Regi: David Guy Levy

Manus: Steffen Schlachtenhaufen

Medverkande: Brittany Snow, Jeffrey Combs, Jonny Coyne mfl.

Produktionsbolag: Periscope Entertainment & Social Construct

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1999995/

Iris har inte den enklaste tillvaron. Efter hennes föräldrar dött i en olycka tvingas hon hoppa av college för att ta hand om sin svårt cancersjuke bror. När skulderna hopar sig presenteras hon för en välkänd affärsmagnat av familjens läkare. Han har ett förslag till Iris. Kom på middag, spela ett spel, vinn ekonomiskt oberoende för resten av livet. Vad kan gå fel?

För några månader sedan såg jag filmen Cheap Thrills (2013) på Fantastisk Filmfestival. Jag misstänkte redan från den här filmens titel att den skulle vara något liknande. Jag gör ofta som så att jag undviker att läsa någonting alls om skräck- eller thrillerfilmer just för att öka chansen till att bli överraskad. I det här fallet var min gissning spot on. Det här är en sämre version av Cheap Thrills. 

Idén i sig är intressant - sätt ett antal vanliga människor i en extrem situation och se om de tänker rädda sig själva eller sina medmänniskor. Utförandet är däremot inte lika bra. Jag återkommer även här till Cheap Thrills som med sin inbakade samhällskritik lyckades mycket bättre. I den filmen kände jag att historien var satt i en större kontext (ekonomikrisen), men i Would You Rather är det framförallt tortyrporrsaspekten som är det stora målet. Efter att ha sett otaliga filmer inom genren som slog igenom på bred front med Saw (2004) blir det här mest en blek efterapning. Cheap Thrills hade samhällskritiken, Saw (första filmen) hade fängslande (oh, the pun) karaktärer, men Would You Rather har inte så mycket att komma med. Det är inte en värdelös film, bara omsprungen av så mycket annat i genren.

Betyg: 2 och seriöst, kunde ni inte komma på lite mer suspensfulla spelregler? av 5 möjliga

Regi: Robert Luketic

Manus: Jason Dean Hall & Barry Levy (baserat på Joseph Finders roman)

Medverkande: Liam Hemsworth, Gary Oldman, Harrison Ford mfl.

Produktionsbolag: Demarest Films/EMJAG Productions/IM Global mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1413495/

Adam är en ambitiös datoringenjör som trots hårt arbete inte har lyckats avancera i företagshierarkin på det stora mobiltelefonföretag han arbetar på. När han får sparken efter att ha förolämpat sin chef under en viktig presentation öppnar företaget dock en ny dörr för honom - de ska hjälpa honom hitta en ny anställning hos värsta konkurrenten... som industrispion.

Det här borde blivit bra. Vi har Gary Oldman och Harrison Ford i rollerna som de båda affärsmagnaterna som avskyr varandra. Bara det borde göra Paranoia till en högtidsstund. Oldman och Ford är också väldigt bra i de scener de nu har med varandra och mot huvudrollsinnehavaren, Liam Hemsworth. Liam är givetvis yngre bror till Chris Hemsworth som haft några riktigt fina år det senaste årtiondet. Dessvärre är Hemsworth den yngre inte alls lika charmig som sin storebror. Han påminner mig framförallt om Hayden Christensen och det är ingen komplimang.

Manuset är dock det som fäller filmen. Det hade kunnat bli riktigt intressant, inte minst med tanke på att de fiktiva företagens kamp är en ganska tydlig allegori av maktkampen mellan Microsoft och Apple (eller Gates vs. Jobs), men en film som heter Paranoia måste vara bra mycket tätare än så här för att den ska fungera fullt ut. Det är lite kul att manusförfattarna verkar ha tolkat Gates och Jobs personligheter likadant som jag själv tolkat dem. Gates alter ego (Oldman) är ett komplett rövhål, men han är öppen med att han är det. Jobs å andra sidan (Ford) framställs som den altruistiska mysfarbrorn på ytan men om möjligt än jävligare bakom den polerade fasaden. Om Paranoia hade fokuserat mer på maktkampen mellan företagshuvudena vore det en mycket bättre och mer spännande film. Nu blir Adam en everyman som vi ska kunna identifiera oss med och känna för. Det funkar inte riktigt eftersom Hemsworth inte kan bära rollen.

Sammanfattningsvis blir Paranoia en okej thriller som hade kunnat vara så mycket mer. Jag måste dock säga att det var länge sedan jag såg Harrison Ford så här bra. När de till och med rakat skallen på honom för att han ska ut mer som Jobs får Ford nästan en kuslig framtoning. Synd på fin potential alltså.

Betyg: 2+ i övervakningssamhället kan alla höra dig skrika av 5 möjliga

Regi: Kevin Macdonald

Manus: Jeremy Brock /Tony Grisoni /Penelope Skinner (baserat på Meg Rosoffs roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Tom Holland, George MacKay mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/Cowboy Films/Film4

År: 2013

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1894476/

Daisy skickas från sitt hem i USA till den engelska landsbygden där hon ska spendera sommaren med sina kusiner. Efter några dagar av total hemlängtan hittar hon en potentiell pojkvän i kusinen Eddie. Samtidigt drar en våg av oro över England och Europa när först Paris bombas av terrorister och sen London utsätts för en kärnvapenattack. Den idylliska semestern blir snabbt en kamp för överlevnad.

Oj, vad den här filmen stör mig! Jag tänker lite på scenen i Simpsons när Hans Moleman kommenterar den omklippta versionen av Gone With The Wind (1939) med: "Didn't this use to have a war in it?" How I Live Now presenterar en spännande premiss (barn på brittiska landsbygden, inte olikt andra världskriget, interna maktkamper mellan olika nationella krafter etc.) men väljer att fokusera nästan helt på kärlekshistorien mellan Daisy och Eddie. Just denna är också filmens absolut svagaste punkt.

Relationen mellan karaktärerna är vad jag brukar kalla för en Twilight-romans - ett förhållande där en eller båda parterna är så fruktansvärt svår att tycka om att man helst vill att de ska hoppa från ett stup. Daisys karaktärsutveckling är det som står i fokus, men den kommer för sent och för lite. Hon är helt enkelt en fruktansvärd karaktär. Av vad jag har förstått har hon lite mer bakgrundshistoria i boken som skulle förklara varför hon är en sådan bitch, men med bara filmversionen att gå efter är det mycket svårt att sympatisera med henne. Tack och lov för Siorse Ronan som åtminstone gör vad hon kan för att rädda rollen. Jag har skrivit om Ronan här på bloggen tidigare och om hon bara väljer rätt filmer kommer hon bli något stort. Hon är bara 19 år gammal och har redan en Oscarsnominering (Atonement, 2007) under bältet.

Skådespelarregin är överlag mycket bra, men jag hade inte förväntat mig något annat av Kevin Macdonald. Det är manuset som är en soppa. Allt runt om huvudhistorien är bra, men jäklar vad manuset hade behövt en script doctor! Det finns något riktigt bra här som tyvärr döljs i ett försök att dra in young adult-publiken. Det gör filmen väldigt splittrad med otroligt obehagliga scener med krigstematik blandat med undermålig tonårsromans. Jag måste läsa boken för att bli klok på den här historien!

Betyg: 2+ and to marry our cousins (för att fortsätta med Simpsons) av 5 möjliga

Från arkivet och in i framtiden

Som jag berättade igår så har jag inlett och till och med slutfört en del projekt här på Skitfinkultur. Det har även blivit en del artiklar som kanske inte passar in under någon specifik genre och de där försöken som mest blev pannkaka. Nedan listas övergivna projekt och de utlovade tre projekten som kommer dominera nästa års bloggande. Artiklarna i arkivet får jag ta en dag eller två till att kategorisera och tagga. Det blir nästa steg.

Övergivna projekt

Namn:Underskattade genrer

Vad: Ett försök att skriva något om de film- och litteraturgenrer jag anser vara sorgligt underskattade.

Delar: 1

Lades ner för att: Jag kom helt sonika på att underprojektets syfte var det samma som hela bloggens. Dubblering.

Namn: TV-rankingen

Vad: I slutet av varje år försökte jag sammanfatta tv-året med att lista mina favoriter i listform.

Delar: 2

Lades ner för att: Jag ser på tok för mycket film för att jag ska hinna se så pass mycket tv som en sådan lista egentligen kräver.

Namn: Att skriva en bok

Vad: Dokumentärt bloggande om skrivprocessen av en bok.

Delar: 2

Lades ner för att: Boken blev en novell. En rätt bra novell om jag får säga det själv, men någon riktig skrivprocess krävdes inte.

 Namn: Kul med censur!

Vad: Ett inte alltför formaliserat projekt om censur i Sverige och internationellt.

Delar: 1

Lades ner för att: Jag fick inget styr på exakt vad det var jag ville göra med projektet.

Namn: Pwnage

Vad: En artikelserie om ägandeförhållandena i medievärlden.

Delar: 1

Lades ner för att: Jag har ärligt talat ingen aning. Kommer troligen tas upp igen.

Framtida projekt

1. Obetitlat projekt som delas upp i två delar som delar ämne; Stephen King. En del i projektet går ut på att läsa och recensera allt King skrivit och den andra delen är att jämföra och kontrastera detta mot filmatiseringarna av böckerna, om några. Projekt på lång tid. Minst tre år.

2. Obetitlat projekt som syftar till kortare recensioner och artiklar om allt i Star Trek-universumet. Enormt projekt. Åtminstone fem tv-serier och tolv filmer. Planeras klart 2016 - 2017.

3. Obetitlat projekt som går in på djupet av hur James Bond-filmerna egentligen hänger ihop rent kronologiskt, skådespelar- och karaktärsmässigt. Även recensioner av samtliga filmer i franchisen. Planeras klart tidigt 2015.

Från arkivet

November 2013. Jag befinner mig just nu i de sista månaderna av Skitfinkulturs femte år. Det är klart att det under en femårsperiod (five year mission) samlas en hel del damm i arkiven. Med 773 loggade inlägg är det helt enkelt en väldig röra. Jag har tänkt få lite struktur på bloggen för att sedermera flytta den helt. Det här inlägget är alltså lika mycket förberedande arbete för egen del som en inventering till er läsare för att kanske hitta något nygammalt ni inte läst.

Nedan listas de projekt och/eller artikelserier som jag jobbat/jobbar med på bloggen. Kort beskrivning och projektets status anges också. Håll till godo.

Klara projekt

Namn: Franchise Hell

Vad:  Recensioner av de tio mest inkomstbringande skräckfilmsfranchiserna mellan åren 1975 - 2012.

Antal delar: 81

Taggad i menyraden: Ja

Namn: If you think this world is bad...

Vad: Omarbetning av C-uppsats i litteraturvetenskap rörande kontrafaktisk verklighet i Philip K. Dicks The Man in The High Castle.

Antal delar: 11

Taggad i menyraden: Nej

Namn: Tidsam vs. Epix

Vad: Omarbetning av paper i litteraturvetenskap angående Epix rättsmål mot Tidsam i KKV. 

Antal delar: 4

Taggad i menyraden: Nej

Namn: Can't sleep, clown will eat me

Vad: Omarbetning av paper i litteraturvetenskap gällande clownen som skräcktrop.

Antal delar: 2

Taggad i menyraden: Nej

Namn: Mistah Kurtz - he dead

Vad: Omarbetning av paper i litteraturvetenskap i form av jämförande analys av Heart of Darkness och Apocalypse Now.

Antal delar: 3

Taggad i menyraden: Nej

Namn: Oscarsgalan 2012

Vad: Recensioner och analyser av filmer nomnierade till priser vid 2012 års Oscarsgala.

Antal delar: 51

Taggad i menyraden: Ja

Namn: Oscarsgalan 2013

Vad: Recensioner och analyser av filmer nomnierade till priser vid 2013 års Oscarsgala.

Antal delar: 43

Taggad i menyraden: Ja

Namn: FFF 2012

Vad: Festivalrapportering från Lund International Fantastic Film Festival 2012.

Antal delar: 15

Taggad i menyraden: Ja

Namn: FFF 2013

Vad: Festivalrapportering från Lund International Fantastic Film Festival 2013.

Antal delar: 17

Taggad i menyraden: Ja

 Pågående projekt

Namn: Damn fine cup of coffee

Vad: Artikelserie om och recensioner av David Lynchs totala produktion.

Antal delar: 13

Antal planerade delar: cirka 20

Senaste uppdatering: Juli 2013

Taggad i menyraden: Ja

Namn: Odödliga scener

Vad: Muserande och kåserande om favoritscener ur filmhistorien.

Antal delar: 20

Antal planerade delar: Fast avdelning

Senaste uppdatering: Oktober 2013

Taggad i menyraden: Ja

Namn: Odödliga musikvideos

Vad: Muserande och kåserande om favoriter ur musikvideohistorien.

Antal delar: 15

Antal planerade delar: Fast avdelning

Senaste uppdatering: Oktober 2013

Taggad i menyraden: Ja

Namn: Kitschhimmeln

Vad: Recensioner av äldre film med kultstatus och/eller extremt kitschig utstrålning.

Antal delar: 16

Antal planerade delar: Fast avdelning

Senaste uppdatering: Oktober 2013

Taggad i menyraden: Ja

 I nästa arkivering samlar jag enskilda artiklar, övergivna projekt och avslöjar inte mindre än tre framtida företag.

Regi: Ruairi Robinson

Manus: Clive Dawson (baserat på Sydney J. Bounds novell med samma namn) 

Medverkande: Liev Schreiber, Romola Garai, Elias Koteas mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films & Fantastic Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1709143/

Efter förra veckans urladdning i form av den briljanta Gravity (2013) var jag på jakt efter mer verklighetstrogen science fiction. Det är inte det allra enklaste att hitta filmer jag inte sett i den subgenren, men till sist föll valet på The Last Days On Mars. Jag har tappat räkningen på hur många filmer jag sett om den röda planeten, men inte särskilt många har varit bra. Dessvärre visade sig The Last Days On Mars inte vara ett undantag till den traditionen.

Någon gång i en nära framtid har mänskligheten äntligen tagit sig till Mars. Under projektets andra halvårsuppdrag har man fortfarande inte hittat något av värde. Sista dagen på planeten ska dock visa sig bjuda på en världsförändrande upptäckt - utomjordiskt liv. Visserligen i form av bakterier, men ändock! Som många andra utforskare har fått erfara genom historien är det där med bakterier man aldrig stött på någon hit...

Design- och musikmässigt håller The Last Days On Mars stilen och lyckas ofta bättre än filmer på samma tema. Det är också det snällaste jag kan säga om filmen. Manuset hämtar mer än lite inspiration från bättre filmer, såsom Alien (1979) och John Carpenters version av The Thing (1982), men är inte tillnärmelsevis lika bra. När det finns hundratals fantastiska science fiction-noveller att adaptera till film, varför väljer man en sådan här standardhistoria utan egen röst? 

Inte heller skådespelarna lyckas ge filmen en egen identitet. Liev Schreiber är lika träig som han alltid är i huvudrollen, men den som förtjänar mest stryk är Olivia Williams i rollen som ärkebitchen Kim. Jag förstår vad Clive Dawson ville göra med Kim - hon är Ripley, minus empatin. Ripley fungerade så bra som hon gjorde i Alien eftersom hon var tuff som sten, men samtidigt mänsklig. Kim är bara en fruktansvärd, fruktansvärd karaktär. Att de andra inte kastat ut henne ur luftslussen under de sex månader de varit tvugna att spendera med henne är för mig en gåta.

Även om The Last Days On Mars är science fiction av standardmodell 1A är den inte totalt värdelös. Om du inte sett lika mycket science fiction som undertecknad kan den kanske vara en film för en tråkig söndag. För fans av genren är det mest trist och alldeles för välbekant.

Betyg: 2- och varför vill allt utomjordiskt liv direkt döda människor? av 5 möjliga

Regi: Louis Leterrier

Manus: Ed Solomon/Edward Ricourt/Boaz Yakin

Medverkande: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson mfl.

Produktionsbolag: K/O Paper Products/SOIXAN7E QUIN5E/See Me Louisiana

År: 2013

Längd: 115 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1670345/

Film som handlar om scenmagiker brukar bli bra, eller åtminstone intressanta nog att se. Därför var jag lite förvånad över mitt eget ointresse för Now You See Me när jag såg den första trailern. Det verkade som en typisk söndagsrulle, och tja, det är ju söndag. 

Now You See Me tar sin början med att fyra magiker från vitt skilda delar av USA kallas till ett möte i New York. Alla är de ledande inom sina respektive discipliner, men ingen har inte fått det där stora genombrottet än. Ett år efter deras möte, vem som än kallade till det, har de fyra bildat showgruppen The Four Horsemen och uppträder för fullsatta hus. Men vad hände egentligen under det där mötet? Vem bestämde sig för att ge fyra, förvisso talangfulla men ändå oprövade, personer de resurser de behövde och varför? När gruppen dessutom lyckas råna en bank på andra sidan Jorden samtidigt som de står på scen i Las Vegas tvingas FBI-agenten Dylan Rhodes ställa sig frågan - finns magi på riktigt?

Jag älskar att bli lurad. Om en film lyckas lura mig på ett smart sätt kan jag bara applådera smarta manusförfattare. Filmer som vrider och vänder på begreppen för vad vi tror oss se och vad vi egentligen ser behöver sin man eller kvinna bakom pennan. Now You See Me lyckas hålla mitt intresse fram till filmens sista tio minuter. Det är inte dåligt i sig, men slutet känns något framhastat. Därmed inte sagt att jag inte var underhållen!

Flera av Hollywoods mest lovande unga skådespelare (Eisenberg, Franco mfl) delar filmen med riktiga gamla rävar som Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. I motsats till exempelvis Ocean's Eleven (2001) blir det skådespelartunga heistdramat dock aldrig en ursäkt för att visa upp alla kända namn man kunde få med i samma film. Alla spelar en gedigen roll och gott så. Harrelson är en sorgligt underanvänd skådespelare och lyckades bli min favorit även den här gången.

Manuset innehåller även en intressant, sällan skådad i amerikanskproducerad film, anti-kapitalistisk ton. De karaktärer som försöker sko sig på att lura andra blir själv lurade gång på gång av våra protagonister. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att göra exempelvis försäkringsbolag som lurade offer för Katrina till bad guys. Det är ganska ruttet om man säger så.

För er som gillar att klia er i huvudet både en och två gånger när ni funderar på hur saker och ting hänger ihop rekommenderas Now You See Me varmt. Det är inte det bästa jag sett i genren, men förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått.

Betyg: 4 fingerfärdiga illusionister av 5 möjliga

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso & Jonás Cuarón

Medverkande: Sandra Bullock, George Clooney, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Heyday Films

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454468/

Gravity är filmen som verkar ha slagit lite ur underläge, trots stora skådespelarnamn och en meriterad regissör. Helt plötsligt talade alla om filmen där ett rutinuppdrag till Hubbleteleskopet går väldigt, väldigt fel. Givetvis var jag som science fiction-nörd tvungen att se vad allt snack handlade om. När jag nu, omtumlad och imponerad, är hemkommen från filmen undrar jag mest om det här är årets bästa film? Om det är det eller inte får vi se när filmårets riktigt tunga namn går upp på duken de kommande månaderna, men en sak är säker – jag ska äta upp min hatt (är väl uppe i tre stycken nu) om jag ser en film bättre lämpad för bioformatet under 2013.

Den som följt min blogg vet vad jag tycker om 3D. I åratal har jag klagat över den beklagliga gimmicken som i princip enbart verkar vara designad för att tömma biobesökarnas fickor utan att ge något mervärde till filmen i sig. Jag må vara envis och styvnackad, men jag måste erkänna mig besegrad. Gravity har den enda fungerande 3D-teknik jag någonsin sett.

Gravity bjuder på en hisnande åktur som till och med fick mig att dra efter andan. Den här tekniken kan du inte duplicera hemma i skrivande stund. Du måste ha en biosalong. Projektor? Glöm det. Du måste se den här filmen på bio! Basta! Nu är frågan bara om jag någonsin vågar titta upp mot natthimmeln igen.

Regissör Alfonso Cuarón återvänder till genren där han gav oss den ypperliga Children Of Men (2006). Manuset, skrivet tillsammans med hans halvbror Jonás Cuarón, är en stilövning i vad man brukar kalla för ”hard science fiction”. I motsats till ”soft science fiction” försöker denna underdivision till genren ofta beskriva verklighetstrogna förlopp som fokuserar mycket mer på vetenskap och teknik än konceptuella idéer. Det är mycket svårt att berätta en historia av det här slaget utan att den blir torr och tråkig. Många författare har försökt och många har misslyckats. De bästa science fiction-historierna brukar ta element från båda tankeskolor och skapa en helhet. Karaktärerna och konceptet i Gravity är också bra, men det är inte dessa som spelar huvudrollen. Tekniken och hur människan använder denna är huvudtemat. Det är klart att här finns vissa överdrifter och dramaturgiska friheter som till och med jag som hobbyintresserad av rymdfärder märker, men helheten är så gott som fläckfri.

Som ni märker går jag inte in särskilt mycket på handlingen i Gravity. Det är fullt medvetet. Handlingen är sekundär i den här filmen. Det finns ett tydligt mål och en väg att nå dit, men miljön och stämningen tar första plats. Vanligtvis brukar jag rynka på näsan åt filmer som låter karaktärerna komma i andra rummet, men i Gravity fungerar det väldigt bra.

Jag ska sluta min hyllning nu. Gravity kan vara den bästa film jag ser under 2013. Filmskaparna har äntligen lyckats ge mig en anledning till att betala extra för 3D-film. Jag är hänförd!

Betyg: 5 upplevelser utöver det vanliga av 5 möjliga