Regi: Regina King

Manus: Kemp Powers (baserat på hans pjäs med samma namn)

Medverkande: Kingsley Ben-Adir, Eli Goree, Leslie Odom Jr. mfl.

Produktionsbolag: ABKCO Films & Snoot Entertainment

År: 2020

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10612922/

 

Sent i februari 1964 sammanstrålade Cassius Clay (den blivande Muhammad Ali), Malcolm X, Sam Cooke och fotbollsstjärnan Jim Brown på ett motell i Miami. Clay, precis krönt världsmästare efter att ha besegrat Sonny Liston, förutsätter att kvällen ska spenderas med firande av episka proportioner, men hans andlige vägledare Malcolm X har andra planer för de fyra.

 

Återigen en pjäs som filmatiseras. Jag börjar bli småtrött på det nu. Det går att göra bra adaptioner av scenshower, men när det gäller intima, dialogtunga, dramaberättelser bör de oftast stanna på scen. Film och teater är två olika medier som inte alltid går hand i hand. Trots min något surmulna början på den här recensionen måste jag säga att förra årets val av pjäser att filmatisera inte har varit helt dumma.

 

Berättelsen om fyra giganter som råkade vara goda vänner och ha varandras ryggar är märkligt rörande. Vi har den ständigt militant argumenterande Malcolm X, den unge showmannen i Clay, den slipade affärsmannen i Cooke och Jim Brown som en slags everyman (vilket han definitivt inte var, men det är svårt att hävda sig i sällskapet så att säga). Skådespelarna gör väldigt fina roller allihop, men den klarast lysande stjärnan, och den som knep Oscarsnomineringen, är Leslie Odom Jr. som Sam Cooke. Odom Jr. har helt uppenbart gjort sin hemläxa när det gäller Cooke, i min mening en av de kanske fem bästa sångarna genom tiderna. Hans intensitet kontrasterat mot hans väldigt mjuka sångröst är perfekt fångat.

 

Den genomgående berättelsen, om hur Clay ska konvertera till islam, fungerar gott och väl, men jag skulle kortat den här filmen till cirka 90 minuter. Den extra halvtimmen bjuder på ganska mycket padding och så, så mycket dialog. Ofta är vad som sägs intressant (tack och lov för det), men ibland känns det mer som man tittar på en föreläsning snarare än en film.

 

One Night In Miami... är en slice-of-life om en natt som råkade samla fyra väldigt betydande nutidshistoriska personer på ett och samma ställe. Intressant, ibland rörande, men det lyfter tyvärr inte förrän mot slutet. Då har tyvärr nerven redan i viss mån hunnit gå ur berättelsen. Som ett helt slutet kammarspel hade det kanske funkat hela vägen ut. Alla filmer med musik av Sam Cooke är dock sevärda bara för den sakens skull.

 

Betyg: 3- snacksaliga legender av 5 möjliga

 

Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Luke Davies (baserat på Paulette Jiles roman)

Medverkande: Tom Hanks, Helena Zengel, Tom Astor mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures/Playtone/Universal Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 118 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6878306/

 

Texas, 1870: Kapten Jefferson Kyle Kidd kuskar runt på den dammiga prärien för att i varje stad han kommer till ha en nyhetsuppläsning för lokalbefolkningen. Under en av dessa resor träffar han på den unga Johanna, en flicka som bott hos Kiowastammen sedan hon var fyra år gammal och nu ska föras tillbaka till sina släktingar. Med ingen annan som kan ta sig an Johanna bestämmer sig Kidd för att föra henne till sin familj. Johanna har dock andra idéer och vill inte alls bo hos människor där hon inte ens kan göra sig förstådd.

 

News Of The World är en smältdegel av saker jag både gillar och ogillar. Tom Hanks är alltid sevärd och jag säger aldrig nej till en westernrulle. Samtidigt har jag aldrig varit särskilt imponerad av Paul Greengrass utdragna berättarteknik i regissörsstolen. Tack och lov lägger han i viss mån band på sig här och levererar en film som rullar på utan större motstånd.

 

Hanks kan spela vem och vad som helst, så det är ingen överraskning att han är bra även här. Den mest lysande stjärnan i News Of The World är dock Helena Zengel i rollen som Johanna. I och med att Johanna endast har ytterst lite dialog på engelska är det mest hennes minspel och fysiska skådespel som får tala och hon gör detta fullkomligt lysande! Hon påminner mig om en ung Saoirse Ronan både till uttryck och utseende. Jag har ingen aning om hur bra hon faktiskt talar kiowa, men för en icke-talare känns det trovärdigt.

 

Det är en annan sak jag gillar med News Of The World - språken! Den visar upp Texas som den blandning det var, med immigranter från stora delar av världen som trängdes med ursprungsbefolkningen och alla de språk som mixades med varandra. Det är definitivt den första film jag sett med betydande dialog på kiowa!

 

Kruxet med den här filmen är att den är lite för oförarglig för sitt eget bästa. Greengrass visar förvisso upp de mörkare sidorna av livet i Texas med, men jag skulle gärna haft lite mer fokus här - inte minst gällande konflikten mellan lokalinnevånarna och nordstatstrupperna som upprätthåller freden bara fem år efter inbördeskrigets slut. Det finns också en bihandling om Kidds tidigare liv som kommer igång alltför sent för att ha någon reell emotionell punch.

 

News Of The World är både gott filmhantverk och en mysig liten western road movie. Jag lär inte komma ihåg den om några år, men för stunden duger den gott och väl.

 

Betyg: 3+ Hanksar i sadeln av 5 möjliga

 

 

 

You know the deal. Fram tills Oscarsgalan uppdateras nedanstående lista en gång i veckan och nya filmer läggs till. Mycket är redan klart så ta en titt!

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye

 

Alla talar hjälplig svenska igen! Efter förra veckans mördarmaskiner och amerikanskt filmbesök taggar vi ner med en inte alls rörande film om djur som försöker hitta hem. Ingen av oss grät till den här filmen och varför skulle vi göra det? Djur dör aldrig och om någon säger något annat är det ren och förbannad lögn! Matti har flytt till de småländska skogarna och Linda har tagit in på hotell för veckans avsnitt. Som vi alla vet finns det inte internet i Småland, men Linda håller ställningarna med sitt hotell-te. Det behövs några kannor av det till en film som Ulf beskriver som "emotionell tortyr... på ett bra sätt!".

 

 

 

Regi: Shaka King

Manus: Shaka King & Will Berson

Medverkande: Daniel Kaluuya, LaKeith Stanfield, Jesse Plemons mfl.

Produktionsbolag: Bron Creative/MACRO/Participant mfl.

År: 2021

Längd: 126 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9784798/

 

Fred Hampton, ledare för Chicagos Black Panthers, började under sent 60-tal i FBI:s ögon framstå mer och mer som en figur som alla mindre fraktioner i medborgarrättsrörelsen kunde samla sig kring. Besittande talets gåva och med en retorik som talade till alla fattiga, inte bara den svarta befolkningen, såg J. Edgar Hoover honom som ett reellt hot. När småfifflaren och biltjuven William O'Neal åker fast för att ha utgett sig för att vara en FBI-agent ser myndigheterna sin chans att få in en informatör i Hamptons inre krets.

 

Historien är fylld av "what-ifs". Vad skulle hänt om person x hade fått leva? Vad skulle hänt om land y hade vunnit krig z? Mordet på Fred Hampton är ett av de ögonblicken i nutidshistorien. Hampton, endast 21 år gammal när han sköts ihjäl under en polisrazzia, levde i mångt om mycket upp till rollen som Hoover ville ställa honom i och om han hade fått leva hade medborgarrättsrörelsen post-King kanske sett väldigt annorlunda ut. Han är en djupt fascinerande personlighet och jag kan inte nog poängtera hur ung han var när han satte sitt avtryck.

 

Shaka King & Will Berson har skrivit ett manus som känns ner i maggropen. Det är osentimentalt, energiskt och nyanserat. Den för mig kanske mest talande scenen är när Hampton rekryterar en grupp vita sydstatare boende i Chicago till sin rörelse. Poängen han gör är att de styrande och rika skiter i om du är svart eller vit - så länge du är fattig kan du vara en nyttig idiot. Det påminner inte så lite om något som en Black Messiah hade kunnat predika under sent 60-tal. Daniel Kaluuya gör en väldigt fin tolkning av Hampton också där han visar prov på hur han behärskar allt från tysthet och stillhet till verkligt bombastiska talscener. Han har med all rätta hyllats.

 

Lika bra är LaKeith Stanfield i rollen som Bill, den här berättelsens Judas. Jag hade inte särskilt bra koll på vad som hände med honom efter allt det här, men herregud vilken soppa han blev indragen i och vilken skuld och skam han måste känt för sina "silverpenningar"! För att runda av den huvudsakliga casten har vi en alltid lika sevärd Jesse Plemons och Dominique Fishback i vad som lär bli hennes genombrottsroll.

 

Det enda jag har att anmärka på i viss mån är filmens tempo. Om Shaka King hade tajtat till det visuella berättandet något hade det här blivit en fullpoängare, men det märks att han inte är helt hemma med långfilmsformatet än. Judas & The Black Messiah är dock en film som alla intresserade av nutidshistoria bör se. Med lysande skådespel och en fingertoppskänsla för tidsperioden är det här en riktigt höjdare.

 

Betyg: 4+ revolutionärer av 5 möjliga

 

Regi: George Clooney

Manus: Mark L. Smith (baserat på Lily Brooks-Daltons bok Good Morning, Midnight)

Medverkande: George Clooney, Felicity Jones, Caoilinn Springall mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/Netflix/Smokehouse Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10539608/

 

Efter en förödande global katastrof stannar Augustine kvar som enda personal på den forskningsstation nära Nordpolen där han arbetat. Med ytterligare några dagar kvar innan strålningsmolnet når honom försöker han kontakta rymdskeppet Aether, på väg hem från en nyupptäckt måne runt Jupiter som kanske kan hysa liv. Augustine märker snabbt att han inte är riktigt ensam kvar på stationen dock. En till synes stum liten flicka, Iris, har av misstag lämnats kvar under evakueringen.

 

Suck... okej, jag visste att det här skulle suga, men tänkte ligga lite i framkant innan Oscarsnomineringarna droppar på måndag. The Midnight Sky spås nämligen plocka ett antal nomineringar i de tekniska klasserna. Och ja, det här är en snygg film med design i toppklass. Tyvärr är den också urbota dum... och inte på ett bra sätt.

 

Till att börja med får vi aldrig reda på vad för slags katastrof det här rör sig om. Det görs lite alluderingar till att den skulle vara mänsklighetens fel, men då alla större städer tydligen fortfarande står är det knappast ett kärnvapenkrig eller dylikt det rör sig om. En nyfiken tittare vill gärna få svar om den fiktiva värld där berättelsen utspelar sig och om inte svaren ges kan man hoppas på intressanta frågeställningar. The Midnight Sky har inte detta heller. Istället får vi se en deprimerad George Clooney trava runt på de frusna vidderna i norr med en stum liten tjej i släptåg. Samtidigt får vi se en parallellhandling om hur Aether försöker ta sig hem och undrar varför det inte är någon på jorden som svarar på deras anrop?

 

Dessa två parallellhandlingar knyts ihop ytterst klumpigt och hela förhållandet mellan Augustine och Iris kunde man räkna ut efter en halvtimme. Det är precis vad du tror att det är. Om du blir överraskad av filmens "twist" har du inte sett mycket film. Sättet som besättningen ombord Aether agerar på är också knäppt och känns krystat. Överhuvudtaget känns hela temat med jordens undergång mest som en backdrop till sentimentalt dravel som aldrig lyfter. Och det här manuset adapterades ändå av den vanligtvis väldigt kompetente Mark L. Smith.

 

The Midnight Sky är själva definitionen av en "snygg men tom" film. Om du inte, som undertecknad, måste se allt som är omtalat på ett eller annat sätt, skippa den här filmen och titta på den riktiga midnattshimmeln istället. Det borde vara mer underhållande.

 

Betyg: 2- men den är snygg iaf... av 5 möjliga

 

Alla talar hjälplig engelska! Det måste man göra när man har finbesök från Amerikat! Vi har nämligen ägaren till den ikoniska Green Goblin-lastbilen från Maximum Overdrive, Tim Shockey, på tråden. Vi får en unik inblick i den kultfilmen som är den enda film Stephen King regisserat... och det finns en kokainig anledning till det. Uttagsautomaten hade kanske rätt när den kallade King för ett asshole i början i filmen? Sovjet hade för övrigt lasersatelliter på 80-talet! Bara så ni vet! Linda myntar för övrigt ett nytt bevingat ord: Hate goes both ways! Så mycket nostalgi du kan hantera och Matti identiferar sig med mördarlastbilar! (igen!)

 

 

 

Regi: Ivan Kavanagh

Manus: Ivan Kavanagh

Medverkande: Andi Matichak, Emile Hirsch, Luke David Blumm mfl.

Produktionsbolag: Belladonna Productions/Elastic Film/Park Films

År: 2021

Längd: 98 min

Land: Irland/USA/Storbritannien/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5624466/

 

Efter att något hemskt hänt henne i slutet av hennes graviditet har Laura lyckats bygga sig ett lugnt liv ändå tillsammans med sin son, David. En natt upptäcker Laura en stor samling människor till synes bara stående runt hennes son säng. Givetvis livrädd kontaktar hon polisen, men då det inte finns några bevis för att någon annan varit i huset tycks Laura mer och mer ställa sig in på att allt var en dröm eller hallucination... tills David blir våldsamt sjuk och ingen på sjukhuset vet vad som felar honom.

 

Åh, vad den här filmen gör mig frustrerad! Ivan Kavanagh (både manus och regi) har början på något riktigt, riktigt bra här som andas 1970-tal i både uppbyggnad och stil. Eftersom 70-talet bjöd på några av de mest tidlösa skräckfilmerna någonsin är detta alltså en bra sak. Andi Matichak gör en bra huvudroll som Laura och unge Luke David Blumm är riktigt sevärd som David. Att några av birollsskådespelarna inte verkar kunna spela sig ur en blöt papperspåse kan jag ha överseende med när en film verkar så lovande. Filmens första akt är rentuav lysande... och sen tappar den i princip allt i mitten av berättelsen.

 

Det känns lite som att Kavanagh har försökt att göra Ari Aster-liknande film, men där Aster har full kontroll över den psykologiska skräckuppbyggnaden svingar Kavanagh friskt och missar ibland målet helt. Samtidigt finns här tillräckligt med bra saker för att jag inte ska ge upp och filmen tar sig mycket riktigt också mot slutet igen. Det kräver dock att man är med på en logisk kullerbytta utan dess like och jag betvivlar att alla kommer vara upplagda för det.

 

Son lyckas på något märkligt vis vara exakt vad du tror att den ska vara samtidigt som den är oberäknelig nog att få dig att ifrågasätta dina egna instinkter. De hårda poänger som exempelvis Aster har i sina, liknande, filmer träffar dock aldrig riktigt rätt. Om Kavanagh hade valt att stryka hela manusutvecklingen från andra akten och framåt och istället fokuserat på vad som gör första akten så lyckad hade det här kunnat bli en modern klassiker. Som filmen är nu blir det istället ett mischmasch av briljans och dumhet på samma gång. Synd!

 

Betyg: 2+ dietval av 5 möjliga