Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 13 april 2015 20:00

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2015

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

Matt Murdock och Foggy Nelson är två nyutexaminerade advokater som sätter upp en advokatbyrå i Hell's Kitchen, New York, för att hjälpa dem som de stora firmorna ratar. Den idealistiske Matt har dock en dubbelidentitet - trots att han är blind sedan en olycka bekämpar han om nätterna brottslingar som han inte kan nå i rättssalen. Samtidigt försöker filantropen Wilson Fisk ge Hell's Kitchen en ansiktslyftning och bygga bort slummen. Frågan är om han är så pass godhjärtad som hans offentliga image vill göra sken av?

 

Jag erkänner, jag var orolig. Daredevil har tillsammans med Spider-Man varit min absoluta favorit inom Marvels pantheon sedan barnsben. Det fanns något mörkare, mer vuxet, med Daredevil som drog mig till serien från det att jag läste Frank Millers tolkning av honom. Trots det hade jag bara en sak i tankarna - bara den inte blir som filmen från 2003. Denna tågolycka till film (även om director's cuten är bättre) körde karaktären Daredevil i botten. Ingen ville ta i honom med tång längre efter Ben Afflecks träiga prestation i huvudrollen och en film som skrek så mycket tidigt 2000-tal som den bara kunde. Därför säger jag nu tack! Tack till ABC Studios, DeKnight Productions, Marvel Entertainment, Walt Disney och Netflix för att ni har gjort Daredevil-serien jag alltid velat se.

 

Från första avsnittet fram till säsongsavslutande nummer 13 är Daredevil årgång 2015 en fröjd på så många plan. Charlie Cox, troligen mest känd för sin roll i Boardwalk Empire (2010 - 2014), är allt som Affleck inte var i huvudrollen. Han är mycket mer av Millers moraliskt balanserande karaktär och framförallt så verkar han tro på rollen han spelar. DeKnight har i en intervju dragit paralleller till den version de ville skapa om den som i ett av Millers sista nummer släpper skurken Bullseye till sin död. Eller som han uttryckte det: "We all thought, this is a hero who is one bad day away from permanently crossing a line." Och ja, det känns! Cox balanserar hela tiden på randen som han trots allt inte kliver över. Tematiken med katolicismens syndbegrepp och symbolik (som var så påklistrad i filmversionen att man ville skrika) är mycket bra och tämligen subtil trots de diskussioner som Murdock har med sin präst. Daredevil vore dock inte mycket till karaktär utan sin ärkefiende, Wilson "Kingpin" Fisk, och jäklar vad de har hittat rätt här!

 

Fisk spelas av en skallig Vincent D'Onofrio som antingen har den bästa fat suit jag sett eller lagt på sig ordentligt med kilon inför rollen. Det som filmen helt missade med Fisks karaktär är hur han själv ser sig som godhjärtad och, som han förklarar i ett avsnitt, som den barmhärtige samariten (än mer biblisk symbolik). Det är det som gör honom till en så pass effektiv skurk. Han är inte rädd att visa känslor och blir därför inte en karikatyr av "den onde maffiabossen" utan mer levande och fascinerande. Kontrastera denna känsliga ton med ögonblick av total våldsam galenskap och D'Onofrio har skapat en av de bästa Marvelskurkarna någonsin i en filmatisering. Han verkar ha så pass många lager (no pun intended) att jag, trots att jag är mer än bekant med källmaterialet, hela tiden gissar vad han ska hitta på härnäst. Totalt oberäknelig och fantastiskt underhållande!

 

Bland övriga skådespelare bör Deborah Ann Woll och Elden Henson nämnas. De är båda väldigt väl valda castingalternativ till Karen Page och Foggy Nelson, som tillsammans med Matt driver den lilla advokatbyrå. Även Rosario Dawson har en roll som blir allt mindre ju längre säsongen går.

 

Bra skådespelare till trots hade inte den här inkarnationen heller blivit något att skriva hem om såvida inte manuset hade varit på den nivå det är. D'Onofrio har i en intervju sagt att det här inte var som att spela in en vanlig tv-serie utan snarare som en 13 timmar lång film. Manuset är nästan perfekt avvägt, med vissa mindre störningsmoment runt avsnitt 1.10 och 1.11 Dessa små svackor är dock inte något som serien tappar nämnvärt av utan får egentligen bara säsongens två avslutande avsnittet att bli så mycket starkare. Här finns en karaktärs öde som jag inte riktigt kan förlika mig med, även om jag förstår vad de ville ha sagt med det. Annat än det slår kontinuiteten, dialogen och trogenheten till källmaterialet det mesta i genren.

