Alla inlägg under december 2020

Av Ulf - 13 december 2020 16:15

 


Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy

År: 2020

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6723592/

 

En man, endast känd som The Protagonist, hamnar efter en terrorattack mot en opera i Kiev på den hemliga gruppen Tenets radar. Som en av de som skulle frita gisslan har The Protagonist nämligen sett något han absolut inte skulle - hur en kula tycks ha färdats baklänges genom tid och rum. Snart får han veta att det pågår ett tidskrig. Någon från framtiden vill det förflutna illa och det är upp till The Protagonist att ta reda på vem det är.

 

Christopher Nolan måste ha någon som stoppar honom när han blir för mycket av sig själv. Tenet kan vara den mest Nolanska filmen någonsin och tyvärr sker det på bekostnad av karaktärsutveckling och manus. Missförstå mig inte - Tenet är sagolikt filmhantverk, men det är mer av en nöjespark än en film med narrativ struktur.

 

När Nolan slog igenom med Memento (2000) var den uppbrutna kronologin formen för att berätta en karaktärsdriven historia. När han gjorde Inception (2010) var leken med verklighet, tid och rum även det ett utforskande av vad det är att vara människa. Sen började det gå utför. Interstellar (2014) var inte en dålig film, men den var överdrivet långsam och karaktärerna kom i andra rummet. Nu har han gått full Nolan. Tenet är i princip bara koncept och endast en tunn fernissa av vad som skulle kallas för karaktärsutveckling sker. När huvudpersonen inte ens får ett namn utan kallas i manus för "The Protagonist" säger det mycket om hur stor roll karaktärerna spela i Tenet

 

Det som knäcker mig är att majoriteten av filmens delar är utsökta. Specialeffekter, skådespel (nåja, mer eller mindre), koncept och musik är alla lysande, även om konceptet till stora delar är lyft från Star Trek: Enterprise (2001 - 2005). Tidseffekterna är häpnadsväckande med vissa scener som utspelar sig i olika kronologi samtidigt. Att ens komma på tanken att göra det och genomförande i sig är riktigt häftigt. John David Washington gör en bra roll som The Protagonist och birollsskådespelarna sköter sig också riktigt fint med alla från Robert Pattinson till Elizabeth Debicki i högform. Men... sen var det det där med manuset.

 

Tenets manus vill inte berätta en historia lika mycket som det vill få tittaren att lägga pussel. Problemet är att alla svar ges ganska rakt fram och det finns inte mycket rum för tolkning, som i exempel tidigare nämnda Inception. Istället för att vara ett komplement till en karaktärsdriven historia, som en film av den här längden behöver vara för att funka, blir det själva huvudanledningen till manuset överhuvudtaget.

 

Det funkar inte. Jag bryr mig inte ett dugg om de här karaktärerna efter två och en halv timmes speltid. Om Nolan bara hade spenderat kanske 30 minuter mer av speltiden till att berätta för oss varför vi ska bry oss istället för att låta allt vila på en trött gammal motivation för att hindra domedagen hade Tenet kunnat bli en riktig klassiker. Nu är det en komplett Nolan-film. Never go full Nolan...

 

Betyg: 2 vackra men tomma filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 8 december 2020 10:15

 


Regi: David Fincher

Manus: Jack Fincher

Medverkande: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10618286/

 

Den gravt alkoholiserade manusförfattaren Herman "Mank" Mankiewicz har gjort sig ovän med allt och alla inom Hollywood för sin förmåga att säga sanningen när folk helst vill höra lögner. Han har en sista chans att göra något storartat när han får skriva manuset till Orson Welles filmdebut som regissör, Citizen Kane (1941). Frågan är bara om han kommer hinna i tid och om hans tidigare problematiska förhållande till många i Hollywood kommer sätta käppar i hjulen?

 

Passande nog släppte podden jag är med i, Film till fikat, ett avsnitt om David Finchers genombrottsfilm Seven (1995) igår. Där pratar vi bland annat om hur Fincher aldrig gjort en riktigt dålig film utan alltid är åtminstone bra och ibland mästerlig. Jag är glad att kunna rapportera att Fincher kan lägga ytterligare en lyckad produktion till sitt CV, men med en film som är väldigt annorlunda från det mesta han gjort tidigare.

 

Historien om Mank är inte för alla. Det är en film som jag tror först och främst kommer uppskattas av filmentusiaster och kommer ha det lite svårare att slå på bred front än Finchers tidigare rullar. Anledningen är att man bör känna till en hel del om Hollywoods 1930-tal för att uppskatta den här filmen fullt ut. Det är klart att den går att se som sin egen historia också, men Jack Finchers (Davids numera bortgångne far) manus har så många små och stora alluderingar till klassisk filmkonst att man bör göra sin läxa innan. Framförallt bör man se Citizen Kane och läsa lite om bakgrundshistorien till den filmen. Citizen Kane räknas som bekant ofta till den främsta filmen genom tiderna, och även om jag anser att det är den mest stilbildande filmen genom tiderna och kanske inte den bästa, bör du ha sett den ändå.

 

Nåväl, även om Mank inte är lättillgänglig alla gånger är det en sann tour de force när det kommer till skådespel. Gary Oldman gör i min mening sin bästa roll någonsin här. Han var fantastisk som Churchill i Darkest Hour (2017) men är ännu bättre här. Mank var en märklig man. Han verkar inte ha haft något filter överhuvudtaget och än mindre så när han drack... vilket han alltid gjorde. En betydande del av filmen spenderar Oldman i en säng där han återhämtar sig från en bilolycka samtidigt som han skriver sitt manus. Det är stort skådespel att från mer eller mindre stillasittande kunna uttrycka allt han gör.

 

Oldman är som sagt grymt bra i den här filmen, men Mank är ytterligare en av de där filmerna som gör att jag önskar att man införde en Oscar för casting. I princip alla överträffar sig själv och om jag skulle lyfta två till skulle det vara Amanda Seyfried som Marion Davies och Arliss Howard som Louis B. Meyer, en av ägarna till MGM och ett legendariskt as. Seyfried blir bara bättre och bättre för varje produktion och veteranen Howard kan mycket möjligt knipa en Oscarsnominering för bästa biroll.

 

David Fincher har, förutom sin sedvanliga fläckfria regi, omgett sig med gamla parhästar som Trent Reznor och Atticus Ross för musiken. Hela filmen speglar dessutom Citizen Kane i form av klippning och mer subtila saker som ljud- och ljus. Enligt intervjuer ville Fincher att det skulle låta som en film från 1940-talet och han lyckas väldigt väl. Som diggare av gamla noirrullar från den här eran fick jag nästan lite rysningar ibland.

 

Mank är dock inte en perfekt film. Filmer som kräver så här pass mycket förkunskap för att kunna förstås fullt och fast tenderar att bli lite navelskådande och så även här. Hollywood älskar historier om sig själva och det märks att även om den är kritisk till studiosystemet faller den ändå in lite i fällan med "den ensamme hjälten" som drömfabriken så gärna använder sig av. Är du dock intresserad av filmhistoria och bra skådespel får ni inte missa Mank. Netflix kommer kamma in många, många priser med den här filmen.

 

Betyg: 4 sensationer! av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2020 17:15

 

Hela gänget drabbas av någon form av afasi light och myntar flertalet nyord. Vi är en folkbildande podd! Matti kan göra imitationer av alla utom Sylvester Stallone och Linda undrar, mer eller mindre maniskt, vad som är i lådan? WHAT'S IN THE BOX?!

 

 

Av Ulf - 6 december 2020 21:09

 


Det har blivit andra advent och Ulf är borta och gör något annat. De andra håller dock stilen som vanligt och Linda-quotet fick mig att frusta kaffe. Då är det lyckat. För den som inte vet hur man frustrar kaffe innebär det att man cirkulerar denna ädla dryck genom näsan. Tack, Linda!

 

 

Av Ulf - 3 december 2020 15:00

 


Regi: Remi Weekes

Manus: Remi Weekes

Medverkande: Sope Dirisu, Wunmi Mosaku, Matt Smith mfl.

Produktionsbolag: Regency Enterprizes/BBC Films/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8508734/

 

Bol och Rial flyr från krigets Sudan till England där de söker asyl. På väg över Medelhavet omkommer deras dotter, Nyagak när deras båt kantrar. De båda är trots sorgen fast beslutna att bygga sig en tillvaro i det nya landet, men när de blir tilldelade ett fallfärdigt radhus i Londons utkanter börjar oförklarliga saker hända. Något verkar ha följt med dem från Sudan...

 

His House är en av de mest originella skräckfilmerna jag sett i år. Grundberättelsen med ett hemsökt hus kanske inte gör några avtryck på originalitetsskalan direkt, men allt runtomkring den gör det definitivt. Att använda flyktingkrisen som backdrop för att genom skräckallegori säga något om samhället gör att vi ser den på ett nytt sätt. Man måste givetvis vara väldigt försiktig med hur man hanterar ett så här pass känsligt och aktuellt ämne, men Remi Weekes har fingertoppskänsla och även viss självupplevd erfarenhet. Han har i intervjuer uttryckt att även om han är född och uppvuxen i England hade han som afro-brittisk person många diskussioner och samtal om assimilation och hur mycket avkall man bör/kan göra på sin egen kultur.

 

Weekes har skrivit ett manus som blandar den väldigt påtagliga skräcken i flyktingkrisen med en mer esoterisk skräck rotad i sudanesisk folktro. Händelseförloppen flyter ihop på ett drömlikt vis som gör tittaren osäker och obekväm. Vi vet aldrig var nästa scen kommer utspela sig eller om den för den sakens skull kommer följa en rumslig logik. Det håller tittaren ständigt på tårna.

 

Även om Weekes manus och regi är mycket bra hade den inte varit så mycket att skriva hem om utan skådespelarinsatserna. Sope Dirisu (Bol) och Wunmi Mosaku (Rial) fullkomligt äger varenda nyans och uttryck som man kan tänka sig. Jag tror verkligen på de här karaktärerna och på deras porträtterade lidande.

 

His House är så nära en femma man kan komma utan att vara det. Det som drar ner filmen något är den något ofokuserade avslutningen. Den är inte direkt dålig som sådan, men den kommer inte upp i samma klass som resten av filmen. För fans av skräck med både hjärta och hjärna bör den här dock ses. Samhällskritisk blood & guts-fest med lysande skådespelare? Ja tack!

 

Betyg: 4+ spökflickor i väggen av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards