Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Doctor, doctor  

Det verkar som att man beslutade sig för den nya säsongen av Twin Peaks i sista sekund för en hel rad medverkande. Under produktion har redan Catherine E. Coulson och Miguel Ferrer gått bort och nu förra månaden var det dags igen. Warren Frost, far till seriens medskapare Mark Frost, gick ur tiden vid den högaktningsvärda åldern av 91 år. Frost spelade en liten, sedd till antalet scener, men mycket betydande roll i serien som stadens chefsläkare Dr. Will Hayward. Han såg riktigt gammal ut redan 1990, så jag trodde inte ens han skulle vara med i den nya säsongen. Något sånt som ålder kan dock inte hålla en D-day-veteran nere. Good show, Mr. Frost.

Annars är promotionmaskinen i full gång på alla möjliga och omöjliga sätt. Det coolaste exemplet jag hittat måste vara den australiensiska kampanjen med efterlysningpostrar, ett telefonnummer och ett välkänt budskap. Kolla in den här.

Det har spekulerats i exakt hur serien kommer släppas sedan uttalandet från Showtime att den skulle ha en "icke-konventionell visningsstruktur". Vad de luddiga orden betydde fick vi reda på för några veckor sedan. Söndagen 21/5 kommer avsnitt 1 och 2 visas tillsammans. Direkt efter sändningen avslutas kommer amerikanska prenumeranter av Showtimes streamingtjänst ha tillgång till avsnitt 3 och 4. Med andra ord kommer resten av världen ha tillgång till dessa ungefär en kvart senare. Det är vad vi vet än så länge. Sammanlagt är säsongen (eller om den nu är avslutad som är minst lika troligt) 18 timmeslånga avsnitt.

Ett foto har cirkulerat på forumen av en handskriven manussida. Jag har försökt hålla mig så spoilerfri jag bara kan och slutade läsa så fort jag insåg vad det var. Om detta är äkta eller inte dristar jag mig inte till att säga och läs sidan på egen risk. Bilden hittar du via en länk här.

Slutligen, med alla små teasertrailers som Showtime pumpar ut är det svårt att välja en favorit. Om jag ändå skulle göra det blir det troligen det här fantastiska montaget av hur Cooper dricker kaffe. Det ska jag med göra nu.

Regi:  James Mangold

Manus: James Mangold/Scott Frank/Michael Green

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafnee Keen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertaiment/20th Century Fox mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3315342/

I en nära framtid är James "Logan" Howlett, mer känd som Wolverine, en skugga av sitt forna jag. Samtidigt har världens mutantpopulation minskat kraftigt och det föds inga nya. Logan har tvingats ta ett jobb som chaufför samtidigt som han tar hand om den nu 90-årige Charles Xavier i smyg. När Logan kontaktas av en till synes desperat kvinna angående ett barn som delar krafter med honom dras en mycket motvillig gammal hjälte in i vad som kanske blir hans sista strid.

Tredje gången gillt för en solofilm om Wolverine och äntligen fick de rätt på karaktären! Missförstå mig inte, jag tycker Jackman har varit som klippt och skuren för rollen, men i både X-Men Origins: Wolverine (2009) och The Wolverine (2013) har både manus och åldersgränser varit problem.

Åldersgränserna har kort och gott kastrerat den lille hårige kanadensaren (no pun intended) med att göra honom till en mycket mindre hänsynslös fighter än han egentligen är. I Logan får vi äntligen se en Wolverine som är precis lika vild och jävlig som jag alltid önskat. Det är en exceptionellt våldsam film, men det behöver det vara för att det ska vara Wolverine.

Våldet till trots är åldergränshöjningens stora vinst att man nu kan fokusera på ett manus som inte hade tilltalat en yngre publik på samma sätt. I Logan är Wolverine gammal och nedbruten. Hans krafter börjar svika honom och hans enda kvarvarande lojalitet ligger hos Xavier. Han blir en mycket mänskligare karaktär som vi kan relatera till.

Manuset har hämtat inspiration från en mängd storylines i serietidningsförlagan, vilket gör att serieläsarna har mycket att gotta sig åt som kanske går gemene man förbi. Samtidigt är det en sammanhållen historia som kan ses av alla som har lite hum om filmernas kronologi. Rent kronologiskt ligger den, som jag har förstått det, i den alternativa tidslinjen som skapades i X-Men: Days Of Future Past (2014), men så länge du har koll på de större händelserna i filmerna kommer inte några av de mer betydande referenserna gå dig förbi.

Logan är enligt uppgift den sista gången som Jackman spelar rollen som gjorde honom till en stjärna. Vad som fokuserats lite mindre på är att det också är sista gången som Patrick Stewart spelar sin roll i X-Men-franchisen. Det var länge sedan jag såg någon av dem så här bra, men Stewart tar priset. Om Wolverine är sliten har Xavier en fot i graven redan och Stewart spelar rollen perfekt. Ett ständigt återkommande tema i X-Men-filmerna är det nästan fader-son-aktiga förhållandet mellan Wolverine och Xavier. Detta förhållande dras till sin spets i Logan och de båda skådespelarveteranerna har en fantastisk kemi. Med en ung Dafne Keen i den kvinnliga huvudrollen och Stephen Merchant som mutanten Caliban blir den huvudsakliga kvartetten skådespelare något av det bästa jag sett i superhjältefilm.

Logan är inte en perfekt film. James Mangold, duktig regissör som han är, har lite problem med tempot i framförallt andra akten. Den långa speltiden används inte heller optimalt alla gånger utan blir då och då ett långsamt muserande över åldrandets effekter som upprepar sig några gånger för mycket. Det är dock ingen anledning till att inte se Logan. Årets första stora superhjältefilm kan mycket väl också vara den bästa.

Betyg: 4+ snikts av 5 möjliga

Regi: Macon Blair

Manus: Macon Blair

Medverkande: Melanie Lynskey, Elijah Wood, Devon Graye mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Film Science/XYZ Films

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5710514/

Ruth trivs inte särskilt bra med sitt liv. Visserligen får hon spendera stor del av sin arbetstid med att ta hand om otacksamma patienter, men det som verkligen irriterar henne är hur folk är så förbannat otrevliga mot varandra hela tiden. Droppen blir när Ruths hus blir plundrat av en inbrottstjuv och polisen inte tycks lägga två strån i kors för att hjälpa henne. Om man vill få något gjort rätt får man väl göra det själv...

Post-Oscarsblues, eller vad man vill kalla det, slår alltid in över bloggen veckorna efter galan. Intensivt arbete får följas av en lite lugnare period helt enkelt. Det är då jag behöver filmer som den här. Netflix har gång på gång visat att man är en kraft att räkna med även när det gäller egenproducerat material och fråga värt är om de andra streamingtjänsterna kan hänga med? I Don't Feel At Home In This World Anymore (IDF) är nämligen ännu en triumf för streamingjätten.

Melanie Lynskey är bra i huvudrollen som Ruth, men Elijah Wood fortsätter sin karriär av mindre projekt med starka manus. Han är den klarast lysande stjärnan i IDF som Ruths granne Tony - en man som tar sig själv och sina förmågor på alltför stort allvar och upplevs som dryg av de flesta. Lynskey och Wood har en bra kemi filmen igenom och kompleterar karaktärernas excentriska drag.

Både Lynskey och Wood får dock stå tillbaka för Macon Blairs manus. Blair beskriver hela Ruths situation som något väldigt typiskt för vår tid - folk är så upptagna med sina egna "personliga varumärken" att de inte kan se varandra. Det är svart humor och samhällskritik staplat på varandra. Det fungerar ypperligt fram tills det är cirka en kvart kvar. Jag var inte riktigt vän med den överdrivet våldsamma finalen, även om här också finns glimtar av den tidigare nämnda svarta humorn. IDF är dock en film du bör se om du gillar bra skådespel, intressant manus eller om du känner dig lite extra bitter för tillfället. Misery loves company, som bekant.

Betyg: 4 grannar med morgonstjärnor av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 679

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0927-1

"Maybe that’s one of the ways you recognize really lonely people . . . they can always think of something neat to do on rainy days. You can always call them up. They’re always home. Fucking always."

Arnold "Arnie" Cunningham har inget speciellt som får honom att sticka ut från mängden i high school, kanske med undantag för hans vägkarta till ansikte. Förutom att räddas från skolans mobbare av sin polare Dennis är skolan mest en stege till högre utbildning för den begåvade Arnie. När han och Dennis får syn på en gammal Chrysler tänds dock något inom Arnie. Han måste ha bilen till varje pris. Men frågan är vem det är som äger vem egentligen?

Stephen King och onda bilar... igen. Eller, ja, Christine var hans första längre verk i denna märkliga subgenre som han snöat in på. På närmre 700 sidor tillhör Christine bland de tjockaste King-böckerna från hans tidiga karriär och tyvärr också en av hans sämsta. Ryktet som King har att vara för pratig kan mycket väl ha fått sin början här. Hans tidigare böcker var, förutom The Stand (1978), ganska normallånga. Christine har förvisso ganska bra karaktärer, men när historien inte lyfter förrän de sista 100 sidorna lyckas bra karaktärer inte göra boken i sig särskilt bra utan håller den mer flytande.

Sedan är jag totalt ointresserad av bilar också. Det kanske är en bättre bok om man kan skilja en katalysator från en förgasare, men jag betvivlar det. Det finns bra exempel på King-böcker där tropen med den onda bilen är central, exempelvis From A Buick 8 (2002). Skillnaden ligger i att här fokuserade King nästan helt på karaktärerna medan han i Christine gör bilen själv till en karaktär. Det funkar inte särskilt bra.

Christine är inte totalt värdelös, men den skulle verkligen mått bra av redigering och ett större fokus på karaktärerna. När den väl kommer igång runt sida 500 blir det riktigt spännande, men vägen dit hade absolut behövt vara kortare.

Betyg: 2- hungry, hungry Chryslers av 5 möjliga