Regi: Matteo Garrone

Manus: Matteo Garrone & Massimo Ceccherini (efter Carlo Collodis bok)

Medverkande: Federico Ielapi, Roberto Benigni, Rocco Papaleo mfl.

Produktionsbolag: Archimede/Rai Cinema/Le Pacte mfl.

År: 2019

Längd: 125 min

Land: Italien/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8333746/

Den utblottade snickaren Geppetto får idén att skapa en docka han ska turnera med, precis som han sett i den dockteater som tagit upp residens i staden. När hans skapelse, Pinocchio, svarar på tilltal förstår Geppetto att han skapat något alldeles speciellt - en levande docka. Fast med liv kommer även vilja och Pinocchio hamnar i allsköns trubbel när han blir kidnappad av dockteaterns ägare.

Jag tror det är svårt att hitta någon större fan av Pinocchio än Roberto Benigni. Efter sitt internationella genombrott med La vita è bella (1997) snöade han fullständigt in på historien om träpojken och släppte 2002 sin egen, totalt kalkonmässiga, version av sagan. Nu får han återvända till historien han älskar, men den här gången som Geppetto. Det är en adaption av Carlo Collodis bok som ligger mycket närmre originaltexten än tidigare versioner jag sett - på gott och ont.

Det är väldigt sällan jag reagerar med häpnad över makeup-effekter, men i Pinocchio är Oscarsnomineringen verkligen på sin plats. Man hade enkelt kunnat slå om till CGI och ingen hade lyft på ögonbrynen. Vad man istället gör är att skapa så minutiöst perfekta makeups att illusionen blir sjukt häftig. Visst har man bättrat på maken med lite CGI, men det är subtilt och ger filmens dockkaraktärer en väldigt levande känsla. Häftigt! Likaså är resten av produktionen snygg och Benigni gör en bra roll som Geppetto. Problemet är bara att jag inte gillar grundhistorien.

Historier om levande dockor går det tio på dussinet av, men det som Collodi gjorde i sin bok var att föra in en hel del satir och samhällskritik. Matteo Garrone har tagit till fasta på denna och gjort en bra mycket mörkare variant av historien de flesta av oss främst känner till från Disneys animerade dito. I viss mån kan jag förstå viljan att göra detta, men det fungerar bara delvis. Scenerna där filmen blir som mest absurd är ofta väldigt underhållande, men att kontrastera dessa sagoinslag med realism skaver betänkligt ganska ofta.

Sen var det det där med grundstoryn. Jag har problem med alla storys där protagonisterna är så naiva att de alltid hamnar i trubbel - om de inte åtminstone är dumsnälla. Pinocchio är bara dum. Han är inte särskilt snäll eller elak utan bara... dum. När han blir lurad för femtielfte gången kunde jag bara himla med ögonen. Samtidigt vet jag att den här filmen är inte tänkt för mig. Den är, trots sitt mörker, först och främst en barnfilm. Det är dock inte Pixar-klass på den direkt. Fint hantverk (no pun intended), men storyn känns ganska upprepande och halvdan.

Betyg: 2+ dockskrällen av 5 möjliga