En film som jag tjatar om i tid och otid här på bloggen är The Rocky Horror Picture Show (1975). Det är min favoritmusikal alla kategorier. Första gången jag såg den var jag helt oförberedd på den flod av galenskap, filmreferenser, transvestism, rockmusik, Meat Loaf, Tim Curry, gyllene badbyxor och tyska professorer som skulle skölja över mig. Jag älskade filmen samtidigt som jag undrade vad fan jag precis hade sett. Sedan dess har Rocky Horror gått varm i dvd-spelaren, jag har åkt till Danmark för att få vara med vid en "traditionell" biografvisning av filmen, sett scenmusikalen två gånger och ändå, så sent som idag, lyssnade jag på soundtracket och tyckte att det fortfarande var grymt bra. Jag borde ha tröttnat, men det har jag inte.

Nedanstående scen representerar Rocky Horror väldigt bra. Den utspelar sig efter att det unga paret, Brad och Janet, fått punktering på sin bil mitt i en hemsk höststorm. De tar sig till närmsta hus där de möts av dansande festbesökare som plötsligt kollapsar. Sedan händer detta:

Scen: Just a sweet transvestive!

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit namnet "David Lynch" i den här bloggen. Lynch var regissören som fick mig att gå från filmintresserad till filmbesatt. Därför har jag till sist beslutat mig för nästa projekt efter Franchise Hell. Det blir ett något kortare projekt än förra gången, men något som jag velat göra ett tag: allt av David Lynch. Projektbeskrivning kommer när tidigare nämnda Franchise Hell är slutfört. Men, för att fira att jag till sist har kunnat bestämma mig för en gångs skull blir det lite Lynch idag.

Fred går på fest. Inget konstigt med det, tvärtom kan han behöva koppla av efter de senaste dagarnas händelser. Snart kontaktas han dock av en man på festen som har världens bästa trick att visa honom...

Scen: "Give me back my phone!"

Ibland behöver man en dos western. Hårdbarkade män i en lika hårdbarkad miljö där en snabb hand är lika viktigt som att undvika de livsfarliga kvinnorna på saloonen. I en filmhistoria full av westerns finns det få, om någon, film som toppar Sergio Leones Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo (The Good, The Bad & The Ugly, 1966). Det finns flera minnesvärda scener från det långa westerneposet, men min personliga favorit är dessa visdomsord. Logiken är ofelbar och repliken sylvass. En replik och scen att minnas och småskratta åt när livet känns som en tumbleweed full med hästpiss.

Scen: "When you have to shoot..."

Jag har en riktigt svag punkt för humoristiska musikaler som ändå berättar en historia mitt i all galenskap. En av mina absoluta favoritfilmer är den briljanta The Rocky Horror Picture Show (1975) och scenen från dagens film är lika galen som Frank-N-Furter någonsin var. Little Shop Of Horrors (1986) baseras på Roger Cormans film med samma titel från 1960. Om ni inte hört talas om den ger postern en väldigt bra fingervisning om vad den handlar om: "A singing plant, a daring hero, a sweet girl, a demented dentist". Allt satt till lysande 50-talsrock i musikaltappning. Om ni vill se hur allt det här kopplas samman - se filmen! Nedan följer ett smakprov på hur Steve Martins (!) sadistiske tandläkare introduceras. Inget för folk med tandläkarskräck! 

Scen: "SAY AAAAAAAAAAH!"

Eftersom jag skadat min arm i en tragisk cykelolycka (tragisk eftersom det inte fanns någon som kunde se min väldigt spektakulära vurpa) kan det hända att uppdateringarna blir något lidande i en vecka eller så. Men, men, det blir värre ska ni se.

Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) blev mycket välförtjänt en succé som blåste nytt liv i franchisen. Efter en ganska ojämn öppningssäsong blev serien prisad och rosad av både kritiker och fans. Vad serien däremot inte hade var särskilt intressanta kvinnoroller. Främre raden i bilden ovan visar de två kvinnliga karaktärerna som var med i merparten av seriens avsnitt. Till vänster ser vi Deanna Troi (Marina Sirtis) och till höger Dr. Beverly Crusher (Gates McFadden). Inget ont om Sirtis skådespelartalanger (hon har spelat en hel del uppmärksammad teater på bland annat Broadway) men hennes karaktär är i princip en ursäkt att ha med en kvinna i tajt kroppsstrumpa. Gates McFaddens karaktär är både genomtråkig och uselt spelad. Det är dessutom talande att båda kvinnorna har vårdyrken (rådgivare/terapeut samt läkare) och att de inte får uppleva särskilt många spännande äventyr på skeppet.

Men i den bakre raden ser vi Tasha Yar (Denise Crosby); stenhård säkerhetschef, cool som fanken och med en intressant back story. När Crosby av olika anledningar inte ville förnya sitt kontrakt efter första säsongen belönade manusförfattarna henne med att bli dödad av ett skitmonster. Ja... det är det enda jag kan beskriva det som. För mig är scenen nedan fortfarande fog för fanboyilska. Crosby fick sedermera komma tillbaka i en alternativ tidslinje och spelar även sin egen dotter i serien (don't ask), men jag kommer tyvärr alltid komma ihåg henne för sin väl oceremoniella död:

Scen: "We won't hurt you, but we have to help them... ZAAAP!"

De senaste veckorna har jag fått åtskilliga tillfällen att tjata om en av min favoritfilmer någonsin - Rocky (1976). Den säregna kombinationen mellan sportfilm, socialt drama och kärlekshistoria fångade mig redan när jag såg den första gången som liten parvel och på något sätt lyckas jag alltid återkomma till den. En film som tyvärr glöms bort ganska ofta är uppföljaren, Rocky II (1979). Även om den inte är lika vass som del ett är det förvånande att en så här pass bra uppföljare bara försvinner i mängden. Det finns många bra scener i både film ett och två, men bara en scen som jag tittar på en gång i månaden eller något liknande - träningsscenen från Rocky II.

Vad är det som är så speciellt med den? Träningsmontaget från första filmen har det klassiska temat Gonna Fly Now av den alltför underskattade kompositören Bill Conti och samtidigt var det scenen som populariserade träningsmontaget som trop i action- och sportfilm. Men vad scenen har på tok för lite av är Burgess Meredith som Rockys halvgalne tränare Mickey. Även om Meredith ser så pass tunn och gammal ut så att man skulle kunna blåsa omkull honom har han en röst som låter som han tuggat taggtråd och druckit whiskey i hela sitt vuxna liv. Dessutom har scenen en ny variant på Contis tema som avslutas med vad som låter som enkelslag på kyrkklockor! Det blir inte mycket tyngre än så. Varför jag tittar på den en gång i månaden? Tja, försök du elda upp dig för att sticka ut och springa i svensk snålblåst och regnig skånsk vinter så får du se hur lätt det är. Rocky hjälper.

YouTube-länkningen krånglar idag. Om inte spelaren syns nedan finns klippet på: http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=ys65hR9JXTQ

När jag var ung, arg och röd (nu är jag mest lite surmulen och röd) var jag också rejält trött. Under mina tidiga tonår hade jag stora sömnproblem och spenderade många nätter med att zappa runt på kabelkanalerna och såg diverse mer eller mindre bortglömda filmer. En natt lyckades jag komma in mitt i Christan Slaters generationsvrål Pump Up The Volume (1990). Filmen, egentligen riktad till en generation innan min egen, talade direkt till mitt trötta och ganska nedstämda tonårssinne. Det är det som nedanstående scen också handlar om - den ständigt aktuella problematiken med att växa upp och hur man ska förhålla sig till vuxenvärlden. Idag, drygt 15 år sedan jag såg filmen för första gången, är budskapet fortfarande lika bra. Om jag vuxit upp sedan dess? Inte mer än nödvändigt för att klara mig i vuxenvärlden brukar jag säga. Jag tror fullt och fast att om du inte tillåter dig själv vara löjlig och åtminstone på fritiden syssla med vad du älskar så kommer du stagnera och dö inombords. Det är den här bloggen ett uttryck för. Jag älskar film, skrivande och Pump Up The Volume.

Scen: "No more Mr. Nice Guy!"

Christan Slaters radiopersonlighet, "Hard Harry", har kommit under rejält blåsväder från den lokala lärarfakulteten och USA:s motsvarighet till Granskningsnämnden, FCC, då en lyssnare begått självmord. Givetvis beskylls Harry för detta, inte minst eftersom han spelar ocensurerad musik och pratar öppet om sex. Gud bevare mig väl! Det här är Harrys försvarstal.

Från att ha varit en snygg men ack så standardiserad thrillerserie under sin första säsong visste skaparen Chris Carter att andra säsongen av Millennium (1996 - 1999) behövde hitta en egen ton. Carter lämnade över ansvaret till de två kreativa genierna/galningarna James Wong och Glen Morgan. Under dessa herrars ledning blev Millennium en apokalyptisk helvetesvision om religiös fanatism, men paradoxalt nog också mycket roligare. Detta märktes inte minst i ett av seriens absolut bästa avsnitt, Somehow, Satan Got Behind Me (1998). Några avsnitt senare tog Wong & Morgan sin troligtvis största risk som seriens creative directors med följande scen:

Scen: "Oh pretty boy, can't you show me nothing but surrender?"

Lara Means, en större återkommande birollskaraktär, har blivit upptagen i den så kallade Millennium-gruppen. Sakerna hon får lära sig där driver henne sakta men säkert galen under säsong 2:s andra halva. Allt kulminerar i säsongens sista avsnitt, The Time Is Now (1998) med en tio minuter lång illustration av hur Means till sist sjunker ner i total galenskap. Allt satt till Patti Smiths fantastiska Land från hennes debutplatta Horses (1975). Att ha en tio minuter lång scen, fullpumpad med symbolik, i ett avsnitt av en tv-serie som varar 42 minuter är verkligen att ta i så man spricker, men Wong & James rodde det i land - enligt mig i alla fall. Serien fick ytterligare en, väldigt undermålig, säsong utan den kreativa duon, men åtminstone gick de ut med stil!