Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Regi: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Manus: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Skådespelare: Emile Hirsch, Lexy Kolker, Bruce Dern mfl.

Produktionsbolag: Amazing/Bloomgarden Films/My Way Entertainment

År: 2018

Längd: 105

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8781414/

Sjuåriga Chloe bor i princip avskärmad från resten av världen tillsammans med sin far. Varför Chloe inte får gå ut och leka med de andra barnen eller vem "de onda männen" är som vill henne illa kan hennes far inte riktigt förklara. När Chloe trots allt vågar sig utanför dörren verkar det inte så farligt som hon fått höra. Skenet kan dock bedra...

Freaks var något jag såg på vinst och förlust i och med att jag brukar gilla saker som Bruce Dern är med i. Dern är bra även här som kvarterets glassförsäljare, endast kallad Mr. Snowcone. Det här är dock först och främst ett kammarspel mellan en lysande Lexy Kolker i rollen som Chloe och en lika bra Emile Hirsch i rollen som hennes far. Paranoian ligger tung över både manus och scenografi, men Zach Lipovsky & Adam B. Stein går ett steg längre i sitt välskrivna manus.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Freaks är en typ av genrefilm vi är vana att se från ett helt annat perspektiv än det som Lipovsky och Stein presenterar. Att ta en välkänd typ av historia och ändra på dess premisser och perspektiv är inte bara häftigt, det är dessutom jäkligt svårt. I nio fall av tio lyckas Lipovsky och Stein med vad de föresättter sig. Freaks är en förvånansvärt frisk fläkt i en genre som blivit mer än lite standardiserad. 

Det som inte riktigt håller alla gånger är tempot. Jag hade gärna sett filmen nedklippt med ungefär tio minuter. Det skulle gjort storytellingen tätare och än mer drabbande. För diggare av genrefilm i stort är dock Freaks en högtidsstund. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om den innan du ser den. Det är att förstöra överraskningen. Freaks är en dold pärla som förtjänar din uppmärksamhet.

Betyg: 4+ parallelliv av 5 möjliga