Regi: John Michael McDonagh

Manus: John Michael McDonagh

Medverkande: Brendan Gleeson, Chris O'Dowd, Kelly Reilly mfl.

Produktionsbolag:  Lipsync Productions/Octagon Films/Reprisal Films

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2234003/

Fader James Lavelle har gjort upp med sitt tidigare liv och har nu en församling i ett litet irländskt samhälle. Under en bikt får han höra berättelsen om hur biktaren blivit sexuellt utnyttjad av en präst när han var liten. Mannen som utförde brottet är sedan länge död, men biktaren menar på att det inte spelar någon roll - ingen skulle höja på ögonbrynen om man dödade en ond präst, men en god, det är en helt annan sak. Han ger Lavelle en vecka på sig att avsluta sina affärer. Detta är historien om den veckan.

John Michael McDonagh återförenas med Brendan Gleeson som han redan regisserade i sitt förstlingsverk The Guard (2011). Det var en film som fungerade helt okej trots att den hade brister både i manus och regi då och då. Calvary är en mycket mörkare historia och det känns som McDonagh har utvecklats framförallt när det gäller skådespelarregi. Gleeson är helt fantastisk i rollen som Fader Lavelle. Gleeson är förvisso alltid bra, men fråga värt om det här inte är hans främsta prestation hitintills. 

Även McDonaghs manus är bättre än tidigare nämnda film. Det är mycket tajtare, jämnare och berättar så mycket mellan raderna om Lavelles liv och motivation att det är ett lysande exempel på isbergsteknik. Han lyckas även med att skapa en ganska obehaglig känsla med de mer eller mindre excentriska byborna, allra främst i rollerna som innehas av Aidan Gillen (Game Of Thrones) och Dylan Moran (Black Books, 2000 - 2004). Slutet påminner mig till och med lite om Camus Främlingen, vilket är ett högt betyg i sig.

McDonagh går från klarhet till klarhet och jag är mycket spänd på vilket projekt han kommer välja härnäst. Han är en framtidsman inom irländsk och/eller brittisk film som man bör hålla ögonen på.

Betyg: 4 cyniska småstadsläkare av 5 möjliga

Regi: Chris Witherspoon

Manus: Chris Witherspoon

Medverkande: Audrey Walker, Rick Crawford, Chris Witherspoon mfl.

Produktionsbolag:  Big Screen Ventures

År: 2010

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1403987/

Dennis Twist är en kämpande författare som arbetar som lärare i kreativt skrivande. Hans fru, Crystal, driver ett eget företag och på det hela taget verkar paret ha ett ganska bra liv tillsammans. Detta ändras snabbt då Dennis visar sig ha en älskarinna som han gör slut med. På vägen hem från det obehagliga mötet lyckas han provocera en biker som inte nöjer sig med diverse handgester eller hårda ord. Plötsligt inser Dennis att han är förföljd...

Postern drog in mig. Det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Den påminde mig om diverse 70-tals-rullar som jag verkligen älskar och jag tänkte att den här independentfilmen kunde vara något i samma stuk. Independentregissörer har de senaste åren haft en benägenhet att göra riktigt intressanta hyllningar till sina favoritgenres, så jag måste säga att jag var ganska spänd på att se vad Rage kunde bidra med. För filmkännaren är kopplingen till Steven Spielbergs genombrottsfilm Duel(1971) ganska uppenbar och när Witherspoon till och med låter två karaktärer prata om nämnda film blir Rage inte så mycket en hyllning till genren som den blir en pastisch. Det hade jag kunnat godta om underhållningsvärdet hade varit högt, men allt i Rage är dåligt.

Witherspoons manus och regi är skrattretande. Ofta faller han tillbaka på såpoperans berättarteknik med att låta karaktärerna ha inre monologer. Antingen dumförklarar han sin publik eller vet han helt enkelt inte hur han ska få skådespelarna att visa känslor tillräckligt bra. Det är i sig kanske inte så konstigt eftersom alla skådisar, utom Audrey Walker i rollen som Crystal, gör bort sig totalt. Att se skådespelare göra bort sig kan vara kul och jag var på väg att avskriva Rage som en lätt underhållande kalkonrulle. Sen tar Witherspoon ut svängarna och presenterar en av de mest osmakliga scener jag sett på länge.

Våldtäktsscener är svåra att få rätt på. Det är ett fruktansvärt brott och om du skildra det på film måste det göras på ett sätt som verkligen känns motiverat för handlingen. I Rage blir en dylik scen bisarrt osmaklig i och med de värdelösa skådespelarinsatserna. Det är också i och med denna scen som filmen tappar från underhållande skräp till enbart skräp. Den är inte riktigt så illa att den förtjänar en nolla i betyg, den gör mig inte arg nog för det, men undvik den här rullen. Jag måste lära mig att sluta titta på posters innan jag läser synopsis...

Betyg: 1 och vad fan är Crystal Twist för ett namn?! av 5 möjliga

Regi: Jillian Schlesinger

Manus: N/A

Medverkande: Laura Dekker

Produktionsbolag: CoPilot Pictures

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Nederländerna (och en hel radda länder som Dekker besöker)

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2555268/

Laura Dekker är inte som andra 14-åriga tjejer. Född under sina föräldrars världsomsegling och uppvuxen på haven är livet som vanlig tonåring i Holland inte något som lockar. När Dekker är 13 beslutar hon sig till sist för att bli den yngsta soloseglaren som gjort en världsomsegling. Dekkers beslutsamhet och stödet hon hade från sin far ledde till att den holländska staten grep in och försökte ifrånta pappan vårdnaden. Efter en tio månader lång rättsprocess kunde Laura till sist sätta segel och påbörja en resa som skulle ta henne 27 000 nautiska mil och två år att klara av. Med sig hade hon en kamera. Det här är berättelsen om Lauras resa.

Lika mycket som havet fascinerar mig skrämmer det skiten ur mig. Det är för stort och ödsligt. Däremot är jag helt såld på dokumentärer och spelfilmer om den här typen av sjöfart. Maidentrip är inte som någon annan dokumentär jag sett. Vanligtvis har filmer på det här temat en spinn på händelserna, något drama som utspelar sig under tiden av färden. På ett sätt är Maidentrip tämligen händelselös, men det gör absolut ingenting. Samtidigt som vi får följa en intressant reseskildring får vi se Laura växa upp under två års tid. När hon kommer i "mål" är hon definitivt inte samma person som satte segel två år tidigare. Självklart uppvisar Dekker en mognad långt bortom sin ålder, hon hade knappast klarat av seglatsen annars. De mest intressanta delarna av hennes dokumentär är när hon till en början visar upp klara tecken på hemlängtan och ifrågasätter sig själv i jämförelse med den stoiska och lugna veteranseglare hon blir mot slutet. Det enda som jag egentligen har att anmärka på är att jag skulle vilja att filmen vore längre. Speltiden på 85 minuter ger ganska många tidsmässiga hopp och luckor i Lauras färd. 

Maidentrip är ett stort långfinger till alla som någonsin klankat ner på någons drömmar. Oavsett om du är 14 eller 40 kommer det alltid finnas nej-sägare i ditt liv som antingen är för rädda för att följa sina egna drömmar eller för bittra eftersom de inte lyckades. Dekker är en djupt inspirerande ung kvinna med en nyfiken livsfilosofi. Det är en förebild om något.

Betyg: 4 fuck you, I won't do what you tell me av 5 möjliga

Regi: Wally Pfister

Manus: Jack Paglen

Medverkande: Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/DMG Entertainment/Straight Up Films mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2209764/

Dr. Will Caster och hans fru Evelyn är två av världens ledande experter inom artificiell intelligens. När en terroristgrupp attackerar de ledande labben inom forskningsområdet blir Casters det enda kvarvarande med kapacitet nog att fortsätta forskningen på den nivå man behöver. Dessvärre har terroristerna även lyckats förgifta Caster. Som en sista utväg försöker Evelyn och deras vän Max ladda upp Casters medvetande i en superdator. Det fungerar, men det fungerar kanske lite för bra.

Wally Pfister, Oscarsvinnande fotograf som främst arbetat med Christopher Nolan, sätter sig i registolen för första gången med den här technothrillern. Pfister sköter sig bra. Fotot och skådespelarregin fungerar genom hela filmen, men dessvärre gör inte Jack Paglens ologiska manus det. Paglen har skrivit ett manus som i stort sett rapar upp samma gamla trötta tematik från tidigare filmer om artificiell intelligens som går fel. Vi har delar av The Lawnmower Man (1992) blandat med Terminator II: Judgement Day (1991) samtidigt som Paglen försöker få till en mänsklig dimension genom att inte så lite snegla på Spike Jonzes ypperliga Her (2013). Där Jonze lyckades förmedla en djupt rörande romans mellan människa och maskin lyckas Paglen bara skapa en blek kopia.

Skådespelarmässigt är Transcendence helt okej, med en Johnny Depp som får spela annat än full pirat som ledande stjärna. Rebecca Hall är troligen den enda skådis i filmen som ligger under genomsnittet. Hennes scener funkar när det kommer till att spela mot människor, men scenerna där hon bara har en datorröst att förhålla sig till är något träiga.

Det som till sist fäller Transcendence för min del är dock de många (och stora!) luckorna i tidigare nämnda manus. Paglen skulle behövt titta både två och tre gånger på hur han ville få ihop alla de här trådarna, för som det är nu hänger i princip ingenting ihop. Det är teknobabbel utan logik och slutscenen ska vi bara inte prata om. Den enda anledningen till att Transcendence hankar sig upp på en tvåa i betyg är de rent tekniska aspekterna. Skådespel (förutom Hall), regi och foto är alla bra. Synd att storyn inte är det.

Betyg: 2 nu drar vi ur sladden av 5 möjliga