Regi: Charlie Siskel

Manus: Charlie Siskel

Medverkande: William Powell

Produktionsbolag: Bow and Arrow Entertainment & Patna Pictures

År: 2016

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6032170/

Under de stora sociala protesterna i USA under slutet av 60-talet och början av 70-talet arbetade William Powell i en bokhandel som hamnat i blåsväder. Man hade sålt "känsligt material", det vill säga tidskrifter och böcker som uttryckte en vilja för revolution. Fruktansvärt arg och desillusionerad skrev och publicerade Powell då vad som har kommit att bli den mest ökända how to-guiden för bombmakare och terrorister - The Anarchist Cookbook. Idag, mer än 40 år senare, intervjuar Charlie Siskel honom om vad han anser om boken idag och hur den har använts.

The Anarchist Cookbook var när jag växte upp på 90-talet en mytomspunnen publikation som många hade läst delar från men få (om ens någon i min bekantskapskrets) ägde en kopia av. Under internetålderns första år spreds varianter och utdrag ur boken på diverse sajter och det är klart att man som nyfiken tonåring tyckte det både var spännande och lite häftigt. Kom ihåg att detta var innan Google och sökmotorerna var vad de var. Vi hade inte en aning om att det faktiskt var en fysisk bok det handlade om från början. Därför är Charlie Siskels dokumentär om William Powell skräckblandad förtjusning när man upptäcker mannen bakom skriften och varför han skrev den.

Siskel tar i med hårdhandskarna från första stund och ställer riktigt jobbiga frågor till Powell, nu bosatt i Frankrike där han arbetade som lärare (han gick hastigt ur tiden några månader efter dokumentären var färdigställd). Flertalet recensenter har menat på att Siskel driver en för tydlig agenda med sin intervju, men jag håller inte med. Det är klart att han trycker på de jobbiga frågorna om ansvar och skuldkänslor för en skrift som bevisligen har kopplats till en rad terrordåd och skolskjutningar, men samtidigt låter han Powell komma till tals.

Powell framstår som en man som har tämligen högtflygande idéer om idealism och informationsfrihet, men aldrig som en fanatiker på något sätt. Han påpekar gång på gång att han skrev boken när han var 19. Det kanske mest intressanta är att han egentligen inte skrev särskilt mycket av den. Informationen fanns tillgänglig på biblioteken han använde som researchställen. Om något sammanställde han information från flera offentliga källor. Biblioteken har dock aldrig ställts till svar.

Frågorna om var ansvaret börjar och slutar tar en ny vändning när Siskel ställer frågor om det som Powell uttryckligen skrev - de revolutionära kommentarerna och förordet till boken. Är boken uppviglande? Hade inspirationen den möjligen kan ge kunnat hämtas annorstädes? Siskel har gjort en tankvärd dokumentär om en mytomspunnen bok, dess upphovsman och dess användning. Alla som är intresserade av informationsfrihet eller nutidshistoria har mycket att hämta här.

Betyg: 4 farliga böcker av 5 möjliga

Regi: Rupert Sanders

Manus: Jamie Moss/William Wheeler/Ehren Kruger (baserat på Shirow Masamune manga)

Medverkande: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano mfl.

Produktionsbolag: Arad Productions/Steven Paul Production/Amblin Partners mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Japan/Indien/Kina/Storbritannien mfl.

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1219827/

Japan, närbelägen framtid. Major Motoko Kusanagi är den första i sitt slag - en lyckad symbios mellan människa och maskin. Där tidigare robotar och androider inte kunnat känna känslor är introduktionen av en mänsklig hjärna i en maskin vad som gör Kusanagi unik. Hon är inte begränsad av sin programmering utan kan improvisera och utveckla personliga band. Kusanagi arbetar för en statlig antiterrorstyrka vid namn Section 9. Under ett uppdrag för att skydda en högt uppsatt affärsman går allting fel då en hacker tar sig in i byggnadens androider. Kusanagi räddar dagen, men hackern kommer med en varning - de som står på robottillverkarnas sida kommer dö...

Ghost In The Shell (1995) är tillsammans med Akira (1988) troligen de animes som slagit på bredast front i väst. Själv var jag alltid ett större fan av den sistnämnda, eftersom jag kände att någonting hade gått förlorat i översättningen från manga till anime i GITS. De efterföljande tv-serierna och filmerna bjöd dock på en djuplodande mytologi som jag rekommenderar att alla fans av japansk animation tar en titt på. Både GITS och Akira har länge haft rykten om sig att få varsin live action-adaption och i år kom alltså en av dem. Jag var minst sagt skeptisk, men måste säga att även om filmen inte går upp mot några av uppföljarna till animen är den överraskande bra.

Okej, den vita elefanten (pun intended) i rummet har handlat mycket om huruvida det var rätt eller fel att casta Scarlett Johansson i rollen som Kusanagi. Var detta ett klart fall av whitewashing? Det är en djungel av argument att ta ställning till eftersom Kusanagi har haft olika utseenden i olika versioner av serien. Troligtvis blev kontroversen så pass stor som den blev i och med att de flesta är bekanta med animeversionen från 1995 där Kusanagi uppenbart är asiatisk... men å andra sidan med så pass stora "behag" att hon skulle ha svårt att röra sig. Min poäng är att om rollen varit starkt förankrad med ett specifikt utseende eller kultur skulle det varit en allvarligare sak. Nu blev det Johansson och tja, hon är helt okej i rollen. Det jag kan irritera mig lite på med hennes porträtt är dock hur hon i scenerna där hon ifrågasätter sin själ (eller "ghost") så har hon svårt att bryta sin logiskt nog mer robotlika personlighet från övriga scener.

Övriga roller är välcastade med danske Pilou Asbæk i en nästan löjligt porträttlik roll som Kusanagis kollega Batou som främsta fynd. Även den gamle räven Takeshi Kitano gör en bra roll. Det finns få skådespelare som kan spela auktoriteter lika bra som Kitano.

Att GITS anno 2017 är ögongodis har framgått av trailers sedan filmen utannonserades och ja, den är fruktansvärt snygg med sin blandning av CGI och mekaniska effekter. Niihama, huvudstaden i det futuristiska Japan, har aldrig varit snyggare och flertalet scener är lyfta bildruta för bildruta från 1995 års anime. Att göra det och samtidigt få det att se så här bra ut är minst sagt imponerande. Vid nästa års prisceremonier lär vi se GITS nominerad i många tekniska klasser.

Historieberättarmässigt lyckas GITS ta element från en rad olika källor och göra det till en väldigt bra introduktion till världen den utspelar sig i. Manuset tonar dessvärre ner de mer filosofiska aspekterna om vad en människa och själ egentligen är och fokuserar mer på actionsekvenserna. Om en uppföljare kommer, vilket inte är omöjligt i och med de positiva recensionerna och att filmen gjort en fin vinst, skulle jag gärna se mer fokus på just de själsliga aspekterna mellan pangpangandet. Det är trots allt franchisens huvudtema. Men, GITS är absolut mycket sevärd och rekommenderas till alla diggare av genren.

Betyg: 4 hackade hjärnor av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: John Logan & Dante Harper

Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox Film Corporation/Scott Free Productions/Brandywine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316204/

Tio år efter händelserna i Prometheus (2012) är koloniskeppet Covenant på väg på sin långa färd till en planet där 2 000 kolonisatörer ska slå ner bopålarna. En olycka tvingar dock skeppets besättning att vakna från sin statissömn. När de reparerar skeppet upptäcker de en radiosignal, otvetydigt av mänskligt ursprung, bara två veckor bort. Men människan har väl aldrig färdats så här långt innan? Eller?

Ibland har alla rätt. Inte en enda person jag pratat med har tyckt att Ridley Scotts senaste kapitel i franchisen han skapade var något att hänga i aliensvansen. Och gissa vad? Alla hade rätt. Alien: Covenant är ett återvinningsprojekt av redan genomförda idéer och saknar nästan helt egen identitet.

Det finns två anledningar att glädjas åt den här filmen. Michael Fassbender är som vanligt bra och designen är som vanligt att dö för. Det verkar tyvärr som det är så här Scott gör sina filmer nu - snyggt som attan men utan riktig substans. Första halvan av filmen spenderas huvudsakligen på skeppet. Det är den klart bästa halvan. Ett mysterium (med tämligen uppenbar lösning, men ändå) och ett försök att etablera karaktärer vi ska bry oss om när allt går åt helsike är alltid välkomna ingredienser. Problemet är att utöver Fassbender och den akutbefordrade kaptenen har karaktärerna inte några som helst särskiljande drag. Jag har ingen aning om vem de är när xenomorpherna börjar tugga på dem och då är det svårt att känna någon större sympati.

Filmen tappar mig totalt när besättningen kommer fram till planeten varifrån signalen kommer. Covenants xenomorpher är inte ett dugg skrämmande eller obehagliga fram tills sin slutgiltiga form. Då är det så dags. Fassbender gör vad han kan för att rädda ett manus med en twist alla kunde se komma, men lyckas bara höja det paradoxalt nog både förenklade såväl som pretentiösa manuset upp till en svajig godkänd nivå.

Till nästa film i franchisen (kom igen... det kommer alltid en till) vill jag se något mörkare med fräscha idéer. Basera den direkt på H.R Gigers målningar och sluta fjanta runt. Få xenomorpherna, några av filmhistoriens mest ikoniska monster, att bli oförutsägbara och obehagliga igen. Covenant är snyggt skräp.

Betyg: 2 fast designen är som alltid on point av 5 möjliga

Regi: Roxanne Benjamin/Karyn Kusama/St. Vincent/Jovanka Vuckovic

Manus: Se ovan (Jovanka Vukovics segement baserat på en historia av Jack Ketchum)

Medverkande: Natalie Brown, Melanie Lynskey, Christina Kirk mfl.

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Scythia Films/XYZ Films

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322892/

Det är alltid vanskligt att recensera antologifilmer. Det ligger liksom lite i deras natur att vara splittrade. När de fungerar som allra bäst har de ofta en röd tråd som går genom berättelserna. Annars blir det lätt att några segment fungerar väldigt bra medan andra drar ner helheten. XX, en skräckantologi som fått sitt namn av att den uteslutande är skriven och regisserad av kvinnor, tillhör den andra kategorin.

Filmen börjar bra med de två inledande segmenten, The Box och The Birthday Party. Det är två väldigt olika berättelser där regissörerna Jovanka Vuckovic respektive St. Vicent tacklar sina ämnen på säregna sätt. Vuckovics segment handlar om hur en familjs liv förvandlas till en mardröm efter ett märkligt möte med en man på ett tåg. Plötsligt börjar familjens son sluta äta. Vad var det som mannen visade honom i lådan han hade i knäet? The Box är den klart mest skräckinjagande av de fyra segmenten och Vuckovic väljer en väldigt stram inramning som står i bjärt kontrast mot det överflöd som serveras på middagsbordet varje kväll - något som sonen vägrar äta. Välspelad och med ett öppet slut som manar till eftertanke är The Box en mycket effektiv kortfilm.

St. Vincents bidrag, The Birthday Party, är istället en uppvisning i svart humor. Mamman i den perfekta förortsfamiljen ska anordna en maskeradfest för dottern som fyller år. Allt verkar gå enligt planerna tills hon hittar sin make död i hans kontor. Men festen måste ju fortsätta! Vad skulle grannarna annars tänka? The Birthday Party har en riktigt bra uppbyggnad och fungerar väldigt bra som satir över förortslivets vedermödor. Den har också den absolut bästa slutklämmen av de olika bidragen och bör ses av alla med svart och/absurd humor.

Sedan börjar XX dessvärre gå utför. Det tredje segmentet, Roxanne Benjamins Don't Fall, kommer lite som en blöt papperspåse efter de två första höjdarna. Ett gäng vänner campar mitt ute i en stenöken när de hittar en samling urgamla petroglyfer. Det blir början till en semester som de kanske eller kanske inte överlever. I motsats till Vuckovic och Vincent verkar Benjamin inte ha en riktig idé med vad hon vill göra. Don't Fall är väl inte direkt dålig, men i kontrast till vad som kommit innan är den lite för rättfram och saknar en bra avslutning. Det är antologins klart svagaste del.

XX avslutas med den trots allt bättre Her Only Living Son av Karyn Kusama. I 18 år har en mamma gömt sig tillsammans med sin son från pojkens pappa. När sonens födelsedag drar närmre börjar märkliga saker hända både med honom och hans omgivning. Kusamas berättelse lider av sitt format. Den skulle behöva vara sin egen film för att den skulle bli riktigt bra. Då hade man dessutom kunnat få avslutningen till att verka logisk och inte framhastad.

Jag hade kul med XX och vill gärna se fler sådana här antologier av olika filmskapare. Anledningen till det något modesta betyget är just att hälften av delarna är rent ut sagt skitbra medan resten är mediokra. Plus för inramningen med riktigt creepy stop-motion. Om ni vill se två bra kortfilmer, se första halvan.

Betyg: 3 urspårade maskeradfester av 5 möjliga