Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2012

Av Ulf - 12 februari 2012 16:43

 


Regi: Stephen Daldry

Manus: Eric Roth (baserad på Jonathan Safran Foers roman med samma namn)

Medverkande: Thomas Horn, Max von Sydow, Sandra Bullock mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Warner Bros. Pictures/Scott Rudin Pictures

År: 2011

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0477302/


Ett år efter att hans far omkommit i 11:e september-attentaten hittar den nioårige Oskar Schell en nyckel som hans far förvarat i en blå vas. Oskar är inte den som backar för en utmaning och bestämmer sig för att leta upp alla personer på Manhattan som heter Black - den enda ledtråd han har att gå på.


Amerikanska filmskapare verkar ha kommit till den punkten nu där man kan tala om 11:e september utan att basera hela historien runt attentaten. Extremely Loud & Incredibly Close (ELIC) har attentaten som bakgrund men handlar till största del om hur en ung pojke försöker förstå sin fars död. Huvudkaraktären Oskar har dessutom en hel del mentala problem att hantera och är rädd för i princip allting - något som inte gjordes bättre av WTC-attackerna. Under sökandets gång lär sig Oskar lita på sig själv och sin egen förmåga i en historia som kunde varit väldigt fin, men som brister på en rad punkter.


För det första är 129 minuter en på tok för lång speltid för den här filmen. Den lovande början byggs upp mot att Max von Sydows karaktär introduceras... och försvinner igen. Sen tappar filmen det mesta. Von Sydow gör en väldigt bra roll som den stumme inneboende hos Oskars farmor som besvarar de flesta frågor genom att hålla upp sina handflator med orden "yes" och "no" skrivna på dem. De flesta roller där en skådespelare inte har dialog att falla tillbaka på blir ett stort test av talang och förmedlingskunskap och von Sydow förtjänar sin Oscarsnominering. Även den unge Thomas Horn gör en bra roll som Oskar och tycks ha fångat personlighetsdragen hos en person med paniksyndrom och Aspbergers väldigt väl. De två stora affischnamnen, Tom Hanks och Sandra Bullock, är mest där för att sälja biljetter tycks det som. Ingen av dem gör någon av sina bättre insatser.


Manuset är den andra punkten som filmen tappar rejält på. En som sagt lovande början ebbar ut i en väldig pekoral med stråkar och en sån gråtfest att man kan tro att Kleenex har varit huvudsponsor till rullen. Det blir ett rejält stilbrott mot öppningen och gjorde att jag tappade intresset efter halva filmen. Stephen Daldry, en erkänt duktig regissör, skulle behövt styra det här skeppet lite rakare. Nu blir det mest ett "jaha" med bra skådespelarinsatser. Synd.


Betyg: 2 åldras von Sydow fortfarande? han ser likadan ut nu som för 15 år sen! av 5 möjliga

Av Ulf - 10 februari 2012 15:11

Idag blir det en annorlunda recension. Eftersom en av de Oscarsnominerade dokumentärerna är ett projekt som löpt över 15 års tid måste jag också se alla tre delarna i serien för att kunna göra en bra bedömning av den sista installationen. Därför har jag idag utsatt mig för sex timmar ångest och kan presentera tre synopsis och en samlad bedömning av de tre filmerna i min första trippelrecension. Då kör vi.



Titel: Paradise Lost: The Child Murders At Robin Hood Hills

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 1996

Längd: 150 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117293/


I maj 1993 hittas de tre åttaåriga pojkarna Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers mördade i ett avskilt skogsområde i West Memphis, Arkansas. Polisutredningen leder till Jessie Miskelly, en svagt mentalt handikappad 17-åring som menar att han sett de "lokala knäppgökarna" Damien Wayne Echols och Jason Baldwin misshandla, våldta och mörda pojkarna. Dokumentärfilmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky följer rättegångarna mot de misstänkta tonåringarna och ger samtidigt en bild av en amerikansk småstad i upplösning.




Titel: Paradise Lost 2: Revelations

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Hand To Mouth Productions/Creative Thinking International Ltd.

År: 2000

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0239894/


Sex år efter domen i det uppmärksammande trippelmordet på tre pojkar i West Memphis hittar en kriminolog nya bevis i fallet som tycks kunna frikänna de tre förmodade gärningsmännen. Fokus hamnar på styvfadern till en av de mördade pojkarna - en högst obehaglig man som hyser ett enormt hämndbegär mot de tre dömda unga männen. Samtidigt kommer filmarna Joe Berlinger & Bruce Sinofsky under kritik för att ha haft inverkan på rättegången med sin dokumentärfilm. 





Titel: Paradise Lost 3: Purgatory

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Radical Media

År: 2011

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2028530/


Efter nästan 20 år i fängelse för ett brott de dömdes för på mycket lösa grunder försätts Damien Wayne Echols, Jason Baldwin och Jessie Miskelly på fri fot. Nya DNA-bevis visar på att de då tonåriga gärningsmännen inte varit på mordplatsen. Tillsammans med flera pinsamma rättsliga skandaler, korstågande jurymedlemmar och nationella stödgrupper bildar fallet en enda stor soppa. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky axlar återigen kameran för att dokumentera det sista kapitlet om morden på Robin Hood Hills.


Lite drygt 400 minuter (eller 6,66 timmar om man så vill. Ah! Satanism!) om ett av de märkligaste, rörande och skrämmande rättsfall jag sett. Jag mår... inte så bra nu. En bra dokumentär ställer frågor med sin dokumentation och finns det något som dessa tre filmer gör så är det att ställa frågor. Den första installationen i serien, hädanefter kallad PL1, visar upp en sida av det amerikanska rättssystemet som jag trodde bara återfanns i dåliga tv-serier med kassa manusförfattare. I mitt nuvarande arbete som gymnasielärare håller jag bland annat i en kurs i organisation och ledarskap. Om någon av mina elever hade lämnat in en lika slarvigt skriven rapport om ett fall som polisen i Arkansas gjorde under den här rättegången skulle IG-stämpeln fallit med ljusets hastighet. Tack och lov är mina elever bra mycket smartare än så. 


PL1 uppvisar några av mänsklighetens fulaste sidor. Fördomsfullhet, känsloargument och en ovilja att förstå något utanför sin egen lilla verklighet ligger tillsammans som ett svart, tungt lock över hela rättegången. Det som verkligen lämnade mig med en dålig smak i munnen är att en av de åtalade, Damien, hade lika gärna kunnat vara jag. När jag var i Damiens ålder klädde jag mig likadant, lyssnade på samma musik och argumenterade likadant. Damiens person och karaktär, som inte går ihop med den amerikanska mellanvästern, blir också huvudmålet för åklagarsidan. Varför läser du om ockultism? Varför klär du dig i svart? Varför lyssnar du på metal? Du måste vara en djävulsdyrkare!


För att "bevisa" detta kallar åklagarsidan in en "expert" på det ockulta. När det visar sig att denne man inte har någon utbildning och köpt sin doktorstitel på postorder menar domaren på att man inte måste ha utbildning för att bli betraktad som en expert inom ett område. Min haka höll på att trilla i golvet. Den akademiska världen, torr som den må vara, testar din kunskap enligt ett strikt regelverk vilket gör att du får en kompetens man i viss mån kan kvantifiera. Skulle inte det vara viktigt för en expert?! Logiken lämnas dock vid dörren och Jason och Jessie döms till livstids fängelse medan Damien döms till döden.


PL2 visar upp dokumentärfilmens makt i och med bildandet av diverse stödgrupper för de tre tonåringarna efter att folk sett PL1. John Mark Byers, styvfar till en av de mördade pojkarna, är huvudfokus för andra delen i dokumentärserien. Byers hyser ett fruktansvärt hämndbegär mot de dömda till den milda grad att han i en scen av filmen gräver "fejkgravar" till de tre påstådda gärningsmännen och sätter eld på dem samtidigt som han fördömer dem till helvetet. Byers verkar helt klart väldigt instabil, något som inte blir bättre av att det visar sig att han har tidigare våldsbrott på sitt samvete, drogproblem och en hjärntumör. Det hjälper inte heller när hans fru dör under mystiska omständigheter i parets hem. Jag funderade över om filmmakarna visade upp Byers i ett dömande ljus, men kom fram till att de inte behövde göra det - han misstänkliggör sig själv. Detta är genomgående både i PL1 och PL2 - dokumentärfilmarna håller sig utanför intervjuerna så mycket som möjligt och låter intervjupersonerna säga vad de har på hjärtat. Det är klart att man i viss mån alltid styr vilka fakta som kommer fram i och med redigering, men Joe Berlinger & Bruce Sinofsky håller sig hela tiden på rätt sida linjen. Trots nya bevis, exempelvis ett bitmärke på en av pojkarna som inte matchar någon av de dömda, blir det ingen ny rättegång.


PL3 till sist visar hur ny DNA-bevisning visar att de dömda inte kunde ha varit på brottsplatsen. I och med att domaren som la domen i målet 1994 har sagt upp sig från sitt ämbete och nu är senator (yay...) faller det på hans efterträdare att granska de nya bevisen. Det går fort. De tre får i viss mån nästan ett löfte om en ny rättegång men staten slänger också upp ett annat förslag - säg att ni är skyldiga så får ni gå nu. Jag... förstår inte amerikansk juridik. Vad som är ännu mer intressant är att DNA-bevisningen och ett antal andra faktorer pekar till en av de andra pojkarnas fäder. John Mark Byers visar också att han kan inse när har haft fel och inser att de dömda är oskyldiga.


Paradise Lost-trilogin är några av de främsta dokumentärer jag sett. De är ytterst känsloladdade och som en utomstående kan man bara gång på gång skaka på huvudet åt vad som i grund och botten är en modern häxjakt. Om man läser min genomgång av filmerna låter det som riktigt bisarr fiktion, men så är tyvärr inte fallet. En trippelmördare gick fri och tre oskyldiga ungdomar fängslades i 20 år för ett brott de inte begått. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky har gjort en fantastisk dokumentärserie, en stor tjänst till de inblandades familjer och i princip räddat livet på Damien Echols. Om det inte är något av det största något av filmmediet kan göra, rädda liv, så vet jag inte vad det annars skulle vara.


Betyg: 5 mardrömmar över 20 år av 5 möjliga


Av Ulf - 9 februari 2012 20:41


Regi: Marshall Curry & Sam Cullman

Medverkande: Daniel McGowen, Joel Ferguson, William Rodgers mfl.

Produktionsbolag: BBC/CPB/Lucky Hat Entertainment mfl.

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1787725/


Marshall Curry & Sam Cullman skildrar Earth Liberation Fronts (ELF) uppgång och splittring under sent 1990-tal och under första halvan av 00-talet. Fokus ligger på Daniel McGowen, en av de drivande medlemmarna i ELF i Oregon och Washington State, och mordbrandsrättegången mot honom. Tillbakablickar blandas med hur McGowen förbereder sig för sin rättegång och huruvida han ska ta en förlikningsdeal eller inte.


Medan svenska miljöaktivister släpper ut minkar och demonstrerar utanför Scan är jänkarna i vanlig ordning lite mer extrema. ELF sysslade först och främst med aktioner och brandattentat mot påstådda miljöbovar under tidsperioden som filmen skildrar. Sedan FBI lyckades gripa några av nyckelpersonerna i rörelsen har de fört en mer tynande tillvaro i nordvästra USA.


Curry & Cullman (låter som en advokatbyrå) har gjort en dokumentär som är en bra genomgång av rörelsens historia, dess mål och mening. Historiken, varvat med intervjuer från personer som varit med i rörelsen, är riktigt intressant och visar på en förvisso radikal grupp men med mycket slipade metoder som förbjöd våld mot personer och inriktade sig på ekonomisk skada. Det är också lätt att förstå McGowens aktivism när han mycket riktigt påpekar att ett av brandattentaten "löste" ett problem som de lokalt boende försökt lösa med brev och demonstrationer i tio år. Det var ett direkt resultat som gav mersmak.


Dessvärre faller dokumentären lite på bristen av nyansering. Alla parter får komma till tals och här finns goda ansatser till reflektion både från polismyndigheter och aktivister, men precis när det börjar bli riktigt intressant slutar filmen med den öppna frågan: vad är egentligen en terrorist? Ska McGowen och hans polare klassas som terrorister? McGowen själv menar att "terrorism" är ett modeord som används för att skrämma folk med. Jag vill ha mer av den här inriktningen! Mer analys och åtminstone en 20 minuter längre film! Den är dock sevärd och bra mycket bättre än gårdagens dokumentär.


Betyg: 3+ trädkramare av 5 möjliga


Av Ulf - 8 februari 2012 21:46


Regi: Danfung Dennis

Medverkande: Nathan Harris, Ashley Harris mfl.

Produktionsbolag: Docurama Films

År: 2011

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien/Afghanistan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748043/



Hell And Back Again följer Nathan Harris och hans kompani med marinsoldater på uppdrag i Afghanistan. Uppdragsredogörelserna varvas med historien om hur Nathan kommer hem till USA igen med en sönderskjuten höft. Danfung Dennis följer med Nathan på hans resa genom sjukterapi och sina försök att anpassa sig till ett civilt liv igen.


En sak måste man säga om Danfung Dennis - han är en jäkligt modig filmare. Dennis följer kompaniet på uppdrag under tung beskjutning där folk blir skjutna till höger och vänster. Det är också de här scenerna som är de mest drabbande och intressanta i Hell And Back Again. Kriget i all sin skräck kommer väldigt nära. Sen var det tyvärr också det där med historien om Nathan Harris hemkomst.


Nathan Harris verkar vara en fruktansvärd människa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Dennis filmar helt enkelt vad han ser, men det finns knappt någon reflektion över vad han varit med om. Det enda han tycks bry sig om är att visa upp sina stridsärr för folk, klaga på sin ständigt stöttande fru, leka med sitt tjänstevapen och desperat försöka hanka sig fast vid ett liv i marinkåren. I IMDB:s beskrivning av filmen står att läsa att Harris lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det visas inte alls i filmen. De fysiska biverkningarna av hans mediciner gås igenom kors och tvärs men det verkligt intressanta, Nathans psykologiska tillstånd, lämnas åt sidan. Kanske lider han av PTSD, kanske inte, men Dennis måste utforska detta för att dokumentären inte ska framställa Harris som en väldigt gnällig veteran. Jag tror säkert att han har ont som fan, men har svårt att känna någon större sympati för hans situation när han fäller kommentarer som: "I joined the Marine Corps. at age 18 because I wanted to kill people." Skit i det där med att säkra landets gränser och skydda befolkningen, nej då, Harris ville tydligen bara döda folk. Detta är något han återkommer till gång på gång. Mest störande blir det i scenerna där han sitter och leker med sin pistol genom att spela fejkad rysk roulette. "If I'd pulled the trigger now, I'd be dead... One more time!"


Det finns bättre dokumentärer om både krigssidan av en soldats liv och om återvändandet hem. Se dem istället.


Betyg: 2 tysta och snälla frugor av 5 möjliga


Av Ulf - 7 februari 2012 13:09


Best Motion Picture of the Year


Extremely Loud & Incredibly Close

Hugo

War Horse



Best Performance by an Actor in a Leading Role


Best Performance by an Actress in a Leading Role


Best Performance by an Actor in a Supporting Role


Kenneth Branagh for My Week with Marilyn

Max von Sydow for Extremely Loud & Incredibly Close



Best Animated Feature Film of the Year


Best Foreign Language Film of the Year


Hearat Shulayim (Israel)

In Darkness (Poland)

Monsieur Lazhar (Canada)

Best Achievement in Cinematography


Best Achievement in Art Direction


Best Achievement in Costume Design


Anonymous

Hugo

W.E



Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score


The Adventures Of Tintin: John Williams

Hugo: Howard Shore

War Horse: John Williams



Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song


"Man or Muppet" from The Muppets

"Real in Rio" from Rio



Best Achievement in Sound Mixing


Best Achievement in Sound Editing


Best Documentary, Features


Hell and Back Again

If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front

Paradise Lost 3: Purgatory

Pina

Undefeated


Best Documentary, Short Subjects


The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement

God Is the Bigger Elvis

Incident in New Baghdad

Saving Face

The Tsunami and the Cherry Blossom



Best Short Film, Animated


Dimanche

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore

La Luna

A Morning Strol

Wild Life


Best Short Film, Live Action


Pentecost

Raju

The Shore

Time Freak

Tuba

Av Ulf - 6 februari 2012 23:27




Regi: Phyllida Lloyd

Manus: Abi Morgan

Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach mfl.

Produktionsbolag: DJ Films & Pathé

År: 2011

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1007029/


Margaret Thatcher ser tillbaka på sitt liv från sin blygsamma bakgrund som köpmansdotter till att bli den mäktigaste kvinnan i världen. Ja... uhm... det var väl det?


Margaret Thatcher kommer alltid vara en del av min barndom av samma anledning som Ronald Reagan och George Bush den äldre är det. Jag växte upp i en familj där 18-nyheterna var heliga och på så vis har dessa gubbar och ensamma tant varit en del av mitt middagssällskap under stora delar av min uppväxt. I The Iron Lady lyckas Meryl Streep fånga Thatcher så bra att jag ibland befann mig tillbaka vid middagsbordet i Hörby som liten parvel. Flashbacks till trots var jag väldigt spänd på att se hur Streep axlade manteln som krutgumman - och jävlar i havet vad bra hon är! Om Streep inte plockar Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll är något rejält ruttet i Akademin. 


Streep, fantastisk som hon är, får dock kämpa mot ett manus som är lite halvdant. Ramberättelsen är hur en till åren kommen Thatcher har konversationer med sin döde make, Dennis. Det funkar sådär. Det ger visserligen chans för Streep att skina än mer, men gör samtidigt att filmen känns något upphackad. Det är inget fel på ramberättelsen i sig, men den skulle skurits ner ganska markant till förmån för en mer traditionell biografi över en väldigt fascinerande person. Thatchers politiska liv var mer än nog fyllt med intressanta händelser som jag skulle vilja se utforskas mer. Framförallt kommer de sociala aspekterna av Thatchers styre lite i skymundan. Det talas om strejker, vi får lite bilder av sammandrabbningar mellan polis och allmänhet men det blir inte mycket mer än så. Jag eftersöker också lite mer fokus på Thatchers politik mot IRA.


Det finns en fantastisk film här men den kommer aldrig riktigt fram. Skådespelarna i övrigt är även de bra (speciellt kul är det att se Anthony Stewart Head i något nytt igen), filmtekniken är bra, den Oscarsnominerade makeupen häpnadsväckande etc. Manuset är dock för splittrat för att filmen ska bli riktigt bra. Se den dock för Streeps skull.


Betyg: 3+ behöver mer punkrock av 5 möjliga

Av Ulf - 5 februari 2012 14:24


Regi: Michael R. Roskam

Manus: Michael R. Roskam

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Jeanne Dandoy mfl.

Produktionsbolag: Savage Film/Eyeworks Film & TV Drama/Waterland Film & TV

År: 2011

Längd: 124 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1821593/



Sedan Jacky Varmarsenille utsattes för ett fruktansvärt övergrepp som barn har han en väldigt skev självbild. För att kompensera för detta konsumerar Jacky, nu köttbonde, enorma mängder anabola steroider och tillväxthormon. Men när Jacky dras in i en mordhistoria och samtidigt återser sin bäste barndomsvän Diederik börjar både hans missbruk och ljusskygga affärer hinna ifatt honom.


En film som börjar med en monolog med slutorden "We are all fucked" är troligen en film man kommer må lite dåligt av. Bullhead bekräftar dessvärre ganska många av mina fördomar mot köttindustrin i allmänhet och den belgiska diton i synnerhet. Det handlas friskt med anabola steroider, tillväxthormoner och annat för att göra både människor och boskap större. Matthias Schoenaerts gör en mycket bra roll som Jacky. Tänk er en mer nedtonad Vinnie Jones utan humor och ni kommer rätt nära. Det är också Schoenaerts scener tillsammans med Jeroen Perceval (Diederik) som är filmens stora behållning.


Dessvärre är Bullhead en väldigt splittrad film som inte lyckas knyta ihop ett tillräckligt bra narrativ för några högre betyg. På drygt två timmar ska vi hinna med en gangsterhistoria, en uppväxtskildring, en polisutredning, en kärlekshistoria och frågor om könsidentitet. Det blir lite för mycket för att få in i en film, inte minst när filmen i sig trampar vatten den första halvtimmen. Här finns riktigt bra scener och tillräckligt många intressanta infallsvinklar för att jag ändå ser hur detta skulle kunna bli en ypperlig film. Fotot är utsökt i sin dogmalika stil och karaktärerna väl utmejslade. Ändå är det något som saknas, en riktning eller något dylikt. Jag önskar att Roskam valt att fokusera på uppväxtskildringen. Det är först och främst i dessa flashbacks som Bullhead blir riktigt intressant.


Betyg: 3 ryssfemmor av 5 möjliga


Av Ulf - 4 februari 2012 22:18

 


Regi: Asghar Farhadi

Manus: Asghar Farhadi

Medverkande: Peyman Maadi, Leila Hatami, Sareh Bayat mfl.

Produktionsbolag: Asghar Farhadi

År: 2011

Längd: 123 min

Land: Iran

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1832382/


Simin vill lämna Iran för att kunna ge sin dotter Termeh ett bättre liv. Hennes make, Nader, motsätter sig detta eftersom han måste ta hand om sin Alzheimerssjuke far. Enligt iransk lag blir därför en skilsmässa något komplicerad eftersom Nader inte på något vis behandlar Simin illa. Parets liv blir ännu mer komplicerat när den sjuke faderns hemhjälp anklagar Nader för att ha orsakat hennes missfall - ett brott som är likställt med mord i Iran.


Nader & Simin - A Seperation har gjort väldigt bra ifrån sig på världens filmfestivaler och har bland annat en Golden Globe och Guldbjörnen från Berlin under bältet. Det var således ingen överraskning när den nominerades till bästa utländska film på Oscarsgalan. Den tar upp ett intressant ämne som vi sett förr - skilsmässoförhandlingar och barn som hamnar i kläm. A Seperation tar dock temat ett steg längre i och med mordanklagelsen. Det är en fascinerande inblick i ett land vars rättprocesser vi västerlänningar oftast bara hör om övergrepp ifrån.


Samtliga skådespelare gör riktigt bra ifrån sig, men den som har flest och bäst scener är Peyman Maadi som Nader. Maadi lyckas pendla mellan känslosamma scener tillsammans med sin sjuke far och återhållen vrede i rättsprocessen och visar upp ett väldigt brett spektra. Shahab Hosseini måste också nämnas som den väldigt obehaglige Hodjat - en man du inte skulle vilja träffa i en mörk gränd.


Det som gör filmen är dock manuset och framförallt regin, båda signerade Asghar Farhadi. Farhadi lyckas engagera tittaren och gör det på både uppenbara som subtila vis. Genom större delen av filmen irriterade jag mig rejält på Simins karaktär och höll på att missa att Nader är minst lika sneaky med sina ultimatum som han ställer till sin dotter. Dottern, spelad av Asghars egen dotter Sarina, blir en spelbricka mellan sina föräldrar som hon desperat försöker få ihop igen. Ett manus som får mig att tänka på mina egna fördomar om kraschade förhållanden är ett jäkligt bra manus helt enkelt. Dessvärre tappar det också i tempo i mitten av filmen. Jag skulle hemskt gärna sett en cirka 20 minuter kortare version. Då hade betyget blivit högsta möjliga. Nu har filmen en del ganska långsamma transportsträckor som blir lite sömniga efter ett tag. Men vill du se något gripande, spännande och rörande är A Seperation ett gott val.


Betyg: 4 religiösa hotlines av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards