Regi: Jeremy Saulnier

Manus: Jeremy Saulnier

Medverkande: Macon Blair, Devin Ratray, Amy Hargreaves mfl.

Produktionsbolag: The Lab of Madness/Film Science/Neighborhood Watch mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2359024/

Sedan hans föräldrar mördades har Dwight fört en tynande tillvaro i sin gamla slitna blå Pontiac. När polisen meddelar honom om att föräldrarnas mördare ska släppas fri väcks Dwight ur sin dvala om beslutar sig för att ta hämnd. Det är bara det att Dwight inte är världens främste lönnmördare och mördarens familj inte precis tänker låta udda vara jämt...

Med goda recensioner, över en sjua på IMDB och en enkelt med lockande premiss verkade Blue Ruin kunna bli en riktig pärla. Det börjar också bra med Dwight som en väldigt speciell protagonist. Det är inte så vanligt att man ser någon skildras på film som helt enkelt gett upp. Inga stora gester, inget missbruk utan bara en total känsla av hopplöshet. Det första halvtimmen lovar alltså riktigt gott, men sen börjar problemen med Saulniers manus. Han vet helt enkelt inte riktigt vilken typ av film han vill göra - en regelrätt thriller eller en svart komedi.

De galghumoristiska delarna av manuset är klart starkare än de rena thrilleraspekterna och jag önskar att Saulnier hade fokuserat på dessa. Dwight blir nämligen en allt mer tragikomisk figur i sina försök att hämnas sina föräldrar. Att spela på dessa element hade gjort filmen mycket mer intressant och framförallt underhållande. Som det är nu suckar jag mest åt Blue Ruin och framförallt Saulniers oförmåga att skriva trovärdiga karaktärer. Ja, det är klart att man kan vara ett klantarsle när man ställs inför extrema situationer, men Dwight är inte bara klantig utan agerar ganska ofta utan all form av logik. Att detta på något sätt skulle vara en del av hans personlighet går inte heller ihop. Det finns en bra historia här, men Saulnier slarvar bort den. Synd.

Betyg: 2 klantiga mördare av 5 möjliga