Alla inlägg under september 2013

Av Ulf - 21 september 2013 22:18


 

Regi: Alexandre Moors

Manus: Ronnie Porto

Medverkande: Joey Lauren AdamsIsaiah Washington, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: SimonSays Entertainment/Stephen Tedeschi Production/Intrinsic Value Films mfl.

År: 2013

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2027064/

 

I oktober 2002 skakades Washington D.C av en rad krypskytteattacker. Offren var till synes valda på måfå och ingen gemensam nämnare, annat än just att det rörde sig om en krypskytt, kunde hittas. När polisen till sist lyckades få fatt gärningsmännen blev historien än mer märklig. John Allen Muhammad, en amerikansk krigsveteran, greps tillsammans med Lee Boyd Malvo, en minderårig pojke John hade träffat på Antigua. Blue Caprice är historien om hur de båda inledde en våg av terror över den amerikanska huvudstaden.

 

Historien bakom The Beltway Sniper Attacks är lika fantastisk som hemsk. Redan när nyheterna kablades ut om vem gärningsmännen var räknade jag med att det skulle göras en film om deras liv. Det var för märkligt för att det inte skulle hända. Blue Caprice utforskar förhållandet mellan Muhammad och Malvo som ett partnerskap i mördande och som ett surrogatförhållande mellan far och son. Dessvärre vet inte Blue Caprice riktigt vad den vill göra av resten av storyn.

 

Det stora problemet med filmen är att vi inte får reda på särskilt mycket om vad som driver Malvo till att agera som han gör. Det är klart att man kan utläsa vissa saker mellan raderna, men då Malvo är en väldigt tystlåten ung man blir det ändå till en brist för filmens berättande. Isaiah Washington gör en bra roll som Muhammad, men det fokus filmen lägger på hans motivation för att handla som han gjorde sker på bekostnad av allt annat. Paradoxalt nog blir inte ens Muhammads motivation särskilt klar eftersom det finns för många lösa trådar att dra i. I en film som inte använder sig av särskilt fördjupande bildspråk eller andra sätt att förmedla stämningar och detaljer. Jämför exempelvis med Monster (2003) där motiv och karaktär beskrivs på ett mycket klarare sätt.

 

Det här är regissör Alexandre Moors första långfilm och det märks. Blue Caprice hade säkerligen kunnat bli en mycket bättre film i mer erfarna händer, men det här skriker av förstlingsverk. Synd.

 

Betyg: 2+ arga unga män av 5 möjliga


Av Ulf - 20 september 2013 22:22


Med mindre än en vecka kvar till årets festival börjar mina personliga förberedelser falla på plats. Jag har under veckan försökt ta udden av filmgalenskapen som väntar genom att skriva till diverse bolag, fått förhandskopior och/eller recensionsexemplar och lyckats samla fem recensioner i förväg. Om jag får plats på alla filmer jag vill se gäller schemat nedan. Jag kommer inte kunna se riktigt allt (främst på grund av jobb och sömn), men bra nära! Om ni ser en ståtlig ung man (nåja...) med långt hår och troligen koffeinstinna ögon, kom och säg hej! Prata lite film, ge mig en kram eller ett skamligt förslag. Läs om alla filmerna här.


Torsdag 26/9


20:30 - 22:15: The World's End, Filmstaden


23:00 - 00:30: The Human Race, Kino 1



Fredag 27/9


18:00 - 02:00: The Machine, OXV: The Manual, Hell Baby, Tulpa, Kino 1



Lördag 28/9


16:00 - 17:30: Zero Charisma, Stadshallen


18:30 - 00:20: Sweet Vengeance, The Battery, HK: Forbidden Superhero, Kino 1



Söndag 29/9


13:00 - 18:30: Mars et Avril, The Tower, Chastity Bites, Kino 1



Måndag 30/9


18:30 - 20:00: A Field In England, Kino 1



Tisdag 1/10: VILODAG

 

 

Onsdag 2/10

 

20:30 - 00:00: Doomsdays, Fresh Meat, Kino 1



Torsdag 3/10


18:00 - 00:00: Borgman, Dark Touch, Cheap Thrills, Kino 1



Fredag 4/10


18:00 - 00:30: Talaash, Big Bad Wolves, Stalled, Kino 1



Lördag 5/10


13:00 - 16:30: Bushido Man, Chimerès, Kino 1 (eventuellt)


18:00 - 00:40: Much Ado About Nothing, The Congress, We Are What We Are, Filmstaden

 

Av Ulf - 18 september 2013 21:45


Regi: Farren Blackburn

Manus: Matthew Read

Medverkande: Charlie BewleyClive Standen, James Cosmo mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2013

Längd: 99 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2193418/

 

I kölvattnet av Vikings börjar vi se en del historisk kitsch om det gamla Nord rida på svallvågorna. Hammer Of The Gods är vanligtvis en film jag skulle väntat med att se ett bra tag, men eftersom den ligger i FFF:s program tänkte jag att den trots allt inte kunde vara så illa. Det är den inte heller, den är bara... halvdan.

 

Hammer Of The Gods utspelar sig i England år 871. Vikingarna har blivit allt längre tillbakapressade av saxarna och står inför ett avgörande skede om sin kontroll över landet. Kungen och härföraren Bagsecg ligger inför döden efter ett misslyckat anfall på fiendearmén. Samtidigt anländer hans son Steinar till lägret. Bagsecg ger Steinar uppdraget att leta reda på sin bror, Håkan, som blivit bannlyst ett tiotal år tidigare. Ingen har dock sett Håkan sedan hans bannlysning och mellan Steinar och hans bror står den saxiska armén.

 

En vikingavariant på Heart Of Darkness låter inte helt fel i min bok, men Hammer Of The Gods har ett manus som spretar åt alla möjliga håll samtidigt. Karaktärerna är i största mån tämligen ointressanta och följer de strikta stereotyperna man förväntar sig hitta i filmer av det här slaget. Actionscenerna är ganska gedigna, fotot helt okej, men Matthew Read lägger ut så många stickspår i manuset som antingen inte leder någonstans alls eller bara blir svåra att ta på allvar. Det blir inte bättre av att man på soundtracket både hör tunga elgitarrer och, I shit you not, dubstep.

 

Samtidigt är Hammer Of The Gods inte en usel film. Den duger för vad den är, men den lyckas aldrig överraska. Givetvis haglar de historiska felaktigheterna tätt och det mesta är funktionsdugligt om än inte bra. Efter att ha sett första säsongen av Vikings känns det här mest som ett sätt att casha in på en trend. Synd, jag gillar vikingafilmer och det finns på tok för få bra sådana. Hammer Of The Gods blir aldrig mer än en gäspning.

 

Betyg: 2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga

 

Hammer Of The Gods visas på FFF söndag 29/9 klockan 22:30, Kino 1

Av Ulf - 15 september 2013 12:13


 

Regi: Stuart Urban

Manus: Stuart Urban

Medverkande: Kevin Bishop, Jack Doolan, Frances Barber mfl.

Produktionsbolag: Vectis Vision/Cyclops Vision/MIKU

År: 2012

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2081311/

 

Baz har inte världens roligaste jobb som cyklande polis i London. Droppen som får bägaren att rinna över är när han råkar ut för ett överfall med en huvudskada som följd. När Baz kommer tillbaks till jobbet stöter han snart på killen som attackerade honom. Mannen påstår att han hellre dör än sitter inne en enda dag till. Baz, som den propre britt han är, har bara en fråga till honom: May I kill u?


Vigilantefilmen har fått ett uppsving de senaste åren efter att ha harvat i direkt-till-dvd-lådorna årtiondet innan. Jag vet inte riktigt om jag vill veta vad det säger om oss som samhälle, men faktum är att lite katharsis på film ibland är otroligt skönt. Vi kan knappast gå ut och spöa upp alla drägg ute på gatan så vi låter våra antihjältar gör det för oss. Gott så.

 

May I Kill U? är en komedi svart som en månlös natt. Allt ifrån Baz levnadssituation med sin väldiga elaka mor (briljant spelad av Frances Barber) till sitt missnöje med bristen på respekt han åtnjuter på sitt jobb är nästan på gränsen till plågsamt att se. Baz själv är dock inget menlöst offer som får en knäpp utan ett riktigt as han också. Det är det som gör May I Kill U? tämligen unik i vigilantegenren. I de flesta filmer av det här slaget brukar protagonisten vara en hunsad man som genom otur eller yttre omständigheter bara får skit. I May I Kill U? kunde jag inte hjälpa att känna att det mesta faktiskt är Baz eget fel. Jag är inte säker på om jag gillar det, men det är definitivt annorlunda.

