Regi: Joel Edgerton

Manus: Joel Edgerton

Medverkande: Jason Bateman, Rebecca Hall, Joel Edgerton mfl.

Produktionsbolag: Blue-Tongue Films/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 108 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4178092/

Simon och Robyn flyttar tillbaka till den förres gamla hemstad när de båda behöver en nystart. Snart träffar de på Gordo, en gammal skolkamrat till Simon. Simon kommer inte ihåg Gordo, men paret inser snart att han är en mycket ensam man som gärna ger presenter till folk. De båda bestämmer sig för att släppa in Gordo i sina liv - ett val de båda kommer få ångra...

Sedan den gjorde bejublad turné på vårens filmfestivaler har jag varit spänd på att se The Gift. Därför var det med viss förvirring jag såg en förvisso välspelad men ganska ordinär thriller. Det var tråkigt, tänkte jag, och var beredd att ge den ett godkänt betyg. Sen kommer twisten... BAM! Intresset genast på topp igen och mer än så. The Gift är trögstartad, men det får sin förklaring vid ungefär halva speltiden. Det är då man inser vilket ondskefullt genidrag Joel Edgertons manus är.

Jag har väl inte varit alltför imponerad av Edgertons skådespel tidigare, men jag hade missat att han även är manusförfattare. Nu kan han även lägga långfilmsregissör till sin meritlista. Edgerton själv gör en mycket bra roll som "Gordo", men det är i hans regi och framförallt manus som The Gift verkligen skiner. Edgerton leker med publikens tidigare kännedom om thrillerfilmer av det här slaget innan han vänder och vrider på begreppen med sina avslöjanden. Jag erkänner, han grundlurade mig. Jag älskar att bli grundlurad när det görs på ett smart sätt. Han har bra hjälp av sitt huvudrollspar i denna illusion också, inte minst Jason Bateman.

Okej, så en plot twist senare tänkte jag att ja, det här var smart och höll mig både underhållen och intresserad, sen... BAM! En sån infernalisk plot twist att jag börjar undra hur Edgertons eventuella fiender mår. Jag hade varit väldigt, väldigt rädd. De sista fem minuterna är bland det starkaste jag sett i genren någonsin. Alla kommer defintivt inte gilla dem. De presenterar ett lika delar moraliskt som juridiskt dilemma som kräver att du som tittare tar ställning - alternativt håller på att hoppa av soffan och vrålar till skärmen att Edgerton är en sjuk jävel och att du älskar honom för det.

Betyg: 5 presenter utan öppet köp av 5 möjliga

I got word that one of the directors behind Nina Forever had gotten a quick translate of my review and was excited enough to want to run it through Google Translate. Mr. Blaine, allow me instead to thank you for such a wonderful piece of cinema with a translation of the review myself. And for my Swedish readers, yes, there are some paragraphs added in the English version. Reviews are quickly written and I when I get enthusiastic I sometimes forget about parts I really enjoyed. That being said, here’s the review again, in a slightly expanded version.

If Der Bunker had me scratching my head trying to form an opinion the other film of the evening, Nina Forever (2015), gave me a pleasant issue to tackle in finding out just how much I liked it. I soon realized that this melancholic, funny and sexy story by far beat Der Bunker in the run for the Melies.

The film is about how Holly, a supermarket cashier and paramedic student, falls head of over heels for her co-worker Rob. Rob is a survivor from a suicide attempt brought on by the tragic death of his girlfriend, Nina. Holly manages to get through Rob’s grief and the two of them start dating. Everything is going well until they sleep together. It appears that Nina isn’t really done with either living or Rob and simply appears in bed with them. Rob and Holly faces a dilemma: how do you break up with a girlfriend who refuses to leave? And a dead one at that?