 

Daredevil är i princip en perfekt superhjältesaga med en mer realistisk ton än det mesta som kommer från Marvel Studios/Entertainment. Det är klart att man mer än sneglat på Gotham (2014), men efter besvikelsen som var Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var det här precis vad Marvel behövde i sin tv-division. Jag kan knappt bärga mig efter nästa säsong! Ett varningens ord dock. Trots att det här är en superhjälteserie är den allt annat än familjevänlig. Sätt inte ungarna framför den helt enkelt.

 

Betyg: 5 trikåer av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2015 09:56

 


Regi: Joel Potrykus

Manus: Joel Potrykus

Medverkande: Joshua BurgeJoel Potrykus, Teri Ann Nelson mfl.

Produktionsbolag: Sob Noisse Movies

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2656588/

 

Marty må ha ett vikariat på en bank, men varför nöja sig med det när man kan fiffla till sig småsummor och spendera dagarna med att spela gamla NES-spel med sin Power Glove? När en av Martys fiffelaffärer slår bakut tvingas han dock resa sig från soffan och fly hals över huvud. Med sig på resan har han sin Power Glove, nu kombinerad med Freddy Krueger-klor, och en stor dos paranoia.

 

Sedan jag såg öppningsscenen till Buzzard för drygt ett år sedan har jag väntat på att få tag i hela filmen. Det var värt väntan. Jag hade förväntat mig en småkul slackerkomedi med referenshumor, men vad jag fick vad något så tragikomiskt och svart att jag flera gånger nästan tjöt av skratt. Det här är Larry David och Louis C.K på metadon och jag fullkomligt älskar det!

 

Regissören och manusförfattaren Joel Potrykus har skapat ett lika delar cyniskt som älskvärt porträtt av min generations ultimata loser. Hans dialog och framförallt fysiska humor är minst sagt drabbande. Den skulle dock inte fungera alls lika bra utan Joshua Burge i huvudrollen. Burge har varit en fast punkt i Potrykus filmografi under några år nu och jag hoppas att han får mer uppmärksamhet i framtiden. Han har ett utseende som påminner om en yngre och ännu mer anemisk Steve Buscemi och lyckas alltid se ut som ett mellanting mellan döende och skitförbannad.

 

Buzzard är den sista delen i Potrykus så kallade "djurtrilogi" där kortfilmen Coyote (2010) och Ape (2012) utgör de tidigare delarna. Om någon vet hur jag kan få tag i dessa är jag djupt tacksam. Det enda jag hittat är en trailer till den sistnämnda och eftersom det verkar vara i stil med Buzzard är jag mycket angelägen att få tag i en kopia. Potrykus är för närvarande en för smal regissör för att få större spridning annat än på filmfestivaler, men jag hoppas verkligen att fler ser hans filmer och ser det komiska geni han besitter. Med det sagt är Buzzard inte en film för alla. Du bör uppskatta mörk humor och troligen vara 80-talist för att uppskatta filmen till fullo. Om du uppfyller dessa båda krav är Buzzard dock något du inte får missa!

 

Betyg: 5 lågbudgetpärlor av 5 möjliga

Av Ulf - 12 mars 2015 21:56

 


Originaltitel: The Walking Dead: Too Far Gone

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-13-1

 

Livet i Alexandria betyder en rejäl omställning från gruppen. Plötsligt behöver de inte se sig om över axeln längre - eller behöver de det? Rick och de andra har svårt att acceptera att ett samhälle som Alexandria kan existera mitt i apokalypsens kölvatten och just Rick kommer på kant med befolkningen när han bryter mot vapenlagarna i sin roll som polis. Samtidigt står det klart att alla ute på vägarna inte är några man vill ha in bakom barrikaderna.

 

Katarina Gospic skriver i sitt förord till denna, den trettonde, volymen av The Walking Dead om hur vår reptilhjärna i mångt om mycket styr våra impulser och däribland den välkända reflexen "fäkta eller fly". Kirkmans trettonde samlade version av sitt magnum opus är ett mästerligt utforskande av just denna. För alla (och vi är många!) som kämpat med ångestproblematik så vet vi exakt vad det innebär att aldrig riktigt kunna slappna av. Reptilhjärnan säger till oss att faran kan finnas bakom nästa hörn och därför spänner vi oss och vi drar oss undan (läs: flyr). I en värld som den i The Walking Dead finns det inte längre några sociala spärrar som reglerar vårt användande av den andra aspekten av reflexen - fäktandet, striden. Kirkman har tagit till fasta på detta i sitt manus och visar med all fruktanvärd tydlighet hur avskalandet av den sociala fernissan kan göra oss till de brutala sällar som vi byggt upp ett helt rättssamhälle för att tygla. Det är inte vackert. 

 

Konflikten mellan Rick och Alexandrias borgmästare är det som verkligen lyfter volym 13. De har båda varit tvingade att göra fruktansvärda saker. Skillnaden mellan dem är att Rick inte har haft någon riktig social kontext att förhålla sig till. Borgmästaren har också utfört handlingar som i en pre-apokalyptisk värld allra minst skulle få honom dömd till livstids fängelse. Han har dock lyckats rationalisera sina handlingar utifrån välkända slagord som "samhällets bästa". Det är här som Kirkman lyser med sin analys. Vi känner igen rationaliseringarna från diverse politikers tal i allmänt och från diktatorer i synnerhet. Det är därför jag också föredrar Ricks sätt att se på saken i den här kontexten - vi kanske ser på våldet med avsmak, men det blir inte riktigt farligt för den stora massan förrän rationaliseringarna kommer in i bilden.

 

Kirkman går från klarhet till klarhet och jag längtar redan efter nästa del. The Walking Dead håller stilen på ett sätt som ingen annan serie gör just nu.

Av Ulf - 10 mars 2015 20:09

 


Originaltitel: The Walking Dead: Life Among Them

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-12-4

 

Gruppen får reda på att Eugene har ljugit för dem hela tiden. Han är inte forskare med tillgång till värdefulla resurser i Washington D.C utan en vanlig gymnasielärare. Precis som gruppen håller på att falla samman dyker dock Aaron upp. Han arbetar som rekryterare åt ett litet samhälle utanför huvudstaden som alltid är på jakt efter nya förmågor. Samhället, kallat för Alexandria, leds av den karismatiske Douglas Monroe och verkar från en början som en idyll mitt i kaoset. Rick kan dock inte slappna av. Är det för bra för att vara sant?

 

Kalla det glömska, kalla det vad ni vill - jag borde ha recenserat volym 12 av den svenska utgivningen av The Walking Dead för ett bra tag sedan. Så blir det ibland. Recensionsexemplaren läggs på hög och högen växer. Det är lite mer pinsamt den här gången eftersom jag själv citeras på baksidan till den här volymen. Jepp, så ligger det till - min första ritkiga blurb i svensk press. Det får jag slå mig lite för bröstet för och upplyser alla intresserade (typ mor och far) att det snart kommer ytterligare ett citat från undertecknad - denna gång på en filmposter. Living the dream!

 

Hur som helst, så borde ni känna till min inställning till The Walking Dead i serieform vid det här laget. Det här är precis lika bra som tidigare och jag kan med rak rygg påstå att TWD kan vara den serie jag läst mest av som haft samma klass precis hela tiden. Jag har några andra personliga favoriter också, men det som skiljer dessa från TWD är att de förstnämnda oftast högst har tio volymer och inte ens då brukar de hålla samma klass rakt igenom. Kirkman imponerar återigen på mig helt enkelt.

 

Radhuseffekten passar tämligen väl att recensera just nu trots allt då den svenska utgivning av TWD i princip är synkad med den amerikanska tv-serien för närvarande. Som läsare av serien vet finns det dock stora skillnader i både berättarteknik, karaktärer och tempo mellan adaptionerna. Även om jag kan föredra tv-serien då och då håller den inte alls samma jämna klass som Kirkmans original. Varenda panel, varenda sida är genomtänkt. Med den tolfte volymen från Apart Förlag känns det lite som att karaktärerna har gått hela varvet runt. De började som civiliserade människor utkastade i en situation där ingen kände sig hemma. Nu är det snarare civilisationen som skrämmer. Det är klart, har överlevnadsinstinkten fått härja fritt så pass länge som den har för karaktärerna blir man säkert misstänksam, men Kirkman lyckas verkligen bygga upp början till en klassisk zombiegenreallegori - vem är det som är monstren egentligen? Vi eller dem?

