Regi: David Carson

Manus: Bryan Fuller (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Angela Bettis, Patricia Clarkson, Kandyse McClure mfl.

Produktionsbolag: MGM Television & Trilogy Entertainment Group

År: 2002

Längd: 132 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0319970/

I princip på dagen 26 år efter att Brian De Palmas version av Carrie (1976)  haft premiär visade MGM sin nytolkning för första gången. Storyn är den samma, så den tänker jag inte dra igen. Det finns dock en rad skillnader som gör detta till en om inte seriös konkurrent till De Palmas klassiker så i alla fall en intressant version.

Bryan Fuller har suttit bakom ordbehandlaren och har i mångt om mycket valt att tolka Kings text mer bokstavligt. En nyckelscen i boken från Carries barndom har filmatiserats i samtliga versioner, men det är bara i den här tv-filmen man beslutade sig för att ha den kvar. Jag ska inte gå in exakt i detalj på vad den visar, men kontentan är att den ger karaktären Carrie White en mer solid bakgrund.

De största skillnaderna ligger dock i hur skådespelarna valt att tackla sina roller. Angela Bettis har stora skor att fylla i huvudrollen och tyvärr klarar hon inte riktigt av det. Där Spacek utstrålade en sårbarhet och rädsla underspelar Bettis i många scener, inte allra minst under filmens klimax. Å ena sidan är Carries karaktär skriven något mer åt dead pan-hållet, men Bettis verkar inte ens vilja vara där. Enligt intervjuer ville hon inte det heller. Bettis hatade filmen och sa i en uppmärksammad intervju (publicerad av Ain't It Cool året efter filmen gått på TV) att ingen borde se den.

Nåväl, riktigt så illa är det inte. Om Bettis hade mycket att leva upp till hade Patricia Clarkson det än svårare i rollen som Mrs. White. Hur toppar man Piper Lauries makalösa skådespel i De Palmas original? Clarkson tar en smart utväg och spelar rollen mycket mer återhållsamt, utan Lauries extrema känslospel. Det funkar så bra som det kan funka, men hon kan givetvis inte slå Laurie på fingrarna.

Det som är bättre är många av birollerna. Tjejgänget som plågar Carrie består av idel skådespelerskor som några år senare skulle få roller i större och mer välkända produktioner. Exempelvis ser vi Emelie de Ravin (Lost) i rollen som Carries plågoande Chris och Kandyse McClure (Battlestar Galactica) som Sue. En karaktär vars betydelse faller nästan bort helt i jämförelse med De Palmas version är Chris pojkvän Billy. Det gör att vissa scener mot slutet blir ganska klumpigt skrivna ur en karaktärssynpunkt. 

Just slutet är det som verkligen skiljer den här versionen från resten. Vi får se mycket mer av efterspelet efter balen och vad som händer runt om i staden. Tyvärr klarar inte riktigt 2002 års CG på en tv-budget av det här så bra. Efter att främst ha haft praktiska effekter filmen igenom står slutets CG-fest ut rejält och är rent ut sagt förbaskat ful! Jag ska inte avslöja det för filmen unika slutet, men jag kan bara säga att jag inte gillade det nämnvärt.

Carrie anno 2002 är en film mest för de inbitna. Jag kan uppskatta vissa val som Fuller gör med manuset, men till syvende och sist är både boken och De Palmas version överlägsna.

Betyg: 2+ telekinetiska tonåringar av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken