Oscarsgalan 2017: Kortfilmsdokumentärer del 1

De allra flesta filmer som nomineras till en Oscar brukar vara enkla att få tag i. Oftast har jag en klar och tydlig kontaktperson på ett etablerat bolag eller hos en distributör och det hela är mer en fråga om när och inte om jag får en kopia. En kategori lyser dock allt som oftast med sin frånvaro i min rapportering - kortfilmsdokumentärerna.

De andra kortfilmerna, de animerade och live action, brukar släppas någon vecka innan galan på Itunes. De kostar en spottstyver att införskaffa och är rätt trevliga att ha i sin filmsamling. Något liknande finns inte för kortfilmsdokumentärerna. Därför är jag väldigt glad över att i år ha lyckats hitta fyra av fem nominerade. Dagens två alster finns gratis på YouTube. Mycket möjligt är det dokumentärernas ämnesområden som gör att de släpps på så bred front som möjligt. Både 4.1 Miles (2016) och Joe's Violin (2016) handlar nämligen om tvångsförflyttningar av folkgrupper under krig.

4.1 Miles är en amerikansk dokumentär som nästan uteslutande är på grekiska. Den skildrar vardagen på en liten grekisk ö dit tusentals flyktingar från Syrien kommer eftersom det är ett av de smalaste områdena att korsa Medelhavet på med sina, just det, 4.1 miles.

Det är en sak att se de här sakerna på nyheterna och en annan att se dem så här närgånget skildrade. Det som slår mig är hur grekerna på ön inte alls ifrågasätter och diskuterar huruvida det är rätt tillvägagångssätt. Folk dör och de har möjlighet att rädda dem - klart att de gör det! Det finns en lärdom här att ta för alla som är livrädda för flyktingströmmar. När du ställs inför ett konkret val hade du troligen också räddat dem, eller hur? Därmed inte sagt att 4.1 Miles inte tar upp problemen med flyktingströmmarna. Grekerna vädjar till andra europeiska länder att hjälpa till. I grund och botten är det dock medmänsklighet som styr deras handlingar och det är väldigt fint att se.

Joe's Violin, även denna amerikansk, handlar om den 91-årige Förintelseöverlevaren, Joe som skänker sin gamla fiol till en musikskola. Joes historia, och därigenom fiolens, berättas parallellt med historien om den elev som får äran att spela på det gamla instrumentet under sin skoltid.

Joe's Violin är en halv dokumentär. Det är två historier som berättas och om filmen fokuserat på en av dessa hade den kunnat bli riktigt bra. Som det är nu är Joe's Violin en splittrad upplevelse som inte riktigt tar sig in i mål.

Jag tänker inte betygssätta kortfilmsdokumentärerna. Detta eftersom jag inte heller gör det med övriga kortfilmer. Däremot kan jag med övertygelse säga att 4.1 Miles är vida överlägsen Joe's Violin. I del 2 beger jag mig till Netflix och kollar in de två kortdokumentärer som finns där.

Regi: Mel Gibson

Manus: Robert Schenkkan & Andrew Knight

Medverkande: Andrew Garfield, Sam Worthington, Hugo Weaving mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Demarest Media/IM Global mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119532/

Efter att Pearl Harbor attackerats av Japan ville gemene amerikan gå man ur huse för att ta värvning. Det ställer till vissa problem för Desmond Doss. Doss vägrar bära vapen på grund av sin religiösa övertygelse och vill tjänstgöra som fältläkare. Sedd som feg lyckas Doss genomföra grundutbildningen ändå. Under USA:s invasion av Okinawa får Doss visa att han är allt annat än feg.

Tio år efter sin senaste sejour i regissörstolen återvänder Mel Gibson till sin Jesus-fetisch. Nej, nu ska jag vara snäll. Hacksaw Ridge är liksom många av Gibsons andra filmer full av kristen symbolik, men denna är inte alls lika övertydlig som den brukar vara. Det kan vara så att Gibson lärt sig bli lite mer subtil på äldre dar.

Hur det än må vara med den saken är Gibson fortfarande en lysande actionregissör. Stridscenerna i Hacksaw Ridge tillhör de bästa jag sett i en krigsfilm på mycket länge. Framförallt är det klippningens förtjänst. Istället för att förlita sig på skakig kamera och två klipp i sekunden (som så många andra regissörer gör) låter Gibson scenerna ta sin tid. Det är ett extremt närgånget och explicit våld som lyckades skaka om mig rejält då och då.

Dessvärre är Gibson inte lika säker när det gäller de mer nedtonade och karaktärsdrivna scenerna. Andrew Garfield är förvisso bra i huvudrollen, men jag undrar om han inte kunnat bli ännu bättre med en regissör som lagt ner lite mer krut (no pun intended) på skådespelarregin. Det är klart att stridsscenerna är det centrala i Hacksaw Ridge, men med lite mer kontext hade även dessa blivit ännu bättre.

Hacksaw Ridge är en historia så pass otrolig att Gibson fick tona ner den. Han ansåg att publiken inte skulle tro på Desmond Doss kompletta historia och efter att ha läst den kan jag förstå varför. Som den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s armé som tilldelades den amerikanska hedersmedaljen är han en krigshjälte att se upp till. Att lyckas med denna bedrift utan att avfyra ett enda skott är minst sagt inspirerande.

Betyg: 4- vapenvägrare av 5 möjliga

Regi: Hannes Holm

Manus: Hannes Holm (efter Fredrik Backmans roman)

Medverkande: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg mfl.

Produktionsbolag: Tre Vänner Produktion AB/Film i Väst/Nordisk Film mfl.

År: 2015

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4080728/

Ove har inte det särskilt lätt. Förutom att bli friställd från sitt arbete ses han som grannskapets surgubbe som alltid har en regelöverträdelse att protestera mot. Som om det inte vore nog verkar de stört omöjligt att få ta sitt liv ifred! Efter flertalet försök att återförenas med sin fru i efterlivet tvingas Ove börja interagera med sina nya grannar. Det verkar ju som att de inte kan göra någonting ordentligt! Idioter!

Efter att en sommar ha arbetat på bio får jag flashbacks med virvlande takfläktar så fort jag hör orden "svensk komedi". En av mina arbetsuppgifter var att kontrollera ljudsynkningsproblemen med den kopia av Sommaren med Göran (2009) som skickats till biografen. Jag såg denna förbannade film tolv gånger på tre dagar och sedan dess springer jag skrikande åt andra hållet när någon nämner genren ifråga. Jag berättar denna anekdot som förklaring till varför jag inte sett En man som heter Ove innan. Tack och lov visade sig Ove vara anti-Göran.

Det finns vissa saker man förväntar sig av svensk komik för att den ska vara bra och allra mest dras jag till den vardagssvärta som exempelvis den här filmen innehåller. Det är sällan de stora gesterna som exploderar över skärmen som blir bäst utan de små irritationsmomenten som läggs på hög. Ove som karaktär är surgubben vi alla träffat på åtskilliga gånger i våra liv. Vad vi sällan tänker på är vad som ligger bakom beteendet. Hannes Holms manus väver skickligt ihop Oves bakgrundshistoria med hur han blivit som äldre på ett lika underhållande som nattsvart vis.

Manuset till trots har jag svårt att se hur den här filmen hade klarat sig lika bra som den gör utan Rolf Lassgård. Bahar Pars må vara bra i den kvinnliga huvudrollen, men det här är Lassgård-show rakt igenom. Med ett register som spänner över de väldigt rörande scenerna när han talar med sin frus gravsten till det genuina hatet mot "vitskjortorna" (myndighetspersoner utan medmänsklighet) gör Lassgård kanske sin bästa roll i karriären. Faktum är att jag skulle vilja ha in honom på en Oscarsnominering för rollen. Det verkar vara kutym för akademin att ge nickar till skådespelerskor i icke-engelskspråkiga filmer, men de manliga ditona får sällan samma ära. Mycket synd.

Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller En man som heter Ove är att tempot ibland är något ojämnt och att historien inte direkt ger några större överraskningar i sitt berättande. Vad filmen däremot är är en livsbejakande upplevelse som förvisso tar redan kända grepp men genomför dem så pass bra att det är en av de bästa svenska filmerna jag sett på år och dar.

Betyg: 4+ vitskjortor av 5 möjliga

Regi:   Ava DuVernay

Manus:  Ava DuVernay & Spencer Averick

Medverkande: Melina Abdullah,  Michelle Alexander, Cory Booker mfl.

Produktionsbolag: Kandoo Films/Netflix

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5895028/

I december 1865 godtogs det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen. Slaveriet avskaffades officiellt och USA:s afroamerikanska befolkning var äntligen fri. Så enkelt var det givetvis inte. Ava DuVernay visar med sin film, 13th, hur en formulering i nämnda tillägg ställt till det för USA:s svarta befolkning sedan dagen det skrevs under. Formuleringen syftar på att slaveriet avskaffas i allt annat än för brottslingar. DuVernay drar en röd tråd från 1900-talets början fram till dagens överfolkning av de amerikanska fängelserna och ställer sig en skrämmande fråga - ändrades egentligen bara kontrollen från privatägande till den amerikanska staten?

Efter några år av protester om hur Oscarsgalan missgynnat svarta filmskapare och/eller skådespelare försökte akademin i år göra saker åtminstone lite annorlunda. Det här är den första av tre dokumentärer nominerade i klassen för just bästa dokumentär som jag ska recensera innan galan som fokuserar på afroamerikansk historia eller personligheter inom denna.

De första 20 minuterna var jag lite skeptisk. Jag har ett visst intresse av amerikansk historia och kände att filmen var på tok för lättviktig för sitt ämnesområde. DuVernay lyckas dock vända på allt det här genom att skickligt väva sitt narrativ från slaveri till Jim Crow-lagarna och fram till idag. Det är framförallt när hon kommer fram till Nixon och framåt som det blir riktigt intressant. Med skrämmande tydlighet skildras hur Nixons program för att bekämpa brottslighet inriktade sig på landets svarta befolkning och hur detta var fallet med alla presidenter fram till och med Clinton. Det är intressant att se just den här delen av historien berättas. Det finns dussintals dokumentärer om Dr. King och Malcolm X, men perioden 1970 - 2000 har inte varit särskilt välrepresenterad.

13th har sina brister. Den har ett väldigt typiskt amerikanskt tillvägagångssätt att inte ifrågasätta sina intervjupersoner och föra en dialog med dem. Vidare skulle det vara intressant med lite mer djuplodande tolkningar av just lagstiftningen då denna är central för hela filmen. Som nutidshistoriskt dokument är det dock en både bra och viktig film.

Betyg: 4 protestmarscher av 5 möjliga