In Memoriam: Gene Wilder (1933 - 2016)  

Ännu en gigant har gått ur tiden. Gene Wilder, kanske mest känd för sina samarbeten med Mel Brooks, somnade igår in, 83 år gammal. För den som enbart är bekant med Wilder från nämnda filmer av Brooks rekommenderar jag verkligen att ni letar upp hands stand up-rutiner. Mitt eget starkaste minne av Wilder är dock från den första (och den enda bra) filmatiseringen av Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971). 

Wilder är fantastisk i rollen som den halvgalne chokladmagnaten, men det som verkligen fånga mig som liten var att han verkade vara allergisk mot bullshit. Allt som sägs av ungarna i hopp om att vinna hans förtroende särskådas och sopas inte under mattan som många vuxna är benägna att göra med barns upptåg. Det var både ett sätt att visa att man kan ta barn på allvar samtidigt som man inte accepterar dåligt uppförande.

Jag vet inte varför just detta slog an så hårt hos mig. Jag växte upp i en lugn och skyddad miljö och det enda jag kan tänka är att jag ibland hade svårt att förstå mina jämnårigas behov av att skrika och leva rövare. Jag var lillgammal så det förslog, inte helt olikt en viss Kalle. Willy Wonka blev en jultradition för mig eftersom TV3 av någon anledning körde den varje julaftonsförmiddag under många år. Wilder och hans speciella form av "barnuppfostran" är ett kärt minne och varje jul är han ett mycket mysigare inslag i firandet än en gapig anka och hans vänner.