Regi:  Craig Gillespie

Manus: Steven Rogers

Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/

Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?

Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.

Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.

I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.

Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga