisbi Productions mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2562232/

 

Riggan Thomson är en avdankad skådespelare främst känd för sin roll som superhjälten Birdman under 80-talets slut och 90-talets början. I ett försök att sparka igång sin karriär igen beslutar sig Riggan för att sätta upp en pjäs av Raymond Carver på Broadway. Med sin bäste vän som producent, sin drogberoende dotter som assistent och med en medskådespelare utom kontroll inser Riggan dock snart att idén kanske inte var alltför genomtänkt.

 

Birdman har varit en av de absolut mest omtalade filmerna det senaste året och det är enkelt att förstå varför. Det är Michael Keatons riktiga återkomst till strålkastarljuset, den är regisserad och medförfattad av kritikerfavoriten Alejandro González Iñárritu och ligger rätt i tiden med sin alternativa superhjältetematik. Till en början är också Birdman en av 2014 års absolut bästa filmer med fantastiskt skådespel, bländande kameraarbete och ett intressant manus. Michael Keaton gör sin bästa roll i karriären och Edward Norton är så vidrig som han bara kan bli i rollen som den instabile metodskådespelaren Mike Shiner. De övriga birollerna innehas också av duktiga skådespelare med alla från Naomi Watts till Zack Galifianakis (!) som gör mycket fina prestationer.

 

Så långt allt väl, men efter filmens mellanakt börjar manuset tappa rejält i fokus. Från att ha varit en förvisso ganska surrealistisk men ändå fullt begripbar historia om en skådespelares inre demoner blir Birdman i mångt om mycket en uppvisning i galenskap för galenskapens skull. Fokuset skiftar från Riggans inre kamp och försök att få ut denna på teaterscenen till att han i princip ger upp det företaget och endast går in i sig själv. Här finns en hel del riktigt bra scener fortfarande, men bristen på fokus och enhetlighet gör att Birdman inte bli den fantastiska film som den skulle kunnat bli. Jag måste dock säga att jag gillar undertiteln, The Unexpected Virtue Of Ignorance, då den på ett mycket talande sätt beskriver Riggans utveckling - när man släpper kontrollen och bara kör på så blir det ibland trots allt ganska bra. Vi skulle behöva mer av okunskapens dygd i våra egna liv ibland för att inte köra fast i samma hjulspår.

 

Birdman är en bra, till och med mycket bra, film, men den är tråkigt nog överskattad. Den har översålts, överhypats och tillhör inte de allra vassaste på Oscarsgalan. Det till trots rekommenderar jag en titt. Gå dock in med något begränsade förväntningar inte övertänd som jag, utan egentligt val, blev av förhandssnacket.

 

Betyg: 4 dygder i lycra av 5 möjliga

 

Regi: Clint Eastwood

Manus: Jason Hall (baserat på Chris Kyles, Scott McEwens och Jim DeFelices bok)

Medverkande: Bradley Cooper, Sienna Miller, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Mad Chance Productions/22 & Indiana Pictures/Malpaso Productions mfl.

År: 2014

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2179136/

 

Chris Kyle är den dödligaste krypskytten i amerikansk militärhistoria med över 160 bekräftade dödsskjutningar. I American Sniper får vi följa Chris från det att han beslutar sig för att ta värvning vid 30 års ålder, genom hans fyra tjänstgöringsperioder i Irak och hans försök att återanpassa sig till livet hemma i USA tillsammans med fru och barn.

 

American Sniper har alla förutsättningar för att kunna bli en bra film och ödslar nästan varenda en av dem. Det har gjorts åtskilliga filmer om krypskyttar och det speciella sinnelag man måste ha för att kunna arbeta som en sådan. En krypskytt är lite som Gud själv i sitt näste - genom siktet avgör han vem som får leva och vem som får dö. I kontrast till en vanlig infanterist, där eftertanke oftast är en lyx man inte kan unna sig, har en krypskytt i regel en massa tid att tänka och fundera. Det gör historier om krypskyttar till ytterst lämpade att undersöka i form av karaktärspsykologi och utveckling. American Sniper gör i princip inget av detta.

 

Efter 132 minuter vet jag fortfarande mycket lite om vem Chris Kyle var som person. Jag vet vad han gjorde men inte varför han gjorde det. Jag vet hur han gjorde det men inte på vilket sätt han tänkte när han gjorde det. Istället får vi ett extremt stoiskt porträtt av Kyle signerat Bradley Cooper som ärligt talat rånade Jake Gyllenhaal på en Oscarsnominering med den här rollen. Cooper är inte dålig, men han har ingenting att jobba med här. Det gör både honom och filmen lättförglömlig.

 

De få scener där Kyle faktiskt visar känslor är också filmens höjdpunkter. Där känns det som han faktiskt är en riktig person och inte skuren ifrån en Hollywood-mall. Jag har inte läst boken som filmen baseras på, men jag måste tro att det fanns mer att ta av. Jason Hall fokuserar istället i sitt manus på att i princip sätta samman scener utan någon verklig konsekvens. Visst, här finns en svag historia om hur Kyle försöker ta kål på Iraks främste krypskytt, men inget om vem denne krypskytt egentligen är, annat än tämligen ytliga attribut.

 

Clint Eastwood är en regissör som verkligen kan göra fantastiska filmer när han vill, men i American Sniper känns det mer som att han i princip bara gör sitt jobb utan någon som helst passion. Det är en blek skräpfilm som endast får en tvåa i betyg på grund av sitt tekniska hantverk och de få stunder den faktiskt glimrar till.

 

Betyg: 2 filmer som ser ut som de stentvättats av 5 möjliga

Regi: Morten Tyldum

Manus: Graham Moore (efter Andrew Hodges bok)

Medverkande: Benedict Cumberbatch, Keira Knightley, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Black Bear Pictures & Bristol Automotive

År: 2014

Längd: 114 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2084970/

 

Under de första åren av andra världskriget hade de allierade en till synes omöjlig uppgift att knäcka. Nazisterna använde en kodmaskin vid namn Enigma för alla kommunikationer och ingen kodknäckare inom militären kunde ens komma i närheten av att knäcka chiffret. Den briljante, men minst sagt excentriske, matematikprofessorn Alan Turing kallas in tillsammans med andra ledande vetenskapsmän för att göra ännu ett försök. Alan har en idé till en maskin som skulle kunna beräkna alla de otaliga möjliga kombinationerna Enigma kan ha. En maskin som kommer förändra världen.

 

Alan Turing är ett av de mest förbisedda genierna i världshistorien. Idag känner vi till hans arbete med att skapa sin maskin, men under nästan 50 år var det topphemlig information. Maskinen, dubbad till Christopher, blev grunden till den moderna datorn och en huvudsaklig anledning till att du läser den här recensionen just nu. Eftersom jag är historienörd kände jag till Turings arbete sedan innan, men inte så mycket om Turing själv. Graham Moore har skrivit ett manus som verkligen får oss att möta människan bakom legenden.

 

Benedict Cumberbatch är som klippt och skuren för rollen som Turing och bevisar att årets race för Best Actor är fullt av fantastiska prestationer. Keira Knightley har en mer tillbakadragen roll, inte minst då detta är en film om en man utan större intresse för kvinnor, men levererar även hon. Dialogen är rapp och välskriven, men det saknas något för att lyfta den här filmen ännu högre. Jag tror att det, som så ofta annars, handlar om tempo och dramaturgi. Moores manus, i kombination med Morten Tyldums annars fina regi, tar lite väl många onödiga avstickare i kronologi och lägger emfas vid lite fel saker ibland. Det är fortfarande ett bra manus, men det känns något lättviktigt för ämnet ifråga. Speciellt med tanke på det ovärdiga slut som Turing i princip tvingades till...

 

The Imitation Game är en bra film, det råder det ingen tvekan om, men just nu är jag bortskämd med rent ut sagt fantastisk jävla film. Därför kommer jag tyvärr nog inte komma ihåg den alltför länge. Den har inte så mycket som sticker ut, förutom Cumberbatchs skådespel. Jag låter kanske inte översvallande i min recension, men jag skulle ändå säga att den är klart sevärd.

 

Betyg: 4- fruktansvärda sätt att behandla hjältar på av 5 möjliga

 

Nomineringarna

 

Som brukligt hårdbevakar Skitfinkultur Oscarsgalan. Nomineringarna presenterades tidigare idag av Akademin och även om det mesta var väntat fanns det några riktigt stora överraskningar och tråkigheter. Jag tycker det rent ut sagt är beklämmande att man valt att inte nominera The LEGO Movie i Best Animated Feature. De närmsta dagarna kommer vi troligen få höra att det har något att göra med produktplacering eller dylikt, men kom igen, hela galan är produktplaceringar!

 

Likaså var det både förvånande och tråkigt att tippade svenska Turist inte blev nominerad till Best Foreign Language Film. Nu har jag inte sett några av de andra på listan än, men jag tvivlar på att alla slår Östlunds mästerverk på fingrarna. Tråkigt är också att Jake Gyllenhaal blev utan nominering för sin roll i Nightcrawler och att Life Itself, dokumentären om den legendariske Roger Ebert, inte heller föll juryn i smaken. Jag brukar förvisso ha saker att invända mot när det gäller nomineringarna, men det känns extra mycket i år.

 

Andra noterbara filmer som inte fick någon uppmärksamhet alls eller mycket lite är Fury och Gone Girl  Inte ett bra nomineringsår helt enkelt. Faktiskt det sämsta i mannaminne. Nåja, filmerna som blev nominerade följer nedan. Som vanligt uppdateras listan med nya recensioner varje torsdag. Redan nu kan ni läsa recensioner på en hel del av rullarna. Klicka, klicka, klicka!

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

 

Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Bold Films

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872718/

 

Lou Bloom hankar sig fram på de sätt han kan, vilket oftast innebär ljusskygga aktiviteter. Efter en hälerirunda får Lou se hur ett filmteam, till synes utan tillstånd, filmar räddningsarbetet vid en olycka. Fascinerad inser han att det finns pengar att tjäna på att filma kriminaljournalistik för försäljning till diverse tv-bolag. Det är bara det att Lous speciella personlighet kanske är lite för lämpad för den här typen av arbete.

 

Jake Gyllenhaal är, när han får rätt manus att jobba med, en fullkomligt genialisk skådespelare. Han visade det redan i Donnie Darko (2001) och Nightcrawler är mycket möjligt hans biljett in till de riktigt stora skådespelarna. Gyllenhaals porträtt av den sociopatiske Bloom är ett av de mest obehagliga sådan jag sett på mycket länge. En vän beskrev hans karaktär som ett kärleksbarn mellan Pee-Wee Herman och Patrick Bateman. Det är en väldigt bra beskrivning. Han har ett slags perverst nöje i allt lidande och är en mycket problematisk karaktär för tittaren. Å ena sidan är han fantastiskt underhållande att titta på i all sin mani, å andra är han sjukt jäkla läskig! Gyllenhaal bär den här filmen fullständigt på egen hand, men hans medskådespelare är inte så dumma de heller. Exempelvis märks Rene Russo som inte gjort något så här pass intressant de senaste 25 åren.

 

Dan Gilroy har skrivit en starkt mediekritisk historia som säger något om vår besatthet med hemska nyheter ("if it bleeds, it leads" som en karaktär upprepar några gånger i filmen) där just sensationalismen och spektaklet ofta besegrar god smak och egentligt nyhetsvärde. I motsats till många andra filmer med den här tematiken plockar Gilroy ner temat på en personlig nivå också. Karaktären Lou Bloom är helt enkelt jäkligt fascinerande att följa och från det personliga anslaget med hans olika drag är det skrämmande att se hur väl han passar in i mediebranschen.

 

Som om inte ett bra manus, bra regi och en lysnade Gyllenhaal (en gyllene Gyllenhaal? Oh, the pun.) vore nog är Nightcrawler dessutom en jäkligt snygg film rent tekniskt. Fotot fångar den mörka storstaden perfekt och musiken är inte bara bra utan sätts dessutom i direkt användning i Blooms karaktärspsykologi på ett sätt som många filmmusikpartitur inte gör längre. Det är ett under i sig att soundtracket inte fått mer uppmärksamhet.

 

Nightcrawler är en av förra årets bästa filmer, alla kategorier. Den är enormt spännande, tät och välspelad samtidigt som den säger något viktigt om vår mediekultur. Högsta pott!

 

Betyg: 5 nattkravlare av 5 möjliga

 

Regi: Don Hall & Chris Williams

Manus: Jordan Roberts/Daniel Gerson/Robert L. Baird  (baserad på Duncan Rouleaus och Steven T. Seagles serie Man Of Action)

Medverkande: Scott Adsit, Ryan Potter, Daniel Henney mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2245084/

 

Hiro Hamada må vara ett geni, men saknar riktning i livet. Han fördriver sin tid med att tjäna pengar på illegala robotstrider, något som bekymrar hans äldre bror, Tadashi. När Hiro får se Tadashis universitetslabb blir han fast besluten på att komma in på skolan. Efter en bejublad teknikdemonstration omkullskastas dock Hiros planer då Tadashi dör i en eldssvåda. Efter sig lämnar han Baymax, en något korpulent vårdrobot som gör det till sitt uppdrag att få Hiro att må bättre. Men var Tadashis död verkligen en olycka?

 

Producenten Alan Tudyk har minst sagt haft några riktigt fina år. Med Frozen (2013) lyckades han skapa soundtracket för alla småbarnsföräldrars 2013 - 2014 och året innan lyckades han kittla nostalginerverna hos alla 70- och 80-talister med Wreck-It Ralph (2012). Med Big Hero 6 har han lyckats med att göra en superhjältefilm som inte känns lika klichéartad som många av sina icke-animerade motsvarigheter - trots att det är en tämligen klichéartad film. Det krävs en märklig fingertoppskänsla att lyckas med en sådan sak.

 

Först och främst är det designens förtjänst. Baymax kan vara en av de charmigaste karaktärerna i en Disneyfilm på mycket länge. När en karaktärs blotta uppsyn får mig att smågarva är det en bra designad karaktär. De har dessutom lyckats ge Baymax en väldigt rolig personlighet. Jag har (för en gångs skull när det gäller en film baserad på en serie från Marvel) inte läst källmaterialet, men om det är hälften så roligt som det här manuset måste jag införskaffa mig det.

 

Manuset är Big Hero 6:s riktiga pärla. Det är en superhjältepastisch, ja, men samtidigt är det mycket mer än så. Det handlar om de klassiska hjältetemanen som förlust, sorg, syfte, hämnd och försoning. Det är mycket att kunna proppa in i en barnfilm på 107 minuter, men det funkar! Här finns riktigt roliga scener blandade med den svärta som jag alltid tjatar om att även film riktad till barn måste ha. Det enda jag kan störa mig något på är hur de andra karaktärerna helt faller i skuggan av Baymax ju längre filmen går. Till en början är huvudkaraktären Hiro en god protagonist att följa, men när jag fullständigt kapitulerade för Baymax charm blev alla andra karaktärer helt enkelt... tråkiga. Nåja, det finns en karaktär som jag direkt associerade till en väldigt speciell person i mitt liv, men det är en rent subjektiv association och inget jag kan berömma filmen i sig för.

 

Big Hero 6 positionerar sig som den enda egentliga utmanaren till The LEGO Movie (2014) om Oscarn för bästa animerade film. Rolig, rörande, rekommenderad.

 

Betyg: 4 oh noes av 5 möjliga

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Miles Teller, J.K Simmons, Paul Reiser mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Blumhouse Productions/Right of Way Films

År: 2014

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582802/

 

Andrew läser första året vid det mycket prestigefyllda musikkonservatoriet Shaffer. Som alla andra elever vid konservatoriet är han väldigt driven i vad han gör, men när han får uppmärksamhet från den hårdföre musikläraren Fletcher utvecklas hans drift snarare till besatthet. Inget tycks dock vara gott nog för Fletcher och frågan är hur länge Andrew orkar försöka möta både hans krav och sina krav på sig själv.

 

Någon gång i somras såg jag en bild från den här filmen på ett filmforum. Den föreställde en väldigt arg J.K Simmons, och om det är något Simmons kan göra är det att spela arg. Där och då slutade jag läsa om filmen. Jag ville gå in helt blind och låta Simmons galenskap drabba mig. Och som den drabbade mig...

 

Från det stora genombrottet som den diaboliske nynazisten Vern Schillinger i Oz (1997 - 2003) har Simmons ständigt varit underskattad. Förhoppningvis kommer detta ändras i och med Whiplash. Simmons omnämns som en säker Oscarskandidat och ärligt talat är hans prestation i Whiplash det bästa skådespel jag sett än så länge i årets Oscarsrace. Simmons spelar sin roll med sådan övertygelse, kraft och hotfullhet att han äger varenda scen han är med i. Det är nästan lite synd om Miles Teller i huvudrollen som även han gör en mycket bra roll, men blir totalt överskuggad av Simmons.

 

Här finns andra godsaker förutom skådespelet att titta på också. Rent tekniskt är Whiplash utsökt med en fantastisk klippning och arbete med ljud. Damien Chazelle har skrivit och regisserat en riktigt tät historia som i tematik påminner en del om hans tidigare Grand Piano (2013) om än mer jordnära. Chazelle hade i viss mån problem med avslutningen av nämnda films manus, vilket han absolut rättat till för den här filmens räkning. Intressant nog har Chazelle inte någon betydande musikalisk bakgrund, men har ändå ett sätt att se den stress och press som dessa personer utsätts för, vilket tyder på god människokännedom. 

 

Whiplash är snudd på högsta betyg. Om samspelet mellan Simmons och Teller fungerat ytterligare ett snäpp bättre, eller om Teller varit på Simmons nivå, hade det varit en solklar femma. Se och njut av en skådespelare i absolut högform!

 

Betyg: 4+ draggers & rushers av 5 möjliga

 

 

Regi: Dean DeBlois

Manus: Dean DeBlois (baserat på Cressida Cowells böcker med samma namn)

Medverkande: Jay Baruchel, Cate Blanchett, Gerard Butler mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation & Mad Hatter Entertainment

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646971/

 

Fem år efter att Hiccup fått folket i Birka att acceptera drakarna som nytto- och sällskapsdjur blir den samme ombedd att ta över som byns hövding. Hiccup vill mycket hellre utforska världen tillsammans med sin drake Toothless, men under en upptäcktsfärd till nordligare breddgrader får han reda på något mycket oroande. Tydligen finns det fler drakryttare i världen och inte alla är särskilt snälla...

 

Jag var inte särskilt imponerad av första filmen i den här serien och förväntade mig mer av samma sak här. Jag måste dock säga att jag blev glatt överraskad av How To Train Your Dragon 2. I motsats till exempelvis The Boxtrolls (2014) visar den här filmen att det är fullt möjligt att inte bara presentera underhållning för barn utan även få dem att tänka över lite djupare tematik - i det här fallet vänskaps- och familjeband.

 

Regissören och tillika manusförfattaren Dean DeBlois har sagt i intervjuer att han inspirerades av de filmer han själv tyckte om som barn och i synnerhet The Empire Strikes Back (1980). Det märks. Dramaturgiskt följer filmerna varandra ganska tätt och trots en ganska stor dos svärta mot slutet blir det aldrig för otäckt för den tänkta målgruppen. De här karaktärerna står för något och DeBlois får oss att bry oss om dem på ett sätt som han inte klarade av i den första filmen.

 

Därmed sagt är inte allt bra. Filmen består till stor del av scener med drakar som flyger till saker som exploderar. Gott så, men om man inte lägger in lite intressanta bihistorier i dessa långa scener blir det lätt ganska enahanda. Ett bra exempel på detta är hur skaparna bakom Ice Age (2002) hade med den lille gnagaren Scrats försök att få tag i en väldigt bångstyrig nöt. Ett avbrott av den här typen skulle effektivt ha kortat de ibland närmst transportsträckeliknande actionsekvenserna i filmen.

 

Nåja, How To Train Your Dragon 2 är absolut ett steg i rätt riktning för filmserien. Det planeras redan nu en del 3 och den kan jag nu se fram emot med mer tillförsikt än jag gjorde inför den här uppföljaren.

 

Betyg: 3+ draksporter som säkert får J.K Rowling att tjura lite av 5 möjliga