Regi: Kim Farrant

Manus: Michael Kinirons/Fiona Seres

Skådespelare: Nicole Kidman, Hugo Weaving, Joseph Fiennes mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment/Dragonfly Pictures/Fastnet Films mfl.

År: 2015

Längd: 112 min

Land: Australien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2325977/

Familjen Parker är nyinflyttade i en liten håla på den australiensiska landsbygden, något som både son och dotter i familjen tycker är allt annat än kul. När 15-åriga Lily Parker försvinner tillsammans med sin bror börjar familjens förflutna nystas upp och däribland anledningen till att de var tvugna att flytta från sin förra hemort. Det testar ett redan skakigt äktenskap till det yttersta och polischefen David Rae inser att man inte ostraffat rör runt i lokalbefolkningens angelägenheter.

Strangerland har ömsom blivit hyllad ömsom utskälld av både kritiker och publik. Jag finner mig själv någonstans i mitten, med en viss lutning åt hyllningskören. Nicole Kidman gör sin bästa roll sedan The Hours (2002) och har god hjälp av en alltid lika sevärd Hugo Weaving och Joseph Fiennes i de manliga rollerna. Kidmans porträtt av en kvinna på gränsen till nervsammanbrott dras aldrig för långt och när hennes "kollaps" slutligen kommer verkar den helt och hållet trovärdig.

Medan skådespelet är lysande och fotot över det karga australiensiska landskapet (komplett med en spektakulär sandstorm) är fantastiskt har manuset lite över att önska. Jag förstår vad Michael Kinirons och Fiona Seres vill förmedla med sin långsamma uppbyggnad, men kruxet är att det gärna blir lite för långsamt. Det märks att Seres framförallt arbetat med tv-manus tidigare. Strangerland skulle passat mycket bättre som en tv-serie i stil med True Detective (2014) än en spelfilm. Då skulle Kinirons och Seres kunnat ta sin tid och underbygga sina karaktärer och deras förhållanden på ett mycket mer tillfredställande sätt. Den isbergsteknik som de båda använder sig av ger inblickar i en historia som är mycket mer komplicerad än vad den först verkar. Problemet är att manuset inte ger några riktiga tolkningsvägar som mynnar ut i någonting. Tittaren lämnas att stampa lite på samma ställe, vilket är synd.

Strangerland är inte en lysande film, men knappast så dålig som vissa har velat få den att framstå som. Med lite polering av manuset hade det här kunnat bli otroligt bra. Den är fortfarande sevärd, men jag grämer mig ändå över den missade potentialen.

Betyg: 3+ lolitakomplex av 5 möjliga