 

Det finns absolut ingen anledning till att inte införskaffa både den här och efterföljande volym (recension kommer senare i veckan). Det är helt enkelt en fortsättning på en av vår tids bästa serier och även om mycket uppbyggnad sker till nästföljande volym blir det aldrig någonsin tråkigt eller segt. Tempomästaren Kirkman slår till igen!

 

Betyg: 5 radhusmardrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 februari 2015 14:00


 

 

Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Aleksey SerebryakovElena Lyadova, Vladimir Vdovichenkov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions

År: 2014

Längd: 140 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802154/

 

Kolya och hans familj har bott i ett litet fiskeläge vid den sibiriska kusten i tre generationer. Nu verkar det dock som att traditionen kommer att brytas när en korrumperad borgmästare försöker pressa Kolya till att sälja marken, på lagligt eller olagligt vis. Kolya anlitar en advokat från Moskva i form av sin gamle vän Dmitriy, men vad han inte vet är hans gamle vän kommer även han med trubbel i bagaget.

 

Andrey Zvyagintsev är en av de mest intressanta regissörerna från Östeuropa idag och med Leviathan visar han återigen varför. Med ett öga för både bildkomposition och oklanderlig skådespelarregi lyckas han hela tiden antyda mer under ytan. I jämförelse med flera andra lågmälda och långsamt berättade Oscarsnominerade filmer i år lyckas Zvyagintsev med sin isbergsteknik. De stora och ödsliga landskapen kombinerade med kraftfulla detaljer i form av enkla saker som blickar och bakgrundsscenografi gör Leviathan till ett mästarprov i utforskandet av det moderna Ryssland.

 

Leviathan har anklagats för, föga förvånande från ryskt håll, för att vara anti-rysk. Jag kan förstå tongångarna, då det verkligen inte är en positiv bild som målas upp av ett samhälle där alla mer eller mindre kan köpas. Samtidigt visar den på de klassiska ryska dygderna om att aldrig ge upp och kämpa till sista andetaget även om det verkar lönlöst. Vi hittar samma tema hos många av de klassiska ryska författarna och Zvyagintsev och Negin har tagit fasta på detta. Om isländska vikingasagor på film brukar kallas för "torskvästerns" är detta snarare en "vodkavästern". Symboliken med det bibliska havsodjuret Leviatan vävs också in mycket snyggt utan att det aldrig skriver tittaren på näsan. De nästan smått surrealistiska Kafkamässiga scenerna i domstolen är även de höjdpunkt.

 

Aleksey Serebryakov är mycket bra i huvudrollen som Kolya och även resten av ensemblen sköter sig exemplariskt, i synnerhet Elena Lyadova som Kolyas hårt prövade fru Lilya. Överhuvudtaget är Leviathan en av förra årets bästa filmer och nu när Turist (2014) inte blev nominerad till bästa utländska film sätter jag mitt hopp till det ryska sjöodjuret.


Betyg: 5 vodkavästerns av 5 möjliga


Av Ulf - 28 januari 2015 23:30

 

 

Regi: Laura Poitras

Manus: N/A

Medverkande: Edward SnowdenJacob Appelbaum, Julian Assange mfl.

Produktionsbolag: Praxis Films

År: 2014

Längd: 114 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4044364/

 

Januari 2013 får dokumentärfilmaren Laura Poitras ett krypterat mejl från signaturen Citizenfour. Personen bakom mejlet erbjuder Laura tillgång till en mängd hemligstämplade dokument som bland annat visar på exakt hur USA:s regering, genom verkställande från NSA, har infört ett övervakningssystem som skulle göra Big Brother grön av avund. Citizenfour visar sig vara analytikern och datoradministratören Edward Snowden. Det här är filmen om hur Snowden blev en av världen mest jagade män - trots att han egentligen bara avslöjade olagligheter som råkade vara utförda av en regering.

