Alla inlägg under februari 2016

Av Ulf - 24 februari 2016 20:15

 


Regi:  Alê Abreu

Manus: Alê Abreu

Medverkande: Vinicius GarciaFelipe Zilse, Alê Abreu mfl.

Produktionsbolag: Filme de Papel

År: 2013

Längd: 80 min

Land: Brasilien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183630/

 

Menino bor på den brasilianska landsbygden där han upplever äventyr i den omkringliggande naturen. En dag tvingas Meninos far lämna hemmet för att jobba på annat ställe. Menino sätter av efter honom, ut i den vida världen.

 

Lika bra som Shaun The Sheep Movie (2015) lyckades berätta sin historia utan dialog, lika illa är The Boy And The World. Jag förstår vad Alê Abreu vill ha fram med sin kritik mot globalisering samtidigt som han försöker förmedla känslor genom att presentera sin film på ett annorlunda sätt. Och ja, The Boy And The World är annorlunda, men det allena gör inte en bra film.

 

Det är ett hedersvärt försök att vilja berätta allt med musik och bilder istället för dialog, men det funkar helt enkelt inte. Stilen är både för enkel samtidigt som den är för utflippad för att kunna förmedla något djupare. Vad jag eftersöker är karaktärsdesign. Jag har svårt att känna något för en glorifierad streckgubbe som dessutom inte har några repliker. Om du ska göra en film utan dialog måste din karaktärsdesign vara på topp. Karaktären måste kunna förmedla alla känslor via ansiktsuttryck och gester. I The Boy And The World råder det förvisso aldrig något tvivel om vad Meninos och de andra känner men med den simplistiska stilen klarar Alê Abreu helt enkelt inte av att gå på djupet. Det hela blir en mycket ytlig upplevelse som desperat försöker övertyga tittaren om att här finns djup. Globaliseringskritik och miljötänkande till trots är The Boy And The World föga mer än en glorifierad skärmsläckare. Att det här skräpet får en Oscarsnominering är både synd och skam.

 

Betyg: 1 intetsägande resa av 5 möjliga

Av Ulf - 23 februari 2016 00:15

 


Regi:  Tim Miller

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Ryan ReynoldsEd Skrein, Morena Baccarin mfl.

Produktionsbolag: The Donners' Company/Kinberg Genre/Marvel Enterprises mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1431045/

 

Vad gör man när den framtida modern till ens barn blir kidnappad samtidigt som man själv återhämtar sig från att mirakulöst blivit botad från cancer och fått superkrafter på kuppen? Om man kan få tag i en röd läderdräkt snitsig nog sätter man av efter skurkarna, räddar dagen med stil och försöker vinna tillbaka sin flickvän förstås! Det är vad Deadpool gör i alla fall. Med maximum effort.

 

Jag begär inte särskilt mycket av mina Marvel-filmer. Jag hoppas på att de inte fuckar upp källmaterialet alldeles för mycket, har bra actionscener och lite fanboy-ögonblick för oss som inte bara tittar på filmatiseringarna utan har alldeles för många kilo serier i bokhyllorna. Allt som oftast blir jag åtminstone underhållen av Marvels eskapader på vita duken. Sen ibland, ytterst sällan, kommer det en film som är så klockren som adaption att tiden står still och mitt trycksvärteälskande hjärta nästan vill slå ur bröstet. Deadpool är en sådan film.

 

Ryan Reynolds hade inte särskilt bra erfarenheter av superhjältegenren sedan innan i och med den i princip universellt hatade Green Lantern (2011). Visst, han hade spelat Deadpool innan, men det var i den lättförglömeliga X-Men Origins: Wolverine (2009) där han inte direkt var den karaktär seriediggare har kommit att älska. Reynolds kan stryka tidigare besvikelser nu för bättre val till Deadpool kan jag inte tänka mig. Det är exakt så här jag föreställde mig en live action-film med karaktären och det är mycket Reynolds förtjänst. För att göra det extra kul gör Reynolds till och med en referens till den förstnämnda filmen i ett av Deadpools karakteristiska fjärde väggen-skämt: "Please, don't make it [the costume] green! Or animated!"

 

Reynolds är som sagt sin karaktär ut i fingerspetsarna och det är lite av en enmansshow. Den som lämnar mest intryck annars är den undersköna Morena Baccarin i rollen som Meghan, Deadpools kidnappade baby mama. Baccarin har en historia av att landa roller i filmer och tv-serier som har ett kultfölje och Deadpool är ytterligare en skalp att lägga till samlingen. 

 

En Deadpool-film är dock inte starkare än sitt manus. Och ja, det här är ganska formelmässig superhjältefilm till handlingen sett, men Rhett Reese & Paul Wernick har fångat karaktärerna så jäkla bra att det faktiskt inte gör ett enda dugg. Eftersom jag knappast har varit imponerad av herrarnas tidigare filmer måste jag ta av hatten och gratulera. Det här det första riktigt bra jag sett av dem och det bådar mycket gott inför uppföljaren (klart det kommer en uppföljare!) som de båda är kontrakterade att skriva. Med på uppföljartåget kommer även regissören, Tim Miller. Deadpool är Millers långfilmsdebut som regissör och man kan ju lugnt säga att han kunde börjat sämre! Det är hattlyftningar laget runt!

 

Som ni förstår älskar jag den här filmen. Det är ett sällsynt exempel på hur man lyckats göra helt rätt i en serieadaption och med Reynolds fantastiska komiska timing är Deadpool en av årets bästa filmer. Ja, det är bara februari, men jag lovar att den här kommer finnas med på min topplista vid årsslutet. Om ni inte läst serien, gör det. Om ni inte sett filmen, är ni dumma i huvudet? Gå! Nu!

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

Av Ulf - 22 februari 2016 18:30

 


Regi:  László Nemes

Manus: László Nemes & Clara Royer

Medverkande: Géza RöhrigLevente Molnár, Urs Rechn mfl.

Produktionsbolag: Laokoon Filmgroup

År: 2015

Längd: 107 min

Land: Ungern/Frankrike/USA/Israel/Bosnien-Hercegovina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3808342/

 

I nazisternas dödsläger fanns det speciella enheter, Sonderkommando, som tvingades arbeta med att forsla bort liken från gaskamrarna. Saul Ausländer är en ungersk jude satt på Sonderkommando - ett arbete som han vet att han bara får ha i några månader innan han själv skickas till sin död. När Saul hittar en överlevande pojke i gaskammaren, som snart mördas av vakterna ändå, är han fast besluten att ge pojken (som kan vara eller inte vara hans son) en riktig begravning.

 

Son Of Saul har tagit rent hus i princip alla galor än så länge när det gäller bästa icke-engelskspråkiga film. Jag skulle vilja säga att det är rättvist, men tyvärr lyckas László Nemes inte fullt ut med sin stilism, vilket gör att filmen i sig blir lidande. Nemes har utgått strikt ifrån sin egen formel som säger att filmen inte får vara estetiskt tilltalande och att kameran aldrig får lämna Saul. Han lyckas få fram det fruktansvärda maskinella i sitt sätt att inte göra estetiska tillägg, men beslutet att låta kameran stanna på Saul fungerar inte särskilt bra alla gånger. Effekten som Nemes eftersöker, en personlig betrakelse från Saul, hade fungerat bättre (och verkligen varit banbrytande i den här typen av film!) med ett komplett förstapersonsperspektiv. Det hade också gjort att jag inte störts av att filmen är filmad och återges i närmre 4:3-format än något annat (1.375:1 för att vara petiga).