Nina Forever is a genre defying film refusing easy definitions. It’s part drama, part black comedy. It also has horror themes combined with romance. Ben Blaine, one of the film’s directors, explained the film very well during the Q&A following the screening. He said that grief work seldom is just sad or awful. Instead you often feel all feelings, from morbid humor to deepest despair. I’ve rarely encountered a film that explores this clash of emotions better than Nina Forever.

The horror themes of the film have often been compared with those of Clive Barker, and I can see why. They have the same wry sense of humor in the midst of the blood and body horror. Somewhat surprising the many sex scenes had me thinking of another film though, Shortbus (2006). It’s not very often I see a film that’s not ashamed of showing sex and sexuality as something just as sensual as it is fun. There are some truly dark moments I just love during the sex scenes (the graveyard scene is hilarious in all its’ nastiness) and those made me think of the otherwise very different depiction of alternative sexuality set in New York. This is made possible by the very good cast, in particular the two female leads in Abigail Hardingham (Holly) and Fiona O'Shaughnessy (Nina). If I would single one out it would be Hardingham who gives Holly a sort of naivety mixed with an almost brutal strength of character.

I also have to mention the marvelous editing that often presents us with the end of a scene first and through jump cuts build the tension and storytelling. Very nicely done. Also, the script, with its’ bitter tasting ending, is also a highlight. I feel for these characters.

Nina Forever is a unique film that most major studios would have considered impossible to market. It doesn’t fit in any genre, has explicit sex scenes and heavy thematic while all the time countering these themes with British humor. It’s one of the best films I’ve seen during 2015. See it. Now. 5 ghosts of girlfriends past of 5 possible.

FFF 2015: Dag 2: Tyskt, tyskare, tyskast och flickvänner från förr

Jag drog till tredje rikets största stad, som det så vackert hette i ett klassiskt YouTube-klipp. Malmö får mig alltid att känna mig lite bortkommen på ett sätt som andra större städer inte gör. Fråga mig inte varför, jag har slutat fundera och accepterat faktum. Därmed inte sagt att jag inte gillar att hitta på saker där. Att jag själv arbetat inom biografverksamheten i staden men ändå åker in och ser film där är ett gott betyg. Biograf Spegeln är dessutom en riktigt mysig gammal biobyggnad vars något ekivoka historia gör sitt till för att skapa stämning. Precis inom dörrarna ligger en pub och bistro som gör sitt till för att jag mer tänker på biografer jag besökt på kontinenten än en typisk svensk dito. Dessvärre verkar inte Malmö ha förstått att det är festival i staden.

Kvällens två filmer, som alla filmer den här helgen nominerade till Melies-priset, borde ha dragit fullt hus. Oavsett tycke och smak är samtliga nominerade filmer oftast av hög konstnärlig kvalitet och borde kunna locka folk i en stad av Malmös storlek. Under fredagen spelade filmerna för knappt halvfulla salonger. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på det här under helgen. FFF ger filmälskare i södra Sverige en unik chans att se filmer som aldrig kommer gå upp på bio här annars. Det rör sig i nio fall av tio dessutom om film som inte går att ladda ner. Den är antingen för obskyr och/eller för färsk för att ha hunnit leta sig ut till piratsajterna. Så, kvalitetsfilm du inte kan se någon annanstans till billigare peng än normalt biobesök? Kom igen, Malmö! Fler till Spegeln! 

Kvällens första begivenhet var den tyska Der Bunker (2015). En universitetsstudent hyr ett rum hos en familj som bor i en bunker mitt ute i skogen. Som om inte det vore märkligt nog blir studenten (som kallas för Der Student, eller Herr Student genom hela filmen) snart varse om att familjen inte riktigt är som andra. Parets fullvuxne son, Klaus, tycks ha stannat  på en sjuårings mentala nivå, men hans föräldrar har stora planer för honom. Klaus ska bli president i USA. Som ett led i att betala av sin skuld på hyran blir studenten Klaus lärare. Men vem är den mystiske Heinrich som föräldrarna tycks prata med? Och kommer Klaus kunna lära sig världens huvudstäder?

Om båda gårdagens filmer gav mig huvudbry om betyg så har jag fortfarande inte riktigt landat när det gäller Der Bunker. Det är lite som Wes Anderson och David Lynch har trippat på något under en Tysklandsresa och det här är resultatet. Vi har i mångt om mycket Andersonska karaktärer samtidigt som symbolik och berättarstruktur andas Lynch. Skådespelarna, endast fyra till antalet, är samtliga bra, men det är Daniel Fripan i rollen som Klaus som äger varenda scen han är med i. Jag brukar säga att ingen spelar obehagligt "vuxenbarn" som Henrik Dorsin gör (beeeeeestefaaaar), men här blir även han slagen på fingrarna.

Det jag saknar i Der Bunker är framförallt en avslutning. Manusförfattare och regissör Nikias Chryssos bygger upp spänningen och tätheten, men lyckas inte riktigt föra filmen i mål. Jag önskar också att Chryssos hade skippat hela idén med Heinrich. Det blir lite tårta på tårta. Der Bunker är definitivt inte en film för alla. Gillar du surrealism och bisarra familjedraman kan det dock vara en film i din smak. Jag är fortfarande kluven, men var ändå tillräckligt fascinerad och underhållen för att ge filmen 4 lugna studiemiljöer av 5 möjliga.

Om Der Bunker gav mig huvudbry om vad jag egentligen tyckte gav kvällens andra film, Nina Forever (2015), mig ett angenämt bekymmer i hur mycket jag tyckte om den. Det stod snart klart för mig att den här sorgliga, roliga och sexiga historien slog ut Der Bunker i tävlingen om Meliesen. Filmen handlar om hur snabbköpskassörskan och studenten Holly blir upp över öronen kär i kollegan Rob. Rob har överlevt ett misslyckat självmordsförsök efter att hans flickvän, Nina, tragiskt omkommit i en bilolycka. Holly lyckas luckra upp Robs sorg och de båda inleder ett förhållande. Allt går bra tills de hamnar i säng. Nina visar sig inte riktigt vara klar med varken jordelivet eller Rob och dyker helt sonika upp i sängen. Rob och Holly ställs för ett dilemma: hur gör man slut med en flickvän som vägrar att gå? Och som dessutom är död?

Nina Forever är en film som vägrar låta sig placeras in i ett fack. Den är lika delar drama som svart komedi. Samtidigt finns det tydliga skräckelement kombinerat med romans. Filmens ena regissör, Ben Blaine, förklarade det på ett väldigt bra sätt under frågestunden efter filmen. Han menade på att sorgearbete inte bara är ledsamt och hemskt utan att man känner alla känslor, från morbid humor till djupaste avgrundssorg. Jag har sällan stött på en film som utforskar det här på ett så jäkla bra sätt som Nina Forever gör.

Filmens skräckelement har ofta liknats vid Clive Barker och jag kan se liknelserna. Filmen som jag kom till att tänka på under de många sexscenerna var dock, något otippat, Shortbus (2006). Det är sällan som jag ser en film som inte skäms för att visa sexualitet som något lika delar sensuellt som kul. Här finns galghumoristiska detaljer som jag bara älskar och det fick mig att tänka på den annars väldigt väsensskilda skildringen av alternativ sexualitet i New York. Det är mycket tack vare mycket fina skådespelarinsatser som detta möjliggörs. Framförallt de två kvinnliga rollerna, Abigail Hardingham som Holly och Fiona O'Shaughnessy som Nina, är ytterst välspelade. Om jag ska lyfta fram någon är det just Hardingham som ger Holly en slags naivitet blandat med en grym styrka.

Nina Forever är en unik film som de flesta större studios hade sett som omöjlig att marknadsföra. Den ligger inte i en speciell genre, innehåller explicita sexscener och tung tematik samtidigt som den matchar tungsinnet med brittisk humor. Den tillhör det bästa jag sett under 2015. Se den. Nu. 5 flickvänner från förr av 5 möjliga.

Ikväll stänger jag in mig med mer tysk klaustrofobi i HomeSick (2015) och avslutar kvällen med spansk claymation-splatter i Possessed (2014). Det tycker jag du också ska göra.

FFF 2015: Dag 1: Rätt ska vara rätt!

Även om undertecknad inte kan närvara vid kvällens festligheter på Spegeln i Malmö måste jag ju plugga lite för öppningsfilmen, Turbo Kid. Nedan följer alltså recensionen till denna nostalgiexplosion. Jag vill också passa på att påpeka att festivalen varit i Malmö tidigare. Det är alltså inte, som jag skrev i mitt förra inlägg, premiär för FFF på malmöitisk mark. Imorgon kör jag fullt program! Då jäklar!

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro Chambers, Laurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

Turbo Kid visas på Spegeln i Malmö, ikväll klockan 21:00.

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro Chambers, Laurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

Everything Trek del 11: The Original Series 2.12 - 2.15

2.12 The Deadly Years

Sändes: 8/12 1967

Stardate: 3478.2

Manus: David P. Harmon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Aldebaran III (omnämnd som plats för medicinsk forskning utförd av Federationen)

Gamma Hydra II (omnämnd)

Gamma Hydra IV (plats för en av Federationens forskningsstationer)

Romulan Empire (omnämnd som Federationens fiender)

The Neutral Zone (neutral zon mellan Federationen och det romulanska imperiet)

Starbase 10 (omnämnd som en bas nära den neutrala zonen)

Betyg: 3-/5

En simpel situationsrapport från en forskningskoloni på Gamma Hydra IV får en oväntad vändning när landningsstyrkan, däribland Kirk, Spock och McCoy, drar på sig någon form av sjukdom som får dem att åldras med mycket hög hastighet. Av någon anledning påverkas inte Chekov, även han med i landningsstyrkan, alls av sjukdomen. Medan officerarna kämpar mot sitt åldrande med allt vad det innebär måste de arbeta snabbt för att hitta ett botemedel.

The Deadly Years är ett dussinavsnitt, om än dock ett bra sådant. Det händer inte särskilt mycket av vikt varken för den övergripande storyn eller för karaktärerna själva. Samtidigt är det svårt att hitta något att klaga på som sådant. Möjligen är avsnittets första halva något långsam och därför får det ett minus efter sin trea. Det tar sig igen mot slutet och ett avsnitt med romulaner kan inte vara helt förgäves. Inget måste, men trevlig distraktion från typ disk eller städning.

Fortfarande bättre sminkning än i Prometheus

2.13 Obsession

Sändes: 15/12 1967

Stardate: 3619.2

Manus: Art Wallace

Regi: Ralph Senensky

Platser: Argus X (tionde planeten i Argus-systemet, rik på tritanium. Obebodd.)

Theta VII (sjunde planeten i Theta-systemet. Plats för en Federationskoloni.)

Tycho IV (fjärde planeten i Tycho-systemet. Först kartlagd 2257 av USS Farragut. Hem för en gasbaserad livsform.)

Betyg: 3/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Argus X för att bedöma dess värde för framtida brytning av den värdefulla mineralen tritanium. Ett uppdrag till planetens yta får katastrofala följder när besättningsmedlemmarna attackeras av en gasbaserad livsform. Kirk har träffat på den här livsformen förr. Under ett av hans första uppdrag ombord på USS Farragut hade livsformen ihjäl större delen av besättningen. Nu är Kirk fast besluten att inte låta varelsen komma undan.

Obsession kan vara det avsnitt av originalserien som ser Kirk göra flest korkade beslut i. Inte bara äventyrar han sin egen besättning utan även en hel koloni i desperat behov av medicinsk assistans. När hans agerande inte får några negativa konsekvenser blir man lite trött. Annars är Obsession ett okej avsnitt där Kirk får jaga sin vita val. Problemet är att ett gasmoln sällan eller aldrig blir en minnesvärd skurk. Nåja, över medel!

"You know, self-pity's a terrible first course. Why don't you try the soup instead?" - bara en till anledning att älska Chapel

 2.14.  Wolf In The Fold

Sändes: 22/12 1967

Stardate: 3614.9

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Alpha Carinae V (omnämnd som hem för en utomjordisk, icke-kroppslig, ras kallad Dalla)

Alpha Eridani II (andra planeten i Alpha Eridani-systemet och hem till en Federationskoloni etablerad innan 2156. Huvudstad: Heliopolis)

Alpha Majoris I (första planeten i Alpha Majoris-systemet och hem till en liknande ras som Dalla, kallad Mellitus)

Argelius II (andra planeten i Argelius-systemet och hem för en teknologiskt högstående och pacifistisk ras humanoider)

Deneb II (andra planeten i Deneb-systemet och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156)

Rigel IV (omnämnd som planeten där "The Hill People" bor och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156. Federationen lever här i symbios med planetens urinnevånare)

Martian Colonies (Jordens kolonier på Mars etablerade 2069. 2105 inträffade en rad oförklaliga mordfall i kolonierna)

Betyg: 4/5

Kirk, McCoy och Scotty njuter av några lediga dagar på Argelius II, en planet där njutning och kärlek är lagen. När Scotty följer en ung kvinna hem blir han huvudmisstänkt för mordet på den samma. Själv kan han inte komma ihåg något annat än att han lämnade en bar och sen hittades stående med en blodig kniv över kvinnan. När ytterligare två kvinnor i Scottys närhet dör våldsamt verkar fallet vara solklart. Men varför kan Scotty inte komma ihåg något av morden?

Wolf In The Fold är ett av säsong 2:s klassiska avsnitt och en intressant mordgåta. James Doohan får visa mer av sina skådespelartalanger här än han vanligtvis får och Robert Bloch har skrivit ett engagerande manus. Det är mycket möjligt att jag är färgad av att ha sett det här avsnittet ett antal gånger. Jag kommer nämligen ihåg att när jag först såg det som liten tyckte jag upplösningen var något krystad. Och ja, det är den, men ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Man kanske inte hade behövt skriva ut den riktigt så mycket som man gör, men den ställer intressanta frågor om inget annat. Dessutom är vägen dit fylld med Trek-godis i form av alternativ historia och ett rättegångsdrama som är både välskrivet och spännande. Mycket sevärt avsnitt!

 "Du har svikit Gillette för sista gången!"

 2.15 The Trouble With Tribbles

Sändes: 29/12 1967

Stardate: 4523.3

Manus: David Gerrold

Regi: Joseph Pevney

Platser: Deep Space Station K-7 (en rymdstation på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Donatu V (omnämnd som platsen för en strid mellan Federationen och Klingonska imperiet år 2245)

Klingon (omnämnd)

Sherman's Planet (först kartlagd av John Burke år 2067. Sedan dess har planeten varit omtvistad mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Betyg: 5/5

Den långdragna dispyten mellan Federationen och det Klingonska imperiet om Sherman's Planet, en planet på gränsen mellan supermakterna, dras till sin spets. Enligt ett avtal ingånget mellan de två parterna kommer planeten tillfalla den makt som kan bevisa att de kan utveckla den på bästa sätt. Federationen har skickat en stor laddning specialmodifierat vete för plantering på planeten. Medan vetet lagras på station K-7 dyker klingonerna upp. Och om inte det vore nog lyckas en försäljare sälja en "tribble" till Uhura. Vad en tribble är? Om vi säger så här: om du tyckte kaniner förökar sig snabbt har de inget på tribbles.

Det blir inte mer kult än The Trouble With Tribbles. Tribbles har dykt upp i senare inkarnationer i serierna, inte minst i ett fantastiskt avsnitt av Deep Space 9 (1993 - 1999). Det folk brukar glömma är att det inte bara är ett kultförklarat avsnitt med små, söta och ulliga varelser utan även en förvånansvärt välskriven historia! Ingen kan ta det här avsnittet på allvar, inte ens skådespelarna, men det märks hur jäkla kul de har! Den som fick jobbet att kasta tribbles i huvudet på William Shatner måste ha haft den bästa arbetsdagen någonsin. Komiken åsido utvecklar avsnittet relationen mellan Federationen och klingonerna. Tillsammans blir det ett av de bästa och roligaste avsnitten av originalserien.

Kirk funderar på tribblesufflé

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Film4

År: 2015

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0470752/

Caleb, en 26-årig kodare anställd på världens största datorföretag, vinner en tävling där han ska få spendera en helg med företagets grundare, Nathan. Nathan har dock mer djupgående planer för Caleb än att bara visa gästfrihet. Han har specifikt valt honom för att utföra ett Turingtest på en artificiell intelligens. Inte nog med att han ska utföra ett test för att se om en maskin kan uppvisa samma nivå av intelligens och empati som en människa - när han får möta AI-enheten är det ingen klumpig robot utan en mycket vacker kvinna...

Äntligen! Tack, Alex Garland! Ex Machina är den första riktigt smarta och trovärdiga film jag sett om artificiell intelligens. Det finns en uppsjö bra tv-serieavsnitt om AI, men det närmsta exemplet i längre form jag sett innan den här filmen är Blade Runner (1982). Skillnaden ligger i att medan Blade Runner främst är en äventyrs- och actionfilm med stark betoning på AI är Ex Machina mycket mer fokuserad på vad det innebär att vara människa. Alex Garland har skrivit ett fantastiskt fint manus som mest av allt påminner om klassisk science fiction-litteratur från 60-talet i sitt historieberättande. Den litterära kopplingen är inte så konstig i och med att Garland först och främst just är författare, men att översätta sina verk till film är verkligen inte det allra enklaste. Det här är existensiell science fiction på högsta nivå.

Det bör poängteras att Garland sneglat mer än lite på Star Trek-avsnittet Requiem For Methuselah (1969), något han också medgivit i både intervjuer samt en obskyr referens i filmen själv. Hur mycket jag än tycker om Star Trek är Garlands manus dock överlägset. Konstigt vore annat. Vi vet helt enkelt mycket mer om artificiell intelligens idag än på 60-talet. Intressant nog är det här Garlands första film som regissör. Det märks inte. Han har fullständig kontroll över sina skådespelares prestationer (samtliga mycket bra) och tempot i berättandet. Ett mycket imponerande förstlingsverk.

Förhoppningsvis kommer Ex Machina innebära det slutliga internationella genombrottet för svenska Alicia Vikander. Vikander, som slog igenom för skandinavisk publik i och med sin roll i En Kongelig Affære (2012) visar återigen i den här rollen att hon mycket väl kan vara Sveriges mest intressanta skådespelerska just nu. Då Vikander har ytterligare sex (!) filmer släppta eller på gång under 2015, varav flertalet mycket haussade, blir det nog troligen också så. I Ex Machina spelar hon rollen som den artificiella intelligensen Ava med fantastiskt fin känsla. Se och njut.

Ex Machina är så fjärran ifrån exploderande dum-science-fiction man kan komma. Jag älskade varenda minut av den och sätter upp den på listan över årets bästa filmer redan nu.

Betyg: 5 existensiella teman av 5 möjliga

Författare: Dan Josefsson

År: 2013

Sidor: 553

Förlag: Lind & Co (min utgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-87-5

Sedan blandmissbrukaren Sture Bergwall dömts till rättpsykiatrisk vård efter ett misslyckat rån med gisslantagande 1991 började ett av svensk kriminalhistorias märkligaste fall. Plötsligt började Bergwall under terapi erkänna en lång rad mord. Trots att ingen teknisk bevisning kunde säkras kom Bergwall, eller Thomas Quick som han valde att kalla sig mellan åren 1993 - 2002, att dömas för åtta mord. Där kunde historien ha slutat om inte Bergwall dragit tillbaka alla sina erkännanden i en tv-dokumentär av Hannes Råstam 2008. Journalisten Dan Josefsson börjar nysta i vad som skulle visa sig vara den största rättsskandalen i svensk historia. Vad han hittade var ännu märkligare än en man som lyckats dupera svensk psykvård i 20 år. Han hittade hur idéer och karriärslystenhet effektivt satt skygglappar på utredningen. Alla spåren ledde till samma kvinna - Margit Norell.

Thomas Quick-skandalen är något av det märkligaste som skett i Sverige. Jag visste dock inte hur märkligt allt föll sig förrän jag läste Josefssons bok. Under mina år av högre utbildning har jag lyckats stöta på den psykologiska teorin om bortträngda minnen ett antal gånger. I min enfald trodde jag att det var något som hade misskrediterats i och med SRA-skandalen i USA. Josefsson visar med all önskvärd tydlighet (boken innehåller över 500 fotnoter och 300 källor) hur detta synsätt var rådande på rättpsykiatriska kliniken i Säter (idag Skönviks rättspsykiatriska klinik) långt efter att forskningen visat att det helt enkelt inte var sant.

Under ledning av psykoterapeuten Margit Norell och hennes adepter skulle patienter "minnas" övergrepp som skett i barndomen och även andra bortträngda minnen. Bergwall, som funnits rehabiliterad redan något år efter sin intagning, såg sin chans och började spela psykologerna i händerna. Med lögner, överdrifter och svävande "fakta" insåg han att han kunde spendera mer tid på Säter och dessutom få tillgång till all medicin han ville ha. Bergwall var som sagt en blandmissbrukare och det är inte svårt att se den missriktade logiken bakom beslutet. Vad som sen hände är en total kollaps av svensk rättssäkerhet. Psykologer, poliser och åklagare trodde alla på de absurda historier som Bergwall berättade. Och varför inte? Experterna sa ju att det var fullt möjligt att tränga bort traumatiska minnen.

Josefsson har i viss mån fått kritik för sin metod i och med att han utgett sig för att skriva något helt annat för att få intervjuer med nyckelpersoner i Quick-skandalen. Jag funderade en del över kritiken, men kom fram till att om det finns ett allmänintresse med avslöjandet så är det ett förlåtligt tillvägagångssätt. Om Josefsson inte hade fått nämnda intervjuer skulle många nyckelhändelser i boken inte kunnat beläggas med vittnesmål.

Mannen som slutade ljuga är en utomordentligt viktig bok. Utöver att vara en historieskrivning av den värsta rättsskandalen i svensk historia är den svidande kritik mot bristande vetenskaplig metod inom psykologin. Att Norells idéer kunde härja fritt under så pass lång tid tyder på ett farligt navelskådande som i förlängningen inte bara drabbade Bergwall och de offer han sattes i samband med. Det är många, många svenskar som haft eller har kontakt med psykvården. Att idéer som dessa i princip kunde stå oemotsagda på en av landets viktigaste institutioner för ämnet ifråga gör att det säkerligen drabbat fler. Den oseriösa terapeutiska verksamheten väcker tankar på "fallet Ulf", även det ett scoop som först knäcktes av den i förtid bortgångne journalisten Hannes Råstam. Josefssons bok har satt ord på de delar av psykiatrin som döljer sig bakom dålig vetenskap och sekteristiskt tänkande. Det är och förblir en modern klassiker.

Betyg: 5 galna teorier av 5 möjliga