Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson (baserat på Thomas Pynchons roman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson mfl.

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company/IAC Films/Warner Bros.

År: 2014

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1791528/

 

Larry "Doc" Sportello, privatdetektiv med en fot var sida lagen, får ett överraskande besök av en ex-flickvän som berättar om en plan för att pressa byggnadsmagnaten Michael Z. Wolfmann på pengar. När Doc börjar undersöka fallet finner han sig snart på en strand bredvid en död kollega till Wolfmann. Samtidigt försvinner både ex-flickvännen och Wolfmann och Doc beslutar sig för att hitta dem.

 

Tack vare Paul Tomas Andersons fantastiska genombrott med Boogie Nights (1997) har jag förlåtit många av hans snedsteg sedan dess. Inherent Vice är dock spiken i kistan för min teori att Paul Tomas Anderson egentligen vill skriva böcker. Precis som hans tidigare filmer under 2000-talet är det här något av det pratigaste man kan se på duken. Medan en manusförfattare som exempelvis Quentin Tarantino kan ta i princip vad som helst och väva en underhållande dialog av det har Anderson riktiga problem med att begränsa sig. Enligt en intervju i samband med lanseringen av Inherent Vice berättade Anderson att han börjat med att skriva av Pynchons bok ord för ord och sen jobbat fram manuset ur detta dokument. Det märks. Det är absolut inget fel på komplicerade deckarhistorier, men Inherent Vice lyckas vara förvirrande och tråkig på samma gång. 

 

Som vanligt när det gäller Andersons filmer kryllar det dock av bra skådespelare. Joaquin Phoenix är bra i huvudrollen som Doc och han har en smått sanslös lista på birollskollegor att hjälpa honom. Men vad gör det när storyn inte håller? Anderson bryter hela tiden mot filmmediets kardinalregel nummer ett: Show, don't tell. Dialogen karaktärerna emellan är bara en del av det hela. Genom att presentera karaktärer genom att prata om dem istället för att visa dem gör inte filmen direkt några tjänster. Det som stör mig mest måste nog ändå vara pastischen...

 

Inherent Vice är likt många av Andersons filmer centrerad runt 1970-talets estetik. Det gör att filmen, bisarrt nog, ibland kan kategoriseras som komedi på grund av dess extremt överdrivna drift med decenniet ifråga. Visst, ibland är det kul fast det är bara enstaka ögonblick i enskilda scener som träffar målet. Likaså är historien stundtals briljant, men faller lika ofta rakt på näsan.

 

Inherent Vice är till syvende och sist Paul Thomas Andersons sämsta film till dags dato. Det är en utdragen stilövning som sällan träffar sina mål, med karaktärer jag inte känner något för och ett på tok för snackigt manus. Det är dags att berätta historier igen, Anderson. Snälla.

 

Betyg: 2- stunder av briljans av 5 möjliga

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

 

Regi: Rob Marshall

Manus: James Lapine (baserat på Lapines och Stephen Sondheims musikal med samma namn)

Medverkande: Anna Kendrick, Meryl Streep, Chris Pine mfl.

Produktionsbolag: Lucamar Productions/Marc Platt Productions/Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2180411/

 

I den här moderna återberättelsen av Bröderna Grimms sagor är allt inte riktigt som det brukar vara. Istället för att hålla sagorna var och en för sig blöder de in i varandra. I centrum står en olycklig bagare och hans fru. Båda önskar sig mest av allt att de ska kunna få barn, men när de får reda på att en häxa kastat en förbannelse över dem finns det bara en sak att göra - hämta sakerna häxan vill ha. Paret beger sig ut i skogen på jakt efter en vit ko, en kappa med röd luva, en skimrande sko och andra saker som ägarna kanske inte direkt vill skiljas från.

 

Det finns inget snällt sätt att säga det här på - det här är skräp, rent skräp. Into The Woods faller under subgenren jag vill kalla för "nymusikal". Med nymusikal menar jag den typen av musikal som inte har några minnesvärda melodier, inga musikaliska teman att tala om och texter som egentligen bara beskriver vad karaktärerna gör på skärmen. Om man jämför detta tillvägagångssätt med musikalerna från exempelvis 50- och 60-talen undrar man vad fan som hänt? Jag har alltid gillat en bra musikal, så det här har verkligen inget med genren att göra (jag har exempelvis en stor, inramad poster från The Rocky Horror Picture Show på väggen) utan just den här typen av musikaler med fruktansvärt lata kompositörer och tillika textförfattare. Skådespelarna är aldrig tysta! Gud förbjude att de skulle hålla ut en ton i mer än en halv sekund för allt de måste haspla sig igenom. Det är inte skådespelarnas fel direkt utan textförfattarens. Det här är helt enkelt vedervärdigt skrivna texter som skulle få Tim Rice att rotera i sin grav om han vore död.

 

Det har gjorts en hel del musikaler i den här nya stilen de senaste tio åren eller så, där vissa i viss mån räddats av ett i övrigt intressant manus. Det finns det inte i Into The Woods. Att blanda klassiska sagor känns ju väldigt originellt och nyskapande. Det finns en uppsjö andra filmer som gjort detta både bättre och roligare. Mest lyckad är i min mening den första filmen i Shrek-serien (2001). Där fanns det en lekfullhet och en vilja att göra något större av de olika historiernas delar. Into The Woods är en gäspning från början till slut, med Johnny Depp i en liten biroll som enda ljuspunkt. Visst, produktionen är också snygg, men det är endast dessa två ljusglimtar som räddar filmen från en nolla i betyg. Så usel är den. 

 

Betyg: 1 obligatorisk Meryl Streep-nominering som hon inte förtjänat av 5 möjliga

 

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Nick Hornby & Cheryl Strayed (efter hennes memoarer Wild: Lost To Found On The Pacific Crest Trail)

Medverkande: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Pacific Standard

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2305051/

 

Efter att ha förlorat sin mor och kraschat sitt äktenskap beslutar sig Cheryl för att vandra hela sträckan från Kalifornien till Kanada. Det blir en episk resa om att acceptera förändring, sig själv och att kanske hitta tillbaka till den person man faktiskt vill vara.

 

Kort synopsis ovan, men tja, det är exakt vad Wild handlar om. Det är svårt att inte dra paralleller till 2007 års Into The Wild, men personligen tycker jag Wild är bättre. Det är alltid vanskligt att säga vad som är "bättre" när det i båda fall handlar om filmer som beskriver riktiga personers liv, men det som fångar mig i Wild är kanske inte så mycket hur Cheryl porträtteras som det fantastiska hantverk som filmen utgör. Fotot är magnifikt, musiken vald med omsorg men framförallt är klippningen på allra högsta nivå. Klippningen bryter upp historieberättandet på ett sätt som fick mig att stanna upp och tänka till - då vet man att det är bra klippning. Att den inte fått en Oscarsnominering i den klassen är rent rån.

 

Reese Witherspoon visar som vanligt att hon kan göra riktigt bra roller när hon får rätt manus och regissör att arbeta med. Dessutom är det kul att se en av mina gamla favoriter, Laura Dern, gör en så pass bra roll igen. Det har inte varit gott om dem sedan hennes tour de force i David Lynchs Inland Empire (2006). Jean-Marc Vallée håller i regin med fast taktpinne och får ut det mesta av sina skådespelare. Samtidigt skriver han oss inte på näsan utan låter bilderna tala för sig själv. En svår avvägning som Vallée gjort riktigt bra. Intressant är också att en annan favorit, Nick Hornby, har medförfattat adaptionen.

 

Det jag har att invända mot Wild är att den till syvende och sist inte är en särskilt händelserik film. Det gör egentligen inget, eftersom den vill skildra en lång och mödosam resa, både yttre och inre, men då och då önskar man att det hade funnits lite mer humor som bryter upp misären, de långa strapatserna och umbärandena. Med ytterst gott hantverk och en inspirerande historia kan jag ändå rekommendera Wild. 

 

Betyg: 4 själv gick jag till Örebro en gång... och tog tåget tillbaka till Lund av 5 möjliga

 

Regi: David Dobkin

Manus: Nick Schen & Bill Dubuque

Medverkande: Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: Big Kid Pictures/Team Downey/Village Roadshow Pictures

År: 2014

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1872194/

 

Den hårdföre advokaten Hank Palmer tvingas återvända till sitt barndomshem när hans mor hastigt avlider. Det blir ett bitterljuvt återseende med en hemstad som inte har förändrats nämnvärt sedan Hank lämnade den. Förhållandet till hans far, den lika hårdföre domare Joseph Palmer, är dessutom fortfarande lika infekterat som när han lämnade staden. När Joseph grips för att ha kört ihjäl en man han tidigare dömt till ett långt fängelsestraff tvingas de två arbeta tillsammans.

 

Ibland är det skönt att ha fel. Jag hade avsatt The Judge till en dag då jag ändå var tvungen att hålla mig hemma. Så mycket såg jag fram emot den. Efter de inledande scenerna var jag redan fast. Robert Downey Jr. spelar som alltid ett älskvärt as, men ingen gör det bättre än vad han gör. Kemin mellan Downey Jr. och Robert Duvall i rollen som hans far gör att den här filmen fungerar över all förväntan. Det och dialogen.

 

The Judge hade enkelt kunnat bli en tämligen standardmässig återkomsten-hem-historia, men Nick Schen & Bill Dubuque har verkligen lyckats med både karaktärer och replikskiften. Hanks vinnarmentalitet går hela tiden stick i stäv med Josephs tro på lagen som nästintill helig, vilket naturligtvis innebär nya spänningar i ett redan jobbigt far-och-son-förhållande. Vincent D'Onofrio och Jeremy Strong är också de bra i rollerna som Hanks bröder, som båda stannat kvar i staden och som Hank verkligen är skyldiga en hel del. Downey Jr. är måhända den som har mest storvulna scener, men jag förstår verkligen varför Robert Duvall fick en Oscarsnominering för sin roll som Joseph. Hans spel är inte med lika stora gester som de övrigas, men jäklar vad han får till det när han sätts i mer emotionella scener! Det finns speciellt en scen som, utan att spoila, skildrar kroppens förfall och de absurda situationer som kan uppstå när detta inträffar. Det syns väldigt sällan på film. Livet fortsätter utanför trots att du själv lider.

 

Att Schen och Dubuque hela tiden lyckas balansera mellan svart cynism och lättsamhet gör The Judge till en film du bör se. Den saknar kanske det där lilla extra för att nå högsta betyg, men som skildring av far-och-son-förhållanden fungerar den ypperligt.

 

Betyg: 4 hemmafilmare av 5 möjliga

 

 Rättelse: För första gången i bloggens sexåriga historia går jag in och ändrar ett betyg retroaktikvt. Anledningen till detta är att filmen ifråga vägrar lämna mina tankar och efter en andra genomtitt höjs betyget därför till en klar 5:a. Den är också min favoritfilm av de nominerade jag sett hitintills. Så se Whiplash. Om du sett den, se den igen.

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

 

Regi: Zaza Urushadze

Manus: Zaza Urushadze

Medverkande: Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze mfl.

Produktionsbolag: Allfilm & Georgian Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Estland/Georgien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2991224/

 

Under Sovjetunionens fana flyttade en hel del estländare till Georgien. Efter unionens fall återvände de flesta hem, inte minst när inbördeskriget bröt ut. Ivo och Margus tillhör de estländare som stannat kvar. Margus för att han måste skörda sina mandariner innan han reser och Ivo eftersom han tillverkar lådor till Margus skörd. När kriget drar närmre tvingas Ivo ta hand om två soldater, en från var sida konflikten. Hur kommer detta påverka de båda männens planer att återvända till Estland?

 

Efter cirka en halvtimmes speltid av Tangerines började mitt intresse dala något rejält. Då händer det - Zaza Urushadze vaggar in tittaren i en nästan postapokalyptisk stämning. Ivo och Margus, ensamma på berget med två soldater som helst av allt bara skulle vilja döda varandra. Spänningen mellan soldaterna är också riktigt påtaglig till en början, men Tangerines lyckas med det som många andra antikrigsfilmer inte lyckas med, nämligen att sätta fingret på den vanliga människan bakom ideologiska slagord och förhållningssätt. Resultatet blir en känsla av att det verkligen är de fyra männen mot resten av världen. Oavsett vilken sida trupperna som kommer till Ivos lilla hus är på lyckas banden mellan de fyra bli så pass starka att förräderi inte ens är att tänka på. Mitt i allt står Ivo, lysande spelad av Lembit Ulfsak, som fredsmäklare genom att egentligen bara vara en förnuftig och empatisk människa. 

 

Tangerines lyckas med många saker under sina dryga 80 minuter. Den lyckas vara en film om manlig vänskap, en film om fördomar och hur dessa kan bekämpas och till och med stundtals en actionfilm. Zaza Urushadze lyckas visa det stora i de små gesterna genom Ivos agerande och framförallt filmens underton - om vi kan lära oss kommunicera innan vi börjar skjuta på varandra kan vi också undvika konflikter i allt större mån.

 

Kriget i Georgien var fram tills för några år sedan en avlägsen konflikt för mig personligen. Det var något man hörde om på nyheterna, men inte mycket mer. Efter att ha lärt känna en fantastisk man från just Georgien har jag börjat förstå allt mer av det totalt meningslösa våldet i regionen. Det är klart, krig är i nio fall av tio totalt meningslösa (de enda krig som kan rättfärdigas är enligt mig försvarskrig), men konflikten i Georgien var/är ett av de mer bortglömda krigen i väst. Tangerines sätter därför också en välbehövlig spotlight på konflikten. Se den.

 

Betyg: 4+ lågmälda estniska snickare av 5 möjliga

 

Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski & Rebecca Lenkiewicz

Medverkande: Agata Kulesza, Agata Trzebuchowska, Dawid Ogrodnik mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Phoenix Film Investments/Canal+ Polska

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Polen/Danmark/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2718492/

 

Klosternovisen Anna ska avge sina nunnelöften, men innan dess kräver abbedissan att hon ska träffa sin enda kvarlevande släkting, en moster vid namn Wanda. När Anna till sist träffar sin moster får hon reda på en familjehemlighet - Anna heter egentligen Ida Lebenstein och föddes som judinna under andra världskriget. Fast besluten att hitta sina föräldrars grav beger sig Ida och Wanda ut på den polska landsbygden.

 

Jag hade hört tonvis med bra saker om Ida, men jag var ändå ganska skeptisk till en familjekrönika i nazismens fotspår som utspelar sig i kommunisttidens Polen. Det låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller. Det är klart, en film behöver inte vara upplyftande för att vara bra, men då måste man lyckas förmedla en annan känsla. Det lyckas inte Ida med särskilt bra.

 

Tekniskt är det en mycket vacker film med knivskarpt svartvitt foto och mycket bra skådespel, både från veteranen Agata Kulesza och nykomlingen Agata Trzebuchowska. Ida är den sistnämndas första film och dessvärre har hon redan meddelat att det också blir hennes enda. Synd på en skådespelerska som hade kunnat bli något riktigt stort. Även regin är bra, med långa tagningar och en vilja att låta scenerna ta sin tid och utvecklas. Sen sätter manuset käppar i hjulet.

 

Missförstå mig inte, manuset är ingen katastrof på något vis, men det lyfter aldrig. Idas möte med världen utanför klostret blir inte så intressant som det skulle kunna ha blivit. Hon verkar sakna i princip all typ av nyfikenhet fram tills det är cirka 20 minuter kvar av filmen, då hon till sist blir en karaktär med synbara känslor. Slutet visar dock att det egentligen inte spelar någon roll hur hon agerar dock. Istället hade filmen blivit bra mycket mer intressant om den hade fokuserat på Wanda. Wanda är en djupt tragisk karaktär med fler bottnar än vid första anblick. Jag skulle vilja skifta rollerna så att Wanda börjar undersöka familjens historia tydligare.

 

Ida är på intet sätt en dålig film, men jag kan inte förstå alla hyllningarna den fått. Med mer eller mindre subtil kritik av kommunistregimen skulle filmen tjänat på att ta ett ordentligt ställningstagande mot den, gärna med Wanda i huvudrollen kämpandes mot byråkrati. Filmens tekniska aspekter höjer den ett snäpp på betygsskalan, men jag är inte direkt imponerad.

 

Betyg: 3 rödhåriga nunnor av 5 möjliga