Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson (baserat på Thomas Pynchons roman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson mfl.

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company/IAC Films/Warner Bros.

År: 2014

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1791528/

Larry "Doc" Sportello, privatdetektiv med en fot var sida lagen, får ett överraskande besök av en ex-flickvän som berättar om en plan för att pressa byggnadsmagnaten Michael Z. Wolfmann på pengar. När Doc börjar undersöka fallet finner han sig snart på en strand bredvid en död kollega till Wolfmann. Samtidigt försvinner både ex-flickvännen och Wolfmann och Doc beslutar sig för att hitta dem.

Tack vare Paul Tomas Andersons fantastiska genombrott med Boogie Nights (1997) har jag förlåtit många av hans snedsteg sedan dess. Inherent Vice är dock spiken i kistan för min teori att Paul Tomas Anderson egentligen vill skriva böcker. Precis som hans tidigare filmer under 2000-talet är det här något av det pratigaste man kan se på duken. Medan en manusförfattare som exempelvis Quentin Tarantino kan ta i princip vad som helst och väva en underhållande dialog av det har Anderson riktiga problem med att begränsa sig. Enligt en intervju i samband med lanseringen av Inherent Vice berättade Anderson att han börjat med att skriva av Pynchons bok ord för ord och sen jobbat fram manuset ur detta dokument. Det märks. Det är absolut inget fel på komplicerade deckarhistorier, men Inherent Vice lyckas vara förvirrande och tråkig på samma gång. 

Som vanligt när det gäller Andersons filmer kryllar det dock av bra skådespelare. Joaquin Phoenix är bra i huvudrollen som Doc och han har en smått sanslös lista på birollskollegor att hjälpa honom. Men vad gör det när storyn inte håller? Anderson bryter hela tiden mot filmmediets kardinalregel nummer ett: Show, don't tell. Dialogen karaktärerna emellan är bara en del av det hela. Genom att presentera karaktärer genom att prata om dem istället för att visa dem gör inte filmen direkt några tjänster. Det som stör mig mest måste nog ändå vara pastischen...

Inherent Vice är likt många av Andersons filmer centrerad runt 1970-talets estetik. Det gör att filmen, bisarrt nog, ibland kan kategoriseras som komedi på grund av dess extremt överdrivna drift med decenniet ifråga. Visst, ibland är det kul fast det är bara enstaka ögonblick i enskilda scener som träffar målet. Likaså är historien stundtals briljant, men faller lika ofta rakt på näsan.

Inherent Vice är till syvende och sist Paul Thomas Andersons sämsta film till dags dato. Det är en utdragen stilövning som sällan träffar sina mål, med karaktärer jag inte känner något för och ett på tok för snackigt manus. Det är dags att berätta historier igen, Anderson. Snälla.

Betyg: 2- stunder av briljans av 5 möjliga