 

Historiemässigt fungerar Son Of Saul bättre. Det har gjorts åtskilliga filmer om dödslägren under andra världskriget, men de går fortfarande inte att värja sig mot. Den brutala effektivitet som folkmordet utfördes med är bland mänsklighetens mörkaste kapitel och det är bra att det görs filmer från olika perspektiv om det. För det är just perspektivet som gör Son Of Saul intressant. I och med att filmen kommer från Ungern ställer den jobbiga frågor till dagens ungrare, inte minst med tanke på hur vi sett flyktingarna från Syrien bli behandlade där. Nemes är duktig i sin skådespelarregi och i en rättvis värld skulle alla veta vem Géza Röhrig är vid det här laget. Röhrig är fenomenal i rollen som Saul. Manuset sackar dock något i mitten av filmen och skulle behövt ytterligare en eller två redigeringsomgångar för att det skulle bli riktigt bra.

 

Son Of Saul är en problematisk film. Den gör stora anspråk - bara att basera ramberättelsen från en grekisk tragedi är ganska talande - som den inte riktigt klarar av att föra i mål. Samtidigt är den fantastiskt bra när den är bra och inte stannar upp i berättandet för länge. Son Of Saul behandlar ett viktigt ämne och är absolut sevärd. Jag hade dock väntat mig lite mer efter alla hyllningskörer.

 

Betyg: 3+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Av Ulf - 20 februari 2016 23:00

 


 

Regi:  Hiromasa Yonebayashi

Manus: Keiko Niwa (efter Joan G. Robinsons roman)

Medverkande: Sara TakatsukiKasumi Arimura, Nanako Matsushima mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Toho Company mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3398268/

 

För att komma undan stadsluften och sin astma flyttar Anna till sin moster på den japanska landsbygden. Tystlåten och tillbakadragen spenderar Anna dagarna med att utforska sitt nya hem och dess omgivningar. En dag besöker hon ett stort isolerat hus bortom ett träsk. Där träffar hon på den jämnåriga Marnie som hon inleder en vänskap med. Frågan är bara varför Marnie uppträder så märkligt och varför hon aldrig tycks kunna lämna huset en längre stund?

 

Från 1986 fram till 2001 kunde Studio Ghibli inte göra något fel. Deras fantastiska filmer charmade både vuxna och barn med sina historier som enkelt kunde följas av de yngre men ändå hade fler bottnar än de vackra teckningarna för de äldre. Jag drar en ganska skarp gräns vid 2001 då Ghiblis sista riktigt bra film, Spirited Away, kom ut. Sedan dess har studions långfilmer varit en enda stor kavalkad av besvikelser. Förra året var det The Tale Of Princess Kaguya (2013) som inte riktigt lyckades med sina ambitioner. Det var dock ett mästerverk om man jämför den med When Marnie Was There.

 

Marnie är en uppvisning i bortslösat hantverk. Som vanligt är Ghiblis tekniska kunnande på topp och ingen gör lika fantastiskt vackra tecknade filmer som dem. Sen glömde de tyvärr att fylla den vackra tavlan med innehåll. Anna är en fruktansvärt jobbig karaktär som man mest vill dränka i träsket. Hon tjurar, är otrevlig och har egentligen inga förmildrande karaktärsdrag. När hon väl säger något är det antingen gnäll eller så ropar hon efter Maaaaaa-rniiiiie! Jag lovar, hon ropar detta namn med sin zombieröst minst hundra gånger i filmen. Lysande dialog. Anna är så fjärran från Studio Ghiblis tidigare, väldigt viljestarka och tuffa, kvinnliga protagonister man kan komma.

 

Manuset ekar som sagt riktigt tomt och går aldrig någonstans. Där Ghibli tidigare briljerat med långsamma historier i exempelvis My Neighbour Totoro (1988) finns det inget kvar här. Den naturromantik som varit så typisk för studions produktioner med besjälade skogar och magiska berg står inte att finna här. Visst, naturen är vackert återskapad även här, men det finns inget riktigt liv i den. Jämför med exempelvis Totoro där skogen, huset och byn blir karaktärer i sig själva. Framförallt lyckas filmen inte gripa tag i mig på klassiskt Ghibli-manér. 

 

Ghibli har meddelat att man ska ta en paus med sina långfilmer efter Marnie. Bra! Det kanske kan ge nytt liv till en studio som har gått från att vara animationsvärldens mästare till att bli omsprungna av sina amerikanska, franska och spanska konkurrenter. Det krävs något nytt nu, för det här, trots gott hantverk, är Studio Ghiblis sämsta film på många, många år, trots en stadigt nedåtpekande kurva.

 

Betyg: 1+ Maaaaaaaaaar-nniiiiiiiiiiiiiie! av 5 möjliga

Av Ulf - 19 februari 2016 15:30

 



Regi:  Deniz Gamze Ergüven

Manus: Deniz Gamze Ergüven & Alice Winocour

Medverkande: Günes SensoyDoga Zeynep Doguslu, Tugba Sunguroglu

Produktionsbolag: CG Cinéma/Vistamar Filmproduktion/Uhlandfilm mfl.

År: 2015

Längd: 97 min

Land: Frankrike/Turkiet/Tyskland/Qatar

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3966404/

 

Fem systrar växer upp på den turkiska landsbygden tillsammans med sin farmor och farbror. En dag blir en oskyldig lek med några pojkar i grannskapet början på en allt striktare isolation från omvärlden där flickorna ska giftas bort så snart som möjligt. För några av flickorna blir de arrangerade äktenskapen trots allt tämligen lyckade, men när den yngsta av dem, 13-åriga Lale, ser hur olyckliga några av hennes systrar blir bestämmer hon sig för att hon aldrig ska låta sig giftas bort, kosta vad det kosta vill.

 

Historien bakom Mustang är smått tragisk. Inspelad i Turkiet, med ett turkiskt team och skådespelare, valde landet att inte skicka filmen som sitt Oscarsbidrag. Anledningarna till varför går isär, men den vanligaste citerade orsaken är att filmen visar upp en turkisk landsbygd som kanske inte riktigt är vad landet vill promota utomlands. Istället får filmen tävla för Frankrike som också haft ett finger med i produktionen. Trist för Turkiet då Mustang är en mycket bra film som behandlar ett svårt ämne på ett respektfullt sätt.

 

Det är ett Turkiet i splittring vi presenteras för. Den lilla byn där systrarna bor är fjärran från utelivet i Istanbul trots att det geografiskt bara skiljer tio mil mellan orterna. I byn härskar fortfarande gamla traditioner som understöds av äldre generationsmedlemmar från båda könen. Jag ska inte moralisera över arrangerade äktenskap. De fungerar bra på sina ställen och var normen även här under många århundraden. Det som skaver är istället att det inte så mycket är ett lika utbyte som det är underkastelse från kvinnan som visas. Vissa av flickorna använder systemet för sina egna syften, men de systrar som inte riktigt kan ta för sig hamnar i en väldigt jobbig situation. Sen har vi Lale, rebellen.

 

Lale, fantastiskt spelad av Günes Sensroy i sin första filmroll, är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om. Hon kör sitt eget race och låter inte någon berätta för henne vad hon ska och inte ska göra. Samtidigt är hon obrottsligt lojal mot sina systrar, även dessa med jätteduktiga skådespelare bakom sig.

 

Bra skådespelare till trots är det manus och regi som skiner mest. Deniz Gamze Ergüven & Alice Winocour har skrivit en historia som berör och problematiserar, samtidigt som den inte skyr från att trampa traditionalisterna på tårna. Kontrasten mellan byn och det lockande, mer sekulariserade, Istanbul är utsökt och historien berättas i ett bra tempo med oväntade vändningar. Det enda jag saknade lite var en lite mer utförlig bakgrund till flickornas situation. Vad hände deras föräldrar? Eftersom den äldsta av systrarna är i sena tonåren måste de känt sina föräldrar under många år. Vad blev kontrasten med att bo med en mer konservativ farmor? På det hela taget är dock Mustang en väldigt bra film som belyser ett viktigt ämne. Gå och se!

 

Betyg: 4+ undersköna turkiska vykortsvyer av 5 möjliga

Av Ulf - 18 februari 2016 21:00

 

 

 

 

 

Best Motion Picture

 

The Big Short

Bridge Of Spies

Brooklyn

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Room

Spotlight

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bryan Cranston (Trumbo)

Matt Damon (The Martian)

Leonardo DiCaprio (The Revenant)

Michael Fassbender (Steve Jobs)

Eddie Redmayne (The Danish Girl)


Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Cate Blanchett (Carol)

Brie Larson (Room)

Jennifer Lawrence (Joy)

Charlotte Rampling (45 Years)

Saoirse Ronan (Brooklyn)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Christian Bale (The Big Short)

Tom Hardy (The Revenant)

Mark Ruffalo (Spotlight)

Mark Rylance (Bridge Of Spies)

Sylvester Stallone (Creed)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)

Rooney Mara (Carol)

Rachel McAdams (Spotlight)

Alicia Vikander (The Danish Girl)

Kate Winslet (Steve Jobs)

 

Best Achievment In Directing

 

Adam McKay (The Big Short)

George Miller (Mad Max: Fury Road)

Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)

Lenny Abrahamson (Room)

Tom McCarthy (Spotlight)

 

Best Original Screenplay

 

Bridge Of Spies

Ex Machina

Inside Out

Spotlight

Straight Outta Compton

 

Best Adapted Screenplay

 

The Big Short

Brooklyn

Carol

The Martian

Room

 

Best Animated Feature

 

Anomalisa

Boy And The World

Inside Out

Shaun The Sheep Movie

When Marnie Was There

 

Best Foreign Language Film

 

Embrace Of The Serpent (Colombia)

Mustang (France)

Son Of Saul (Hungary)

Theeb (Jordan)

A War (Denmark)

 

Best Cinematography

 

Carol

The Hateful Eight

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Sicario


Best Editing

 

The Big Short

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Spotlight

Star Wars: The Force Awakens


Best Production Design

 

Bridge Of Spies

The Danish Girl

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

 

Best Costume Design


Carol

Cinderella

The Danish Girl

Mad Max: Fury Road

The Revenant

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Mad Max: Fury Road

100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

The Revenant


Best Original Score

 

Bridge Of Spies

Carol

The Hateful Eight

Sicario

Star Wars: The Force Awakens


Best Original Song

 

Earned It - 50 Shades Of Grey

Manta Ray - Racing Extinction

Simple Song #3 - Youth

Til It Happens To You - The Hunting Ground

Writing's On The Wall - Spectre

 

Best Sound Mixing

 

Bridge Of Spies

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Sound Editing

 

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Sicario

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Visual Effects

 

Ex Machina

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Documentary, Short

 

Body Team 12

Chau, Beyond The Lines

Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah

A Girl In The River: The Price Of Forgiveness

Last Day Of Freedom

 

Best Documentary, Feature

 

Amy

Cartel Land

The Look Of Silence

What Happened, Miss Simone?

Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom

 

Best Short Film, Animated

 

Bear Story
Prolouge
Sanjay's Super Team
We Can't Live Without Cosmos
World Of Tomorrow

 

Best Short Film, Live Action

 

Ave Maria

Day One

Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)

Shok

Stutterer

 

Av Ulf - 16 februari 2016 21:15

 


Regi:  Liz Garbus

Manus: N/A

Medverkande: Nina Simone, James Baldwin, Stokely Carmichael mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Radical Media

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4284010/

 

Det här med att göra biografier har jag gång på gång konstaterat är svårt. Speciellt jobbigt blir det att se om det är en biografi över någon man verkligen beundrar. Nina Simone är enligt mig tidernas främsta jazzsångerska. Inte bara det, hon levde ett minst sagt brokigt och spännande liv, som gjort att göra film av. Liz Garbus tangerar vissa av dessa punkter väldigt bra i sin dokumentär, men missar en del och ibland grovt.

 

What Happened, Miss Simone? är historien om hur Eunice Waymon gick från att vara en väldigt talangfull konsertpianist, med siktet inställt på att ägna sig åt klassisk musik, blev Nina Simone. I och med rådande rasistiska lagstiftning och allmän diskriminering kunde Simone aldrig förverkliga sin dröm att spela Bach i Carnegie Hall. Istället tjänade hon pengar på att spela allt hon kunde på sunkiga barer innan hon slog igenom som jazzsångerska och pianist. Hennes klassiska skolning sken igenom i hennes pianospel. Att lyssna på Nina Simone är lika delar att lyssna på jazz som klassiskt ibland och det är grymt häftigt. Så långt lyckas Liz Garbus också berätta historien om Simone på ett bra sätt utan att sväva ut. Sen händer det något.

 

Simone blev en ansedd medlem av medborgarrättsrörelsen på 60-talet samtidigt som hennes personlighet blev allt märkligare. Titeln ställer frågan vad som egentligen hände. Detta "något" kommer alldeles för sent i filmen och återkopplas inte till eventuella orsaker. Utan att avslöja historien för dem som inte känner till den kan jag säga att Garbus hade gjort filmen en tjänst att ha en tydligare koppling till orsak och verkan. Det är klart, tittaren kan lägga ihop två och två - inte minst från hennes äktenskap - men frågan besvaras egentligen aldrig fullt ut. När de dryga hundra minuterna gått ställer jag mig fortfarande frågan, What happened, Miss Simone? Och hur mycket jag än älskar Nina Simones musik kan det då inte bli ett högre betyg. Om du har en tes i din titel bör du besvara den eller åtminstone ge tydliga indikationer på hur du tänker om saken.

 

Betyg: 3- fantastiska musiker, skakiga dokumentärer av 5 möjliga

Av Ulf - 14 februari 2016 22:15

 

 

Regi: Naji Abu Nowar

Manus: Naji Abu Nowar & Bassel Ghandour

Medverkande: Jacir Eid Al-HwietatHussein Salameh Al-Sweilhiyeen, Hassan Mutlag Al-Maraiyeh mfl.

Produktionsbolag: Bayt Al Shawareb/Noor Pictures/Immortal Entertainment

År: 2014

Längd: 98 min

Land: Förenade Arabemiraten/Jordanien/Qatar/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3170902/

 

I den ottomanska provinsen Hijaz (i dagens Saudiarabien) försöker en grupp beduiner eskortera en brittisk soldat till sina egna mitt under brinnande första världskrig. Regionen, ostabil i sig själv, hemsöks av väpnat motstånd mot det ottomanska styret och snart hamnar gruppen i ett bakhåll. Theeb, en pojke omkring tio år gammal, lämnas ensam att klara sig mot elementen. Eller är hans ensam?

 

Jag var ganska spänd på den här filmen eftersom det mesta som kommer från arabiska halvön och får betydande internationell spridning brukar åtminstone vara sevärt. Theeb är dessvärre ett riktigt stolpskott. Det fantastiska landskapet till trots är det uselt spelat, har ett icke-engagerande manus och en fotograf som inte vet att utnyttja just den scenografi som öknen bjuder på.

 

Theeb själv är en väldigt irriterande karaktär. Inte nog med att han aldrig gör vad någon säger till honom - han genomgår inte någon som helst karaktärsutveckling trots allt som händer honom. Kanske är det kulturella koder som jag inte plockar upp, men det är märkligt att den här filmen har blivit hyllad nog för en Oscarsnominering. Jag ser en del film (no shit, Sherlock) och brukar vara duktig på att se infallsvinklar från olika kulturer som om jag inte förstår direkt kan läsa mig till en djupare innebörd av. Inte så med Theeb. Det här är dåligt i alla kontexter.

 

Theeb beskrevs för mig som en västern satt på den arabiska halvön. Visst, jag kan se influenserna till viss mån, men jag kan bara sträcka mig till en dålig västern satt på den arabiska halvön. Synd och skam att det här skräpet fick en nominering som kunde gått till så mycket mer välförtjänta filmer.

 

Betyg: 1 ökenvandring av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6 7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18 19 20
21
22 23 24 25 26 27 28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards