Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/

Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.

Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).

Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.

"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.

Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.

Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.

Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.

Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga