David Lynch - Better eat your soup, son!

Stockholm, november 2003. Jag och hundratals andra åhörare sitter och lyssnar på en Q&A med David Lynch. Det här är anledningen till att jag som fattig student sparat undan tillräckligt med pengar för att kunna leva på nudlar i den kungliga huvudstaden, se Lynchs samlade verk på duk och kanske, bara kanske, få skaka hand med mannen vars konst befolkar både mina drömmar och mardrömmar. Tyvärr är jag också sjuk och febern börjar nå kaminnivå när frågestunden är över. När jag tar mod till mig för att gå fram till honom blir kombinationen av sjukdom och ett bryskt ingripande av säkerhetsvakter lite för mycket för mig. Jag mår uppriktigt sagt som ett rövhål.

"Why don't'cha fellas let him go?" hör jag från bakom köttmassan som utgör säkerhetsdetaljen. Golvad av hela händelseförloppet får jag inte fram ett ljud när David synar mig från topp till tå. "You don't look too well there. Better eat your soup, son!". En klapp på axeln och sen är han borta. Min kamera försvinner hos säkerhetsvakterna. Jag önskar innerligt att jag hade kvar den där suddiga bilden av mig själv och en förvånad David Lynch, tagen pre-selfie-eran med en tämligen värdelös digitalkamera.

Det är svårt för mig att skriva något om David Lynch som jag inte redan sagt tusen gånger innan. Ovanstående historia har jag aldrig berättat i fullo för någon. Jag vet inte varför. Kanske för att jag gjorde bort mig för en hel föreläsningssal, kanske för att på minneskortet till kameran fanns det också mer eller mindre intima bilder av min dåvarande flickvän (no worries, de har inte kommit ut någonstans de inte skulle). Kanske ville jag spara historien till ett sådant här ögonblick, när Lynch, 39 år efter sin första Oscarsnominering äntligen fick ta emot en gyllene statyett.

Efter att ha läst och sett allt mannen producerat sedan 70-talet kan jag våga mig på att säga att jag tror inte priset spelade någon roll för honom. Lynch har alltid marscherat inte bara till sin egen trumma utan till sin egen rytmsektion. Det jag tror spelade roll för honom var att bli hyllad av sin "adopterade" familj. Talen, som länkas nedan, av Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan och Laura Dern är rörande och framförallt ett erkännande av Lynchs konstnärsskap som något värt att placera in i filmvärldens mest kända alumni. Alltid mer uppskattade i Europa än i hemlandet (fråga bara fransmännen) är det fantastiskt kul att se honom få en stund i rampljuset för sitt livsverk även i USA.

Lynchs filmer har betytt mer för mig än jag tror någon förstår. Jag tror inte jag förstår det till fullo själv. Men idag återvänder tankarna till Stockholm, november 2003 och en uppmaning om att äta soppa. Det ska jag göra... med en rykande kopp kaffe och en bit paj.