Regi: Brian O'Malley

Manus: David Cairns & Fiona Watson

Medverkande: Liam Cunningham, Pollyanna McIntosh, Douglas Russell mfl. 

Produktionsbolag: Fantastic Films/Greenhouse Media Investment/Makar Productions mfl.

År: 2014

Längd: 92 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3148348/

Rachel är en nyutexaminerad polis som fått sin första tjänstgöring i en skotsk småstad. Snart märker hon att hennes kollegor inte kunde bry sig särskilt mindre om rätta tillvägagångssätt utan verkar göra lite vad de vill. När en mystisk främling får spendera natten i en av stationens celler börjar dock saker från polisernas förflutna bubbla upp till ytan. Vem är egentligen den märklige mannen i cell sex?

Jag brukar inte vara alltför imponerad av ockult skräck (ingen spoiler, kolla ordvitsen till titel bara) av några enkla anledningar. Jag är inte kristen och därför inte rädd för demoner eller annat oknytt från det varma stället under jord. Därför räcker det liksom inte med att någon med glödande ögon hoppar fram och skriker "oooga-boooga!" för att jag ska hoppa ur soffan. Tack och lov är Let Us Prey tillräckligt smart skriven och välspelad för att undvika de vanliga fallgroparna.

Mycket är just skådespelarnas förtjänst. Liam Cunningham är superb som mannen som endast identiferas vid sitt cellnummer, Six. Han spelar rollen med en slags trött vishet - som att han sett och hört allt och mest av allt bara göra sitt jobb. Även Pollyanna McIntosh är bra i den kvinnliga huvudrollen, men det är Cunningham som äger varenda scen han är med i.

Let Us Prey vore enkel att avskriva som att Six är Satan själv och sen kör vi det gamla vanliga sticket med syndare och evig fördömelse. Tack vare den smarta dialogen blir den uppmärksamme tittaren snart varse om att det kanske inte alls är så enkelt som det ter sig vid första anblicken. Jag har en egen tolkning som jag besparar läsaren ifrån, men för den som är intresserad kan jag rekommendera att ni fräschar upp minnet av Första Mosebok innan ni ser filmen.

Med bra skådespel, soundtrack och tillräckligt med blod och äckelskap för att få en luttrad gammal skräckräv som mig att haja till lite är Let Us Prey en överraskning. Se den som en rak skräckfilm med välutvecklad karaktärspsykologi eller som en teologisk varning om Domedagen. Här finns rum för båda tolkningar.

Betyg: 4- episka skägg av 5 möjliga

In Memoriam: Gunnar Hansen (1947 - 2015)

Ibland behöver man bara en enda roll för att slå sig in i filmhistorien. Det var fallet för Gunnar Hansen, mannen bakom Leatherfaces mask i The Texas Chainsaw Massacre (1974). Tobe Hoopers skräckklassiker var Hansens första film och det blev inte så mycket av hans karriär efter den. Främst några inhopp i skräckfilmer, den ena mer campy än den andra, men fansen kommer alltid komma ihåg honom som Leatherface. 

Jag hade prviligiet att träffa och prata med Hansen två gånger och återigen bekräftades mina tankar om att skräckskådespelare ofta är de trevligaste i branschen. En riktig mysgubbe som inte kunde vara längre ifrån sitt mordiska alter ego på film. Hansen kanske inte var den mesta namnkunnige utanför skräckfanskretsen, men det är ändå en bit av filmhistorien som gått bort. Svinga motorsågen i frid, broder.

Regi: Baltasar Kormákur

Manus: William Nicholson

Medverkande: Jason Clarke, Ang Phula Sherpa, Thomas M. Wright mfl. 

Produktionsbolag: Working Title Films/RVK Studios/Universal Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien/Island

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2719848/

Sedan Mount Everest först erövrades av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953 har många äventyrare sökt sig till världens högsta berg för att upprepa bedriften. Den 10:e maj 1996 började två konkurrerande guider leda sina team uppför bergets sista sträcka. Vad de inte visste var att en mycket kraftig storm var på väg att träffa dem alla med full kraft...

Bergsbestigning har alltid varit en sådan sak jag helst sett på avstånd. Gå i kuperat landskap? Jepp. Bergsstigar? Jepp. Klätterväggar? Jepp. Berg som du dör av om du begår minsta misstag? Nja. Det klassiska svaret på varför folk fortfarande bestiger Everest är ju att "because it's there!". Baltasar Kormákur lyckas dock inte riktigt ge oss ett svar på varför vi ska se hans film.

Det stora problemet med Everest är manuset. Jag förstår att man valt att försöka skildra händelserna så nära verkligheten som möjligt (inte minst med tanke på de efterlevande), men det gör också att karaktärerna blir mycket likriktade. Alla ser ut som Michelingubbar i skägg, förutom nepaleserna som ser ut som lite mindre Michelingubbar utan skägg. Efter två timmars speltid hade jag fortfarande svårt att skilja karaktärerna åt. Det är svårt att skapa sympati för en karaktär som man inte känner igen på varken personlighet eller utseende. När dessutom välkända skådespelare som Jake Gyllenhaal och Keira Knightley har roller i filmen och det här ändå inte lyckas vet man att man lyckats skapa ett oengagerande manus. Vi vet redan från början vad som kommer hända - några kommer dö, några kommer överleva, alla kommer lida. Hurra? Jag kan inte riktigt tycka synd om de här personerna eftersom de inte bara valde det själva utan betalade 65 000 dollar för besväret också.

Det som kan sägas till filmens fördel är de verkligt storslagna vyerna. Filmad i de riktiga baslägren och i de italienska alperna (av förklarliga skäl ställer det riktiga Everest till med vissa tekniska filmproblem) för bergsscenerna är det en tavla i vitt som målas upp på duken. Här finns dessutom några riktigt spännande scener med människa mot berg och köld, men det räcker inte. Everest blir en slätstruken historia.

Betyg: 2 bergskammar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: ... men inte förrän 2017

Twin Peaks-inspelningen börjar likna en thriller i sig själv. Det senaste budet är att serien inte kommer få premiär förrän någon gång 2017. Les Moonves, ägare till CBS (där Showtime är ett underbolag), berättade under företagets vinstrapport för tredje kvartalet att det finns en liten chans att serien har premiär under sen 2016, men att vi inte bör räkna med det. Som jag uttryckt tidigare tycker jag det är viktigare att de gör det rätt än snabbt och förseningen är inte helt oväntat. I och med Catherine E. Coulsons bortgång och Michael Ontkeans återbud att reprisera sin roll har sannolikt en del huvudkliande gjorts i manusförfattarstugorna.

På tal om Michael Ontkean verkar det som att sheriff Harry S. Truman kommer vara med i serien trots allt. Det blir en av få roller som kommer få en ny skådespelare enligt uppgift. Ryktet säger att rollen kommer tillfalla Robert Forster. Forster har tidigare bland annat synts i Lynchs Mulholland Drive (2001) och som Arthur Petrelli i Heroes (2006 - 2010). Om Forster verkligen får rollen är det ett bra val enligt mig. Hans väderbitna ansikte kan jag mycket väl se som Harry Truman 25 år senare.

Fler skådespelarrykten säger att Lynch försöker övertyga Naomi Watts, även hon känd från bland annat Mulholland Drive, att göra en roll i serien. Däremot har Peter Sarsgaard försvunnit från serien. Ingen tycks veta riktigt varför, och Sarsgaard har sagt i intervjuer att han gärna skulle vilja vara med. David Duchovny, redan aktuell med fortsättningen av The X-Files (2016), bekräftar till TV Line att det finns en möjlighet att han repriserar rollen som agent Dennis/Denise Bryson. Någon som i alla fall är ny i casten är Jennifer Jason Leigh, känd från en hel radda olika filmer och tv-serier. Dessutom har Michael J. Andersons status som "avböjt" ändrasts till "bekräftad", vilket är väldigt, väldigt kul. Den kanske största återvändaren som bekräftat sin medverkan är dock Lara Flynn Boyle som Donna. Puh, en massa skådespelare helt enkelt. Här är den uppdaterade listan:

Bekräftade

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady) *

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Piper Laurie (Catherine Martell)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

* Dog medan serien spelades/spelas in

Uttryckt intresse:

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Ryktas om att de uttryckt intresse:

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

Avböjt medverkan:

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Nya ansikten

Jennifer Jason Leigh

Amanda Seyfried

Balthazar Getty

Robert Forster

Grant Goodeve

Caleb Landry Jones

Robert Knepper

FFF 2015: Vi hade i alla fall tur med motorsågen

Vardagens grå novemberlunk har sänkt sig över Lund igen och folk går man ur huse för att se den nya James Bond-rullen. Det tar ett tag att ställa om sig från filmorgie till att gå till jobbet igen, men jag vet att det alltid kommer en ny festival nästa år. Det blir dock troligen utan festivalgeneral Johan Barrander som ändå lämnade en liten öppning om fortsättning i sitt avslutande framträdande på lördagen. Jag har sagt det förr och det tål att sägas igen - Johan Barrander är en stor del till varför de senaste årens festivaler flutit på så pass bra som de gjort. Någon som dessutom lyckats få skräcklegenderna George A Romero och Ruggero Deodato till lilla Lund är värd sin vikt i popcorn (det blir en sjuk mängd popcorn).

Årets festival har präglats lite av "nästan-syndromet". Såvitt jag har förstått har många filmer och gäster i princip varit i hamn för att sedan precis i sista sekund glida ut ur den där förbannade hamnen igen. De två senaste åren har Deodato och Romero gjort sitt till för att höja stjärnglansen på festivalen och det är synd att man inte lyckades med en triss i spektakulära gäster 2015. Något som dock var väldigt imponerande var hur man lyckades plocka till sig den avslutande Ash vs. Evil Dead (2015). Att se rykande färskt material med Bruce Campbell i biosalong är ett minne som kommer leva med mig länge.

Huvudsaken är dock som alltid filmerna. Hur stod sig 2015 års upplaga mot tidigare år? Väldigt bra måste jag säga. Det var något färre filmer i år, men de höll i genomsnitt högre kvalitet. Några riktiga höjdare beskådades (se min ranking nedan) och antalet bottennapp var färre. Framförallt var filmerna i den grå massan runt 2 i betyg betydligt mindre och återfanns nu istället ett betygssnäpp upp. Vad som var synd var att en del av dessa visades i Malmö, vilket betydde betydligt färre besökare än vad jag trodde. Visserligen har en stad av Malmös storlek mycket annat som lockar, men med det underlaget och så pass mycket billigare priset än slumpmässig film på SF borde det ha varit fullknökat. Jag vet ärligt talat inte riktigt varför det gick som det gick.

Utan att ha någon statistik på det verkar det även som det i regel var mindre folk på visningarna i Lund i år. Det är ofta samma ansikten man ser på film efter film, men "svansen" av medföljande vänner och bekanta verkar ha uteblivit. Det var något jag själv märkte. Efter att ha försökt få med mig folk till visningar under hela festivalen lyckades jag till sist först under sista dagen. Är oktober för sent för festivalens Lundadel? Har folk gått i ide? What gives?

Hur som helst tänkte jag försöka mig på att ranka årets långfilmer (exklusive Ash vs. Evil Dead då den i sitt tv-serieformat blir mer som en kortfilm). Se det gärna som en guide att leta film efter och vilka ni enligt mig kan skippa:

1. Liza, The Fox-Fairy

2. Nina Forever

3. Love & Peace

4. Turbo Kid

5. Love

6. Der Bunker

7. Deathgasm

8. The Dark Below

9. The Demolisher

10. Cooties

11. Lyle

12. Spring

13. The Hallow

14. Villmark Asylum

15. Final Girl Standing

16. Sensoria

17. German Angst

18. Possessed

19. Bite

20. HomeSick

21. Martyrs

22. Knock, Knock

23. Cosmodrama

24. H.

Till sist är det dags för mig att dela ut mitt eget pris, Skitfint pris, för tredje året i rad. Som vanligt har jag baserat kategorierna på Oscarsgalans diton, ändrat om lite, tagit bort här och där, men här är årets vinnare:

Best Short Film: The Black Bear
Best Visual Effects: Nina Forever
Best Use Of Original Song Or Cover: Doki, Doki (Thump, Thump) - Erik Sumo & The Fox-Fairies (Liza, The Fox-Fairy)
Best Original Score: Liza, The Fox-Fairy
Best Art Direction: Der Bunker
Best Editing: Liza, The Fox-Fairy
Best Cinematography: Love
Best Adapted Screenplay: Liza, The Fox-Fairy ("Liselotte és a május" av Zsolt Pozsgai)
Best Original Screenplay: Love & Peace (Shion Sono)
Best Directing: Love & Peace (Shion Sono)
Best Supporting Actress: Nina Forever (Abigail Hardingham)
Best Leading Actress: Liza, The Fox-Fairy (Mónika Balsai)
Best Supporting Actor: Der Bunker (Daniel Fripan)  
Best Leading Actor: Love & Peace (Hiroki Hasegawa)

Best Picture: Liza, The Fox-Fairy

FFF 2015 Dag 14: Groovy

Festivalens sista dag började märkligt. Efter att ha mött upp en vän i centrala Lund visade sig Stortorget (och således och biljettluckan) vara avspärrat av cirka tio piketbussar och kravallstängsel. Statsministerbesök? Kungen ville chilla på torget ett tag? Nej, bara ett gäng förvirrade nazister som skulle demonstrera. Tilltaget ledde till sms-trafik värdig en koffeinstissig tonårsflicka om vart polare skulle hämta sina biljetter. Det löste sig tack och lov, men om det inte vore nog sedan innan fick jag ytterligare en anledning till att avsky brunskjortor. Hur som helst, visningarna för kvällen började sedan för min del med Benjamin R. Moodys Last Girl Standing (2015).

Last Girl Standing tar avstamp i där de flesta slasherfilmer brukar sluta. En grupp ungdomar har mött sina öden via en bestialisk seriemördare. Den enda överlevande, Camryn, lyckas stoppa mördaren. Fem år senare lever Camryn ett tillbakadraget liv efter tonvis med terapi. Hon plågas fortfarande av hemska mardrömmar, men klarar av sitt arbete på en kemtvätt ganska bra. Hennes sociala ångest blir bättre när hon börjar falla för Nick, den nye killen på jobbet. Men något från Camryns förflutna är inte riktigt klar med henne än...

Slashergenren ligger mig varmt om hjärtat och därför välkomnar jag alla försök att förnya och utveckla den. Last Girl Standing tar också nya grepp i och med att vi får följa efterspelet till en typisk händelse i slasherfilmer. Samtidigt vette fanken om jag tycker den är så nyskapande som den vill få sig att framstå. Jag kom omgående att tänka på en yngre version av Jamie Lee Curtis roll i Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och det finns fler, mer obskyra, exempel att ta av. Akasha Villalobos är bra i huvudrollen som Camryn, men hon är ingen Jamie Lee. Det är det visserligen få som är.

Med det sagt innebär detta inte att Last Girl Standing är en dålig film. Den innehåller förhållandevis smart karaktärspsykologi... fram tills det förutsägbara slutet. Slutet skulle inte kunna vara tydligare om det stod i tio meter höga neonbokstäver. Trots det lyckas filmen underhålla och kan vara något att kolla upp om du gillar genren och vill se något som gör ansatser till originalitet inom den. 3 trauman i tvättstugan av 5 möjliga.

Efter sedvanligt mingel på Filmstadens innergård (champagne smakar fortfarande bäst i oktober) var det så dags för avslutningsceremoni och efterföljande film. General Barrander tackade sponsorerna och den internationella juryn valde glädjande nog att ge sitt pris till Liza, The Fox Fairy (2015) - en av mina absoluta favoritfilmer under festivalen som helhet. I år var även första året som juryn var rörande överens med publiken om vilken film som var bäst... såvida inte kvällens antologifilm, Tales Of Halloween (2015), skulle fullkomligt hänföra publiken. Det tror jag inte den gjorde.

Tales Of Halloween består av elva kortare skräckhistorier av varsin regissör. Det blandas högt med lågt, men ingen kortfilm sticker ut som direkt dålig. Det är svårt att skriva en recension av en antologi med så många olika röster, vilket också är problemet med den här filmen - det är för många berättelser. Enligt mig är Trick 'r Treat (2007) fortfarande det bästa exemplet på halloween-antologi. Där höll man sig till fem berättelser som alla hade starkare kopplingar till varandra än vad berättelserna i Tales Of Halloween har. Det skulle behövas en bättre ramberättelse helt enkelt. Sen är vissa av segmenten riktigt jäkla bra, men det finns lika många som mest är en axelryckning. På det hela taget blev jag dock underhållen och det är gott nog! 3 grannskap i upplösning av 5 möjliga.

Efter en kortare paus var det så dags för vad jag och många andra hade väntat på som en av festivalens höjdpunkter på förhand - pilotavsnittet av tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015). I och med tidsförskjutningen mellan USA och Sverige fick vi på Filmstaden se piloten några timmar innan jänkarna själva. Häftigt värre.

Trettio år efter händelserna i Army Of Darkness - Evil Dead III (1992) har Ash lyckligtvis inte stött på någon mer deadite. Istället hänger han på den lokala baren, raggar på allt som rör sig och spenderar sina arbetsdagar i den lokala elektronikaffären. När han hög som ett hus försöker imponera på ett ragg med sina poesikunskaper tar han fram den enda bok han kan tänka på - Necronmicon. Det borde han inte gjort...

Sedan jag började intressera mig för skräckfilm i allmänhet har Evil Dead-franchisen tillhört mina absoluta favoriter. Långt innan han drog hem miljarder med sina Marveladaptioner skapade Sam Raimi den unika blandningen av skräck och humor som blivit seriens signum. Jag har dock svårt att se att serien skulle blivit lika älskad som den är utan Bruce Campbell i rollen som Ash. Få skräckskådespelare sedan Bela Lugosis och Boris Karloffs dagar (Robert Englund och Christopher Lee undantagna) har blivit lika synonyma med en roll som Campbell. Hans konstanta överspel borde inte funka, men jäklar vad det gör det!

TV-adaptionen av Raimis klassiker har varit i rykteslandet så länge jag kan minnas, men det är inte någon tillfällighet att den kommer nu. Vi lever som bekant i en gyllene ålder för manusdrivna tv-serier och med alternativa medieoutlets kan man också göra sådana här saker. Ash vs. Evil Dead hade aldrig gått att göra för femton år sedan. Den är på tok för våldsam för hur tv-landskapet såg ut då. Nu är den här och jag kunde inte vara gladare!

Ash vs. Evil Dead är precis vad jag ville att den skulle vara. Det är grund och botten en fjärde del i Raimis saga (re-maken ej räknad för att... tja... re-make) och allt som gjorde att jag älskade de tre gamla filmerna finns med här. Om ni gillade filmerna kommer ni gilla det här. Jag som älskar filmerna kommer sitta med min skumgummimotorsåg (kul marknadsföring från C More!) och vänta otåligt på nästa avsnitt. Den här serien kommer stå i min hylla som box. Det är en sak jag redan är säker på efter 40 minuters fantastisk underhållning! 5 groovies av 5 möjliga.

Festivalen må vara slut för i år, men imorgon kommer festivalkrönikan, samlade betyg, Skitfint pris delas ut för tredje året och de som bör hyllas kommer hyllas.