Regi: Brad Peyton

Manus: Carlton Cuse

Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/New Line Cinema mfl.

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126355/

Räddningsarbetaren Ray hamnar mitt i tidernas värsta jordbävning. Nu måste han hitta både sin dotter och sin ex-fru (av någon anledning) innan det är för sent.

Det finns dumma filmer. Det finns filmer som är så dumma att de blir roliga. Sen kommer skiktet med San Andreas. Det här kan vara den värsta katastroffilm som visats på bio de senaste 15 åren. Alltså, jag gillar en katastroffilm då och då, men en bra sådan behöver vissa saker för att den ska funka. Antingen måste den kännas global (så som Emmerich gör) och/eller måste den ha karaktärer som är enkla att bry sig om. Katastrofen måste vara något vi inte har sett, eller åtminstone något som känns som vi inte sett förr. San Andreas har inget av det där.

Istället får vi en katastrof som, förutom sin vetenskapliga omöjlighet, känns så blasé och "jaha" att jag inte orkar bry mig överhuvudtaget. Ray är en karaktär klippt från en alldeles för överanvänd mall. Han och hans fru har förlorat en dotter och drev isär eftersom Ray skyller på sig själv. Som man kan han givetvis inte uttrycka sina känslor utan driver frugan till att lämna honom - rakt i armarna på sin nye, inte lika bicepsbeprydde men ack så rike, kille. Som vi alla vet är folk utan stora biceps fega, omoraliska och värdelösa i krissituationer. Dottern, Blake (den överlevande that is), är "stark kvinnlig karaktär 1a" som ändå måste räddas av manlig beskyddare. Så fortsätter det och jag kan inte bry mig om klichéer som inte ens vet att de är klichéer.

Det finns ingen anledning att se San Andreas. Så enkelt är det. Nu har jag gjort det för er skull. Tänk på mitt offer! Jag är film-Jesus!

Betyg: 0 fega sillmjölken av 5 möjliga