Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader mfl

Produktionsbolag: New Line Cinema/KatzSmith Productions/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 169 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7349950/

Efter 27 års tystnad händer det igen. Bestialiska mord drabbar den lilla staden Derry och Mike Hanlon, en av medlemmarna i The Losers Club, ringer de övriga i gänget för att kalla hem dem. Löftet de gav som barn, att återvända om Pennywise kom tillbaka, behöver infrias. Den här gången blir det en kamp till slutet, vad som än händer.

Jahapp... det var det det. Lite så känns det efter nästan tre timmars avslutning av Kings clownepos. Är den bra? Den har absolut sina stunder, men dras med ett stort antal problem. Det tydligaste är speltiden. Väldigt få filmer behöver vara 169 minuter långa och IT2 är definitivt inte i behov av det... samtidigt som den är det. Vi har fortfarande inte fått en komplett adaption av romanen, vilket vi kanske hade kunnat få med den här versionens väl tilltagna speltid. Nu spenderas den framförallt med långsamma tillbakablickar och en överexponering av Pennywise.

Överexponeringen av Pennywise är ett stort problem av många orsaker, men framförallt är det för att nu, efter två filmer med Skarsgård i rollen, kan jag sluta mig till att jag verkligen, verkligen inte gillar den här tolkningen av karaktären. Det som Tim Curry gjorde med rollen var att blanda slapstick med allvar på ett sätt som gjorde honom obehaglig. Skarsgårds tolkning har inte ingen subtilitet överhuvudtaget. Det är fullt ös medvetslös från första bildrutan och det funkar sådär. Det är inte så mycket Skarsgårds fel som det är manusförfattarens. Pennywise i 1990-versionen var, trots sina skämt, alltid en hotfull karaktär med pondus. Designen och dialogvalen på Pennywise i Skarsgårds tapping gör honom till en ofokuserad ADD-version av samma karaktär. Det är för mycket slapstick och de, förvisso daterade men ack så charmiga, praktiska effekterna i originalet får stå tillbaka till för någon av den värsta CG som skådats i år. Det var ett problem även i del 1, men inte alls lika illa som det är här.

Nåväl, medan jag inte har mycket till övers för Skarsgårds Pennywise finns det skådespelare här som gör bättre roller än sina motsvarande i originalet. Framförallt gäller det Jessica Chastain som alltid är sevärd och som bär The Losers Club tillsammans med James McAvoy (Bill) och James Ransone (Eddie). Vissa centrala teman från boken har också fått något större plats, vilket jag är glad över, framförallt den ådra av undertryckt sexualitet som Kings originaltext har. Dessvärre har Gary Dauberman (manus) inte tryckt på Pennywise ursprungshistoria tillräckligt. Det finns allusioner till den större bild som presenteras i boken, men den, förvisso knarkiga men samtidigt mycket mer intressanta upplösningen i boken, har gått förlorad även här. Vad jag aldrig kommer förstå är varför man pumpar in så här mycket pengar och produktion i en nyversion av en film som behövde ligga närmre originaltexten och sen gör något riktigt halvhjärtat av den? För att maximera vinsten troligen, men det blir bara så jäkla tröttsamt.

Sammanfattningsvis är nyversionen av IT, både del 1 (2017) och del 2, mest en axelryckning. King har upprepat flertalet gånger att de två filmerna ska ses som en och som sådan landar den på en trea i betyg. För den här, andra halvan, blir det dock inte mer än:

Betyg: 2+ less is goddamn more av 5 möjliga

Regi: Gary Dauberman

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace mfl.

Produktionsbolag: Atomic Monster/New Line Cinema/The Safran Company

År: 2019

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8350360/

Familjen Warren låste in den besatta dockan Annabelle i ett skåp gjort av kyrkglas av en anledning. När en vän tills deras dotters barnvakt olovligen utforskar familjens hus väljer hon att ignorera de varningar som står skrivna på skåpet och öppnar det. Det skulle hon inte gjort.

Jag har orerat en väldig massa om familjen Warren och deras livsöde som nästan blivit en franchise i sig självt. Från deras väldokumenterade spökerier i Amityville till den här filmserien är familjen Warren troligen de främsta undersökarna av saker som go bump in the night. Naturligtvis är de också fulla med skit och fabricerade sina fynd till höger och vänster. Nåväl, trots min aversion mot charlataner i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet har jag en viss svaghet för filmerna som baseras på nämnda bluffmakare. De är sällan eller aldrig lysande, men de är lika sällan riktigt dåliga. Typiska mysrysare utan större tuggmotstånd som kan avnjutas en kväll man inte hade något annat för sig. Annabelle Comes Home är tyvärr den svagaste i serien än så länge.

Mycket handlar om bristen på överraskningar. Gary Dauberman är vanligtvis en ganska kompetent författare när det kommer till skräck, men Annabelle Comes Home är själva definitionen av att gå på tomgång. Det är inte direkt dåligt, kompetent gjort fast med så idiotiska karaktärsval att det inte hade blivit någon historia alls om de hade agerat som folk verkligen hade agerat i krissituationer.

Annabelle Comes Home flyter dock på bra med vissa scener som är lite creepy här och där. Det är dock inte någon film jag kommer komma ihåg om tre månader och saknar identitet. Horror by the numbers. Meh.

Betyg: 2 industriellt framställda skräckupplevelser av 5 möjliga

Regi: Simon Kinberg

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: Sophie Turner, James McAvoy, Michael Fassbender mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Kinberg Genre mfl.

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6565702/

När X-Men kallas in för att rädda besättningen på en rymdfärja som NASA förlorat kontakten med blir Jean Grey måltavla för en mystisk urkraft. Väl på jorden igen börjar hon utveckla krafter som ligger så långt över hennes normala att hon får svårt att kontrollera både dem och sig själv. Med de mentala murar som Charles byggt upp inom henne för att skydda henne från diverse trauman rämnade börjar Jean dessutom inse att Charles har undanhållit väldigt viktiga saker från henne...

Andra gången gillt för den kanske mest kända storylinen i X-Men att bli spelfilm. Förra gången det begav sig, i X-Men: The Last Stand (2006), var resultatet allt annat än lyckat så om någon Marvel-film behövde en remake var det just den här storyn. Filmen har sågats längs med fotknölarna av både fans och kritiker. Den har dessutom den lägsta Rotten Tomatoes-poängen av alla Marvelfilmer sedan superhjältevågen drog igång under sent 90-tal. Själv ställer jag mig lite i mitten. Dark Phoenix är knappast en home run, men ändå bra mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Det stora problemet ligger i källmaterialets natur. Det är en väldig massa saker man behöver få in för att historien ska göras rättvisa och helst av allt hade jag sett den som säg säsong 3 av en tv-serie. Då hade man haft tid att etablera karaktärerna på riktigt, något som är ett måste för att berättelsen ska fungera fullt ut. Det skulle dessutom gett plats till de delar som Simon Kinberg valde att efter övervägande plocka bort, trots att grundarbetet lades redan fanns där. Många av de här bihistorierna är den stora anledningen till varför serieförlagan blir så drabbande. Dark Phoenix lyckas inte förmedla den skala som källmaterialet har och det hot som Jean Grey faktiskt utgör inte bara mot jorden utan skapelsen självt.

Skådespelarna är fortfarande i regel bra, i synnerhet James McAvoy (Charles Xavier) och Nicolas Hoult (Hank "Beast" McCoy). Tråkigt nog är det huvudrollen som inte riktigt funkar. I och med att den här filmen spelades in mitt under sista säsongen av Game Of Thrones är det inte märkligt att Sophie Turner inte riktigt är där i alla sina scener. Det kräver sin kvinna att spela Jean Grey och Turner kanske inte är där än.

Dark Phoenix är en okej representation av storylinen från serierna, men den går fortfarande att göras så mycket bättre, mer bombastisk och karaktärsdriven på samma gång. Den är dock långt ifrån den katastrof som alla vill påstå och mycket bättre än förra försöket.

Betyg: 3 eldfisar i etern av 5 möjliga