Regi: Mark Hartley

Manus: Mark Hartley

Medverkande: Sam Firstenberg, David Paulsen, Luigi Cozzi mfl.

Produktionsbolag: Fury Productions/RatPac Documentary Films/XYZ Films

År: 2014

Längd: 106 min

Land: Australien/USA/Israel/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125501/

Menahem Golan och Yoram Globus växte upp som kusiner med en dröm - att göra film. Efter att ha lagt hemlandet Israel under sina fötter under sent 70- och tidigt 80-tal fanns dock drömmen om Hollywood och den amerikanska marknaden fortfarande kvar att uppnå. Med mer entusiasm än kapital och kunnande skulle kusinerna förändra drömfabriken med sitt nystartade bolag - Cannon Films. Det här är historien om bolagets uppgång och fall.

Cannon Films. Så fort man såg loggan visste man vad man skulle få. Det skulle bli explosioner, storbystade nakna kvinnor och så mycket våld att Studio S hade spytt i moralpanikpåsarna. Som barn av 80-talet älskade jag givetvis de av Cannon Films alster som tog sig hit och än idag kan de väcka den inre pre-pubertala grabben i mig. Cannon Films är ansvariga för att bland annat göra Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme till actionikoner. Här finns en historia som måste vara bra. Och ja, det är den. Dessvärre har dokumentären i sig sina brister.

Menahem Golan var ett galet geni. Man kan inte titulera honom som så mycket annat. Han var Israel motsvarighet till Ed Wood i den mån att han visste exakt vilka filmer han ville göra och om det sen inte alltid (läs: oftast) inte blev vad kritikerna skulle klassa som "kvalitet" var det inte så viktigt. Hans filosofi, som uttrycks åtskilliga gånger i filmen, var att alla andra bara snackar en massa, han fick saker gjorda. När man ser antalet filmer som Cannon Films producerade är det svårt att argumentera mot det uttalandet.

Just historierna om Golan är Electric Boogaloos höjdpunkter. Som lysande exempel på hans personlighet kan man ta historien om hur han till en film ville ha musik i stil med Poltergeist (1982). När musikansvarige invände med att den filmmusiken spelades av en hundramannaorkester och att de inte hade råd med detta kallade Golan honom för idiot och sa åt honom att anställa 50 musiker som skulle spela soundtracket två gånger istället...

Dokumentärens stora problem är tyvärr att det är en väldig massa personer som pratar om Golan och Globus men de två medverkar inte själv. Det gör att man hela tiden känner att man får en andrahandsberättelse av händelserna. Varför de inte var med? Tja, varför låta en bra idé gå till spillo? tänkte de två och gjorde sin egen dokumentär om sig själva. Bara en sådan sak!

Betyg: 3+ galna regissörer av 5 möjliga