Skitfin kultur

Det har gått nio år sedan vi träffade Jesse och Celine senast. Under den tiden har de blivit föräldrar till tvillingdöttrar och bor nu tillsammans i Paris. Under en semestervistelse i den grekiska övärlden kan dock allt de byggt upp komma att raseras.

Richard Linklater, jag känner dig givetvis inte personligen, men dina filmer är värdelösa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Eller jo, det finns det. Dina filmer är vidriga, avskyvärda, pretentiösa, stinkande, tråkiga, mästrande, godtrogna, fega, självgoda, anala, titta-på-målarfärg-som-torkar-kandiater till uttråkan. Så, nu när det var ur vägen, hur är då Before Midnight? Skojar du? Det är samma gamla skit som Linklater har gjort sedan tidigt 90-tal, bara i en mer "vuxen" förpackning.

Min första kontakt med Linklater var i och med hans Dazed & Confused (1993). Det var en film som mitt 16-åriga jag tyckte jättemycket om, men som verkligen inte har åldrats väl. Efter att ha sett samma slackerromantik i x antal filmer från Generation X framstår Dazed & Confused som en av de svagare från perioden. Linklater fortsatte med Before Sunrise (1995), vilket var del ett i trion som nu tack och lov fått ett slut. Premissen i Before Sunrise är hur Jesse (Ethan Hawke, 90-talsskäggets beskyddare) stöter på Celine (Julie Delpy) på en tågresa genom Europa. De båda blir blixtförälskade och spenderar en natt tillsammans. Som vi får reda på var inte detta nog utan Jesse skriver en bok om deras förehavanden och det hela slutar med att de träffas igen, 2004, i Before Sunset. Before Midnight är alltså del tre och förhoppningsvis den sista i den här sliskfesten.

Jag fattar vad Linklater försöker göra. Han vill skildra ett förhållandes olika faser när man rör sig genom åren tillsammans. Från nyförälskelse, till ett mer seriöst förhållande till livspartner. Okej, det är en riktigt ambitiös uppgift och det vore kul att se... om man kan göra det bra. Linklater är ingen Bergman. Som bäst är han en fattigmansversion av Woody Allen. Bergman lyckades utforska relationer på film på ett seriöst och närgånget sätt utan att det blev tråkigt. Allen sätter ofta det absurda i våra relationsroller under lupp och får oss att skratta åt dem. Linklater har, utöver en enstaka rolig replik här och där (därav jämförelsen med Allen... som jag nu inser vad förolämpande. Förlåt, Mr. Allen!) lyckas skapa en film helt utan själ. Den obefintliga kemin mellan Hawke och Delpy och det extremt snackiga manuset får mig att tänka på den där scenen från Yrrol (1994): "Hela historien blir bara en upprepning av Sokrates försvarstal: En jävla massa snack, men ingen bryr sig!

Okej, manuset har på tok för långrandig dialog, men finns det något annat i det som filmen kommer undan med? Nej! Jesse är en idiot! Han har lyckats bli 41 år och inte lyckats förstå ett dugg av grundläggande dynamik i en relation! Celine är inte bättre. Hon har sin tonårsperiod i 40-årsåldern. Jag skulle säga medelålderskris, men jag tror inte det är hela sanningen. Istället är hon manipulativ och dömande, samtidigt som Jesse är småaktig och mästrande. I verkligheten skulle det här förhållandet imploderat flera år tidigare. Det värsta är dock detta: Manuset är nominerat till bästa manus efter förlaga. Vad i helvete tänkte ni på?!

Betyg: 0 nakna kejsare av 5 möjliga

Film/TV · Oscarsgalan 2014

Dela · Kommentera

Tidigare månad - Senare månad