 

Det är väldigt lätt att tycka om Edward Snowden. I motsats till exempelvis Julian Assange ger Snowden ett intryck av att vara en väldigt jordnära person rik i både intellekt och humanism. Laura Poitras visar genom sin dokumentär ett mycket viktigt nutidshistoriskt skeende. Att Snowden får påminna en reporter om att det som sker just nu varken är en konspiration eller science fiction vittnar om hur enorma hans avslöjanden var. Trots den monumentala uppmärksamhet som Snowden fått sätter han dock alltid informationen, sanningen om man så vill, i första rummet. Han är kort sagt en mycket imponerande man.

 

Laura Poitras har fått betala dyrt för sin välgärning för att informera allmänheten. Citizenfour i princip säkerställer att hon inte kan återvända till USA utan att dras inför rätta. Likt Snowden lägger hon dock bort egot och låter istället historien tala för sig själv. Och vilken historia det är! Ett tv-ankare nämner att det är som en spionroman som kommit till liv, och ja, det är precis vad det är. Tekniskt hot av oanad magnitud? Check. En idealistisk hjälte? Check. Ett nät av lögner som sakta men säkert uppdagas? Check.

 

Det som gör Snowdens gärning så fascinerande är hans anspråkslöshet. Han vet redan från början att han kommer bli ett mål för USA:s regering. Det är väldigt tydligt när han och Laura har en konversation om den uppmärksammade Merkel-affären. Laura frågar honom om han tror att "Merkel" är ett kodnamn för någon annan, varpå Snowden svarar att NSA främst använder kodnamn för sina agenter och tillgångar och inte mål. Snowden går från att vara en tillgång, kodnamn Citizenfour, till att bli ett mål och varje steg på vägen är han fullt medveten om vad som håller på att hända. När han till sist får kommunicera med penna och papper för att vara helt säker på att hans konversationer inte loggas någonstans är cirkeln sluten - Snowden har blivit komplett avskuren ifrån den värld som han betalades av NSA för att övervaka.

 

Citizenfour är en förbannad modig film som alla bör se. Den har effektivt dömt både Snowden och Poitras till ett liv där de inte kan återvända hem. Sanningen gör ont och någon måste betala. Den här recensionen kommer också loggas. Vi vet redan att signalspaning i Sverige gagnar USA (exempelvis Pirate Bay-rättegången) och nämner du ord som "NSA", "Snowden" och "Merkel" är det ganska säkert att så fort jag klickar på publicera kommer det pinga en liten röd flagga någonstans. Om ni skulle råka läsa, lämna gärna en kommentar.

 

Betyg: 5 viktiga, viktiga filmer av 5 möjliga

 


Av Ulf - 14 januari 2015 16:48

 


Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Johannes KuhnkeLisa Loven Kongsli, Vincent Wettergren mfl.

Produktionsbolag: Beofilm/Coproduction Office/Film i Väst mfl.

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Sverige/Frankrike/Norge

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3630276/

 

Arbetsnarkomanen Tomas har till sist lyckats komma iväg på skidsemester tillsammans med frun Ebba och deras två barn. När familjen sitter och äter lunch på en uteservering kommer en lavin farligt nära restaurangen och Tomas reagerar som han absolut inte borde - han tar sina saker och springer ifrån fru och barn i en hotande nödsituation. Resten av semestern blir minst sagt spänd...

 

Turist har varit på min lista av filmer som jag ska se ett bra tag nu, men som jag aldrig riktigt kommit för mig att ta tag i. Det låter nämligen som en tämligen jobbig film, och ja, det är en sjukt jobbig film att se, men samtidigt så fantastiskt bra! Ruben Östlund har gått från klarhet till klarhet i sin karriär sin regissör och jag älskade hans senaste alster, Play (2011). Med Turist har han tagit samma kusligt träffsäkra karaktärspsykologiska kunskap och riktat den mot den klassiska kärnfamiljen och dess upplösning. Det märks inte minst i kontrasterna mellan de olika paren som filmen skildrar. Vi har den lyckliga fasad som Tomas och Ebba sätter upp samtidigt som vi har det i ålder omaka paret Mats och Fanni. Som en länk mellan dessa finns Charlotte, en kvinna med öppet äktenskap. Östlund petar hål på allas fernissa och visar på vad som döljer sig under ytan.

 

Tydligast blir detta givetvis hos Tomas och Ebba. Den totala känslomässiga kastrationen som Tomas får utstå (och samtidigt skickligt själv orsakar) är lika smärtsam att se som den är förbaskat underhållande, på det svartaste av svarta sätt. Det är nämligen här som Turist går från att vara ett ytterst välspelat relationsdrama till vad jag anser vara en av de bästa svenska filmerna på många år. Den tragikomik som uppstår i stormiga relationssituationer känner nog alla till, men det är sällan den skildras på film överhuvudtaget och ännu mer sällan som den är så här träffsäker. Jag tänker på tidig Woody Allen blandat med Larry David i Curb Your Enthusiasm (1999)Även om situationen som Tomas och Ebba ställs inför är extrem har de flesta säkert erfarenhet av liknande utfall - relationer där de etablerade rollerna helt plötsligt ställs på ända och ingenting är självklart längre. 

 

Turist är en fantastiskt rolig film, men skrattet fastnar hela tiden i halsen. Samtidigt är skämskudden ofta väldigt nära till hands. Det här är mästerligt av Östlund och jag hoppas verkligen att han får en Oscar för den här filmen. Med ett lysande manus, regi, skådespel och ett foto som saknar motstycke i svensk film under 2014 är det här film på högsta nivå. Jag är knockad.

 

Betyg: 5 stukade patriarker av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 12 januari 2015 22:30

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Bold Films

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872718/

 

Lou Bloom hankar sig fram på de sätt han kan, vilket oftast innebär ljusskygga aktiviteter. Efter en hälerirunda får Lou se hur ett filmteam, till synes utan tillstånd, filmar räddningsarbetet vid en olycka. Fascinerad inser han att det finns pengar att tjäna på att filma kriminaljournalistik för försäljning till diverse tv-bolag. Det är bara det att Lous speciella personlighet kanske är lite för lämpad för den här typen av arbete.

 

Jake Gyllenhaal är, när han får rätt manus att jobba med, en fullkomligt genialisk skådespelare. Han visade det redan i Donnie Darko (2001) och Nightcrawler är mycket möjligt hans biljett in till de riktigt stora skådespelarna. Gyllenhaals porträtt av den sociopatiske Bloom är ett av de mest obehagliga sådan jag sett på mycket länge. En vän beskrev hans karaktär som ett kärleksbarn mellan Pee-Wee Herman och Patrick Bateman. Det är en väldigt bra beskrivning. Han har ett slags perverst nöje i allt lidande och är en mycket problematisk karaktär för tittaren. Å ena sidan är han fantastiskt underhållande att titta på i all sin mani, å andra är han sjukt jäkla läskig! Gyllenhaal bär den här filmen fullständigt på egen hand, men hans medskådespelare är inte så dumma de heller. Exempelvis märks Rene Russo som inte gjort något så här pass intressant de senaste 25 åren.

 

Dan Gilroy har skrivit en starkt mediekritisk historia som säger något om vår besatthet med hemska nyheter ("if it bleeds, it leads" som en karaktär upprepar några gånger i filmen) där just sensationalismen och spektaklet ofta besegrar god smak och egentligt nyhetsvärde. I motsats till många andra filmer med den här tematiken plockar Gilroy ner temat på en personlig nivå också. Karaktären Lou Bloom är helt enkelt jäkligt fascinerande att följa och från det personliga anslaget med hans olika drag är det skrämmande att se hur väl han passar in i mediebranschen.

 

Som om inte ett bra manus, bra regi och en lysnade Gyllenhaal (en gyllene Gyllenhaal? Oh, the pun.) vore nog är Nightcrawler dessutom en jäkligt snygg film rent tekniskt. Fotot fångar den mörka storstaden perfekt och musiken är inte bara bra utan sätts dessutom i direkt användning i Blooms karaktärspsykologi på ett sätt som många filmmusikpartitur inte gör längre. Det är ett under i sig att soundtracket inte fått mer uppmärksamhet.

 

Nightcrawler är en av förra årets bästa filmer, alla kategorier. Den är enormt spännande, tät och välspelad samtidigt som den säger något viktigt om vår mediekultur. Högsta pott!

 

Betyg: 5 nattkravlare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards