Regi: Sam Shaw & Dustin Thomason (show runners)

Manus: Michael Uppendahl (main director)

Medverkande: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot & Warner Bros.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6548228/

När fängelsedirektören på Shawshankfängelset begår självmord uppdagas det att han av oklar anledning hållit en ung man inspärrad i en bur i en sedan länge övergiven del av fängelset. Mannen begär att Henry Deaver, en tidigare Castle Rock-bo med ett mörkt förflutet, ska agera som hans advokat. Deaver återvänder till staden för att föra sin klients talan men inser snart att allt verkligen inte står rätt till.

Ok, jag måste samla mig lite. Ok, ok, ok (alright, alright, alright): Det här är ren skit. När ryktena om den här serien började spridas var jag minst sagt entusiastisk eftersom det verkade att Stephen Kings historier i allmänhet, och de som utspelar sig i Castle Rock i synnerhet, äntligen skulle få den tid de behövde att utvecklas. Många av adaptionerna av Kings berättelser lider nämligen av att de inte har tid att etablera den stämning och de karaktärsporträtt som Kings böcker bjuder på. Istället går man rakt på skräckelementen och missar således stora delar av berättelsen. Sen läste jag att J.J Abrams skulle producera. Ridå.

Jag avskyr Abrams arbete med en passion som jag vanligtvis sparar till koffeinfritt kaffe och spindlar. Från sitt genombrott med Lost (2004 - 2010) har Abrams gång på gång visat vilken sopa han är när det kommer till historieberättande. Såvida han inte får en redan befintlig franchise att förhoppningsvis göra en godkänd film i landar hans produktioner alltid i samma fålla: En mystisk person/grupp personer har flashbacks från ett tidigare/alternativt liv och de befinner sig nu på ett ställe de inte kan komma ifrån. Släng in så mycket meningslös symbolik du kan för att förvirra och vilseleda men ge aldrig svar på några frågor. Profit.

Castle Rock följer samma modell, men med ett lysande undantag: Abrams hade hela Kings bibliografi (i princip) att leka med, bryta upp, ta element ifrån och så vidare. Så vad gör han och manusförfattarna Sam Shaw och Dustin Thomason? De leker referensbonanza genom att kasta in lite easter eggs här och där men berättar samma jävla historia igen! Som om det inte vore nog får vi i sista avsnittet en teaser för nästa säsong. Den har potential att bli ett brott mot mänskligheten i kvalitet...

Den enda anledningen till att jag ens bemödade mig med säsongens tio avsnitt var att jag någonstans hoppades på att det skulle komma en twist som var värd lidandet. Det gör det inte. Det kommer en twist, men en särdeles dum sådan. Abrams och grabbarna lyckas inte fånga ett jota av Kings kärna utan gör som de alltid gjort - yta framför substans. Några fina skådespelarinsatser (Sissy Spacek och Bill Skarsgård framförallt) till trots är Castle Rock en sådan vedervärdig varböld till serie att jag önskar jag kunde ge den en nolla i betyg. Det kan jag tyvärr inte på grund av nämnda skådespelarinsatser och en produktion som åtminstone är adekvat. Om du som King-fan uppskattar den här serien läser vi inte King på samma sätt. Just det, King har inte haft ett finger med i manus eller regi - det är bara försäljningsfläsk. Mmm... kvalitet.

Betyg: 1 skitserie av 5 möjliga