Regi:  Roland Emmerich

Manus: Nicolas Wright/James A. Woods/ Roland Emmerich mfl.

Medverkande: Liam Hemsworth, Jeff Goldblum, Jessie T. Usher mfl.

Produktionsbolag: Stereo D/Twentieth Century Fox Film Corporation

År: 2016

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1628841/

På dagen 20 år efter att utomjordingarna drevs tillbaka av en samlad planet (fast mest USA) återvänder de slemmiga varelserna för rond 2. Under de år som gått mellan attackerna har världens länder levt i relativ fred och enorma tekniska landvinningar har gjorts. Dylan Hiller, son till den tragiskt bortgångne hjälten från förra kriget, Steven Hiller, är skvadronsledare för planetens nya elitflygare. Han kommer minst sagt få leva upp till sin fars rykte när det åter är dags att strida på den fjärde juli.

När Independence Day gick upp på biograferna 1996 var jag 14 år gammal och tyckte att det bland det coolaste jag någonsin sett. Någonstans i bakhuvudet visste jag dock redan där och då att det inte var en bra film som sådan utan en magnifik popcornunderhållningsrulle med allt jag gillade. Rymdskepp! Aliens! Action! Explosioner! Lyckan var fullständig. Jag hade inga illusioner om att denna senkomna uppföljare skulle vara en bra film den heller, men tonåringen inom mig längtade efter allt det där som gjorde första filmen så underhållande. Och ja, jag fick allt det där. Rymdskeppen är större, aliensen likaså och explosionerna är massiva. Ändå saknas de viktigaste pusselbitarna. I Independence Day: Resurgence finns inget personligt anslag och det gör den till en två timmar lång kedja av explosioner utan syfte.

Det är inte så konstigt heller. ID2 har fem (!) manusförfattare där originalet hade två. Katastroffilmskungen Emmerich tillhör förvisso dessa och han står för regin även denna gång. Någonstans på vägen tappade Emmerich & co dock stora delar av vad som gjorde originalet så underhållande. Till allra största del är det avsaknaden av Will Smith som skaver. Att skriva ut karaktären är sin sak, men då måste man ersätta honom med någon med likvärdig star power och förmåga att äga en scen. Om vi ska vara snälla är Jessie T. Usher inte riktigt där än. Om vi ska vara ärliga är han ungefär lika intressant som att se färg torka.

Det som fortfarande funkar är Jeff Goldblums ständigt förvirrade forskare (det vill säga hans paradroll i många filmer utöver de två i den här serien), men utan Smith som bollplank för han en tuff kamp utan att uträtta så mycket. Den som verkar ha absolut mest roligt med sin roll är då istället Brent Spiner som den återvändande Dr. Okun. Spiner, en gammal Star Trek-favorit, spelar sin roll precis lika yvigt och over the top som i förra filmen och blir den som äger varje scen han är med i.

Dessvärre funkar som sagt inte manuset något vidare. Den första filmen var förvisso knappast originell, men den hade en berättarglädje med sitt tema som inte finns här. Första filmen var ett spektakel med hjärta om än inte hjärna. Uppföljaren har inte något av det.

Betyg: 2- men de har uppdaterat sin brandvägg åtminstone av 5 möjliga