Regi: Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på Iain Reids bok)

Medverkande: Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Likely Story & Projective Testing Service

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7939766/

En ung kvinna åker för att träffa sin pojkväns föräldrar för första gången. Snart inser hon att allt i föräldrarnas hus inte är vad det verkar. Tiden tycks flytande och personer tycks åldras och föryngras till synes utan logisk förklaring.

Eh... ja. Charlie Kaufman... såatte. Kaufman är en gudabenådad filmskapare i sina bästa stunder. Från den totala dekonstruktionen av parförhållanden i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) till absurditeterna i Being John Malkovich (1999) har han gång på gång visat att han besitter ett alldeles särskilt sinne för de mest märkvärdiga filmhistorier. I denna, det som ryktas bli hans svanesång från filmvärlden, film är det mesta av hans tidigare observationsförmåga som bortblåst, och kanske är det ett medvetet val.

I'm Thinking About Ending Things börjar med en 17 minuter lång sekvens i en bil. Inre monologer och diskussioner om konstteori och poesi avslöser varandra i vad som verkar vara en evighet. Här stannade jag filmen för första gången. Något drog mig ändå tillbaka och in i besöket hos pojkvännen, Jakes, föräldrar. Här skymtar återigen den gamle Kaufman fram med en väldigt tät och obehaglig surrealistisk stämning.

Det är inte minst vare skådespelarna som alla är ypperliga. Jesse Plemons är den där skådisen som aldrig riktigt tycks slå igenom den sista lilla biten för att bli en storstjärna. Den här filmen kommer inte underlätta den saken, men han visar återigen vilken jäkla duktig skådespelare han är! Det samma gäller för Toni Collette i rollen som hans mor. Collette är aldrig mindre än sevärd och ytterst sällan mindre än enastående, så även här. Och allt mynnar ut i... 22 jävla minuter till i den jävla bilen!

Efter det är slutsekvensen redan körd, hur vackert filmad och klippt den än är. Jag förstår vad Kaufman ville ha sagt med den här filmen, men han målar in sig själv i ett hörn där han ibland slänger in lite självironiska pikar i dialogen, nästan som för att kunna peka på att "haha, jag är inte helt seriös trots allt!". Jo, det är du, Kaufman. Och det är synd och skam att så mycket lysande skådespel och sådan fin regi ska ödslas bort på ett sönderpratat manus där stunder av briljans inte lyckas bryta igenom den grå monotoni han målar upp. En film till, Kaufman. Det här är inget sätt att avsluta på.

Betyg: 2- låååååååångsamma meditationer av 5 möjliga