 

May I Kill U? är en ganska ojämn film som i sina bästa ögonblick nästan ligger på en femma och i sina sämsta halkar ner till en tvåa. Det gör den ytterst svårbedömd. Jag gillar regin och på sättet manuset använder sig av sociala medier som ett berättarverktyg. Samtidigt är jag inte särskilt förtjust i det tämligen amatörmässiga fotot som försöker vägas upp av en alldeles för sönderklippt slutprodukt. Till syvende och sist skulle jag ändå rekommendera May I Kill U? till fans av genren eller för fans av svart komedi. Den är inte allas kopp te, men jag hade ändå, stundtals, väldigt roligt.

 

Betyg: 3+ opassande badrutiner av 5 möjliga

 

May I Kill U? visas på FFF onsdag 2/10 klockan 18:00, Kino 1

 

 

Av Ulf - 14 september 2013 12:20


Regi: Keishi Ohtomo

Manus: Kiyomi Fujii & Keishi Ohtomo (efter Nobuhiro Watsukis manga med samma namn)

Medverkande: Takeru Satou, Teruyuki Kagawa, Yu Aoi mfl.

Produktionsbolag: C&I Entertainment/IMJ Entertainment/RoC Works Co. mfl.

År: 2012

Längd: 134 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1979319/

 

För den som är det minsta intresserad av animation från öst är Rurouni Kenshin redan ett välbekant namn. I andra halvan av 90-talet publicerades Watsukis samurajepos i 28 volymer manga och animerades i 95 episoder för tv. Det är ett arv som förpliktigar. Kenshin har aldrig riktigt tillhört mina personliga favoriter på grund av att jag alltid ansett den som på tok för utdragen. Kombinera det med att live action-versioner av manga/anime sällan blir särskilt bra och ni kan förstå min skepsis innan jag började kolla på den här rullen. Jag blev dock mycket positivt överraskad!

 

Rurouni Kenshin tar sin början under Boshinkrigets sista dagar där samurajen Kenshin Himura har gjort sig ett rykte som batousai (dräpare, lönnmördare). Tio år efter krigsslutet ångrar Himura fortfarande sina handlingar djupt och drar omkring på den japanska landsbygden och hjälper folk i nöd. På så vis hoppas han kunna sona för sina synder. När en annan batousai dyker upp dras dock Kenshin in i ett farligt och vålsamt spel om kontrollen över opium i landet.

 

Det jag har emot många manga- och animeadaptioner är två saker: vanligtvis förväntar sig manusförfattaren att tittaren redan har en encykolpedisk kunskap om serien och gör den extremt svårtillgänglig. Dessutom brukar actionscenerna sticka ut som en ond tumme. Missförstå mig inte, många adaptioner är väldigt flashiga att se på, men de saknar tyngd. Man kan helt enkelt känna att både linor och CGI används i alldeles för hög utsträckning. Visst används de här sakerna även i Kenshin, men det går aldrig till överdrift (nåja, en gång). Fightingen är snygg, snabb och verkar realistisk. Kenshin har också ett mycket välavvägt manus. Det är inte en svår film att ta till sig, men här finns ändå ett djup som de flesta actionfilmer saknar.

 

Skådespelarna är i de allra flesta fall riktigt bra. Takeru Satou är som klippt och skuren för huvudrollen och man har även lyckats hitta en riktigt slemmig skurk i Teruyuki Kagawa. Kagawa spelar sin skurkroll perfekt som en balans mellan det gamla Japans seder och bruk kombinerat med den girighet som den nya tidens politik kunde ge upphov till på ett allt enklare sätt. Han ligger ganska ofta på linjen till att bli lite för teatralisk, men lyckas oftast hålla balansen.

 

Jag är full av beundran för Rurouni Kenshin. Utöver bra skådespelare och manus har filmen också riktigt fint foto och regi. Det är nästan den perfekta samurajfilmen. Det som gör att Kenshin missar högsta betyg med en hårsmån är att den borde ha klippts ner cirka 20 minuter då tempot blir lite lidande ibland. Sen är jag inte riktigt vän med de nästan övernaturliga krafter som en av antagonisterna har. Det här är dock inga anledningar till att missa Kenshin. Det var en överraskande pärla som är väl värd att se på festivalen.

 

Betyg: 4+ felvända svärd av 5 möjliga

 

Rurouni Kenshin visas på FFF måndag 20/9 klockan 21:30, Kino 1


Av Ulf - 12 september 2013 22:00

 



Regi: Neil Jordan

Manus: Moira Buffini (efter sin egen pjäs A Vampire Story)

Medverkande: Saoirse Ronan, Gemma Aterton, Sam Riley mfl.

Produktionsbolag: Demarest Films/Lipsync Productions/Number 9 Films mfl.

År: 2012

Längd: 118 min

Land: Storbritannien/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1531901/


Neil Jordan stod för en av de senaste 20 årens absolut bästa vampyrfilmer i sin tolkning av Anne Rices Interview With The Vampire (1994) och det därför inte utan ett viss mått av förväntan som jag satte tänderna i Byzantium - hans återkomst till genren.


Byzantium handlar om de två unga kvinnorna Clara och Eleanor som drar runt i sömniga engelska småstäder för att gömma sanningen om deras vampyriska existens från omvärlden. Eleanor är däremot väldigt trött på att hela tiden behöva flytta och ljuga ihop berättelser om vem de är. Samtidigt som Clara startar upp en affärsverksamhet (nåja, en inte alltför smidigt skött bordell) lämnas Eleanor till sitt tämligen vardagliga skolliv. Men de båda vet att om de har otur kommer deras förföljare ifatt dem - förföljare som inte skonar någon.

 

Neil Jordan har verkligen ett öga för regi. Hans utsökta skådespelarregi och sätt att bryta scenerna i de perfekta ögonblicken är få förunnat. Ändå funkar Byzantium inte fullt ut. Det märks att manuset är adapterat från en scenuppsättning i mån av filmens tempo. Jag har inte sett pjäsen, men vissa saker som jag antar att man kunde visa på ett enklare sätt med teaterspråk (exempelvis monologer) blir ganska utdragna i filmversionen. Regin är alltså oklanderlig, men berättarstrukturen behöver arbetas på.

 

Skådespelarmässigt är det däremot väldigt hög klass i Byzantium. Saoirse Ronan gör en mycket bra roll som den melankoliska Eleanor, men den som äger filmen är Gemma Aterton i rollen som Clara. Aterton ligger hela tiden på gränsen mellan att vara sensuell och rent ut vulgär, men lyckas alltid balansera på rätt sida linjen. Hennes karaktär är också den mest intressant skrivna. Aterton stod redan högt i kurs hos mig och förstärker sin position som en av mina favoritskådisar från England just nu.

 

Byzantium lyfter aldrig riktigt, men det är en äckligt kompetent film. Fotot är fantastiskt, skådespelarna mycket bra och regin även den på hög nivå. Berättarstrukturen gör dock Byzantium en otjänst. För den som är intresserad av genren är filmen ändå väl värd att kolla in. Det är ingen ny Interview With The Vampire, men när marknaden översvämmas av glittrande tonårsvampyrer och annat oknytt är det skönt med något lite mer åt det traditionella hållet.

 

Betyg: 3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga

 

Byzantium visas på FFF söndag 29/9 klockan 20:15, Kino 1


Av Ulf - 11 september 2013 11:15

 

 

Författare: Stephen King

År: 1974 (svensk utgåva i recension: 1985)

Sidor: 229

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda)

ISBN: 91-582-0698-1

 

Stephen King började sin litterära bana med noveller skrivna för diverse tidskrifter samtidigt som han arbetade som lärare. När hans fru blev gravid började King oroa sig för att han inte skulle kunna försörja sin familj. Resultatet blev att han ville få ut en bok så snabbt som möjligt för att tjäna lite extrapengar. Carrie publicerades 1974 och blev överraskande nog en succé. Två år senare hade Brian De Palma gjort en bejublad filmatisering och King var på väg att bli en superstjärna på den litterära scenen. Så varför fick Carrie sådan genomslagskraft? 

 

Det enkla svaret är att vi har alla varit där. Carrie handlar om mobbning, hämndlusta och att växa upp. Carrie White är skolans driftkucku, inte minst för sin mycket strikt religiösa uppfostran vilket har gjort att hon har förvånande kunskapsluckor. En dag efter en gymnastiklektion får Carrie sin första mens, något som hon inte har någon aning om vad det är. Skräckslagen, i tron om att hon håller på att blöda till döds, blir hon återigen målet för de övriga flickornas glåpord och mobbning. Men Carrie börjar inse att hon kan något som ingen annan kan - hon kan få saker att röra på sig bara genom att tänka på dem.

 

Vi har som sagt alla varit där. Antingen om vi själva blivit offer för mobbning, om vi varit mobbare eller om vi stått vid sidan av. King har en mycket god förståelse för tonåringars sätt att resonera på. Som lärare själv kan jag säga att det absolut är en sak som växer fram - en förståelse för hur tonåringars gruppdynamik fungerar, inte bara från våra egna minnen från den tiden utan även från ett mer vuxet perspektiv. Om några tonåringar läser den här recensionen kan det vara bra att veta - dina lärare vet allt som händer på skolan. Sov gott.

 

Carrie har en intressant, ödesmättad, struktur i och med att vi tidigt i boken får läsa "rapporter" och utdrag från fiktiva böcker som skrivits efter händelserna som avslutar berättelsen. Vi vet i princip från sida 1 att det här kommer gå rent åt helvete. Carrie har blivit parodierad, tolkad och adapterad så många gånger under årens lopp att de flesta känner till slutet på berättelsen utan att ha läst boken. Det är klart att chockvärdet förminskas något när man redan sedan innan vet vad som kommer hända, men vägen dit är fortfarande intressant. Framförallt har det med dynamiken mellan Carrie och hennes mor, Margaret, att göra. Margaret är den första av Kings många karaktärer med fanatiskt kristna drag och en av de mest välskrivna. Hennes maniska tolkning av Bibeln kontrasterat med Carries första steg in i vuxenvärlden (och allt som kan hända där) är bokens absoluta höjdpunkt.

 

Rent stilistiskt är King inte riktigt hemma än i sin första bok. Han har själv sagt att han skulle skrivit boken på ett annorlunda sätt idag, men att han ändå tycker om den för det råbarkade språk och berättarstruktur den har. Jag håller till viss mån med, men skulle vilja ha lite mer karaktäriseringar runt vissa av bikaraktärerna för att det ska kännas som en riktig fullpoängare. Gör dig själv dessutom en tjänst och skaffa inte Legendas utgåva från 80-talet. Översättningen är på sina ställen under all kritik, med konstiga ordval och ibland rena fel. Annars är Carrie fortfarande en bok som håller än idag - inte minst för att vi tragiskt nog fortfarande alla har varit där.

 

Betyg: 4 hinkar blod av 5 möjliga

Av Ulf - 8 september 2013 20:58

 

Som alla andra grabbar hade jag extremt spretig musiksmak innan tonåren kickade in. MTV stod på dagarna i ända och det var väl egentligen lättare att definiera vad jag inte gillade än vad jag tog till mig. MTV var Gud, amen. När jag hade fyllt tolv började dock min musiksmak dra åt vissa håll. Jag upptäckte Led Zeppelin, The Beatles och svensk trallpunk. "Problemet" var bara att de här var band som slutat spela sedan länge. Det kom inte något nytt och när man betat sig igenom en musikkatalog tillräckligt många gånger vill man ha lite förnyelse. En decembermorgon 1995 hittade jag till sist ett band som jag kunde kalla "mitt" - Therapy?

 

Therapy? hade rönt stora framgångar under 1995 med singlarna Stories och Loose, men det spår på plattan som gjorde störst intryck på mig var covern på Hüsker Düs Diane. Efter att jag hade sett videon gick jag raka vägen ner till den lokala skivhandlaren och införskaffade mig skivan Infernal Love. Det är än idag en av mina favoritskivor, inte minst på grund av hur fruktansvärt mörk den är. Medan de flesta andra skivor har ljusglimtar här och där är Infernal Love, med undantag för tidigare nämnda Loose, nattsvart rakt igenom. När sångaren Andy Cairns upprepar frasen "There is a light at the end of the tunnel" om och om igen på sista spåret förväntar vi oss att ljuset är ett mötande tåg. 

 

Även fast jag hade hört Diane innan på dagen fick jag en käftsmäll när jag lyssnade på albumversionen. MTV hade sin vana trogen kört en censurerad version av videon innan klockan 22:00 på dygnet och utelämnat den mest fruktansvärda raden i texten - efter en förvisso hotfull men ändå inte alltför övertydlig början väser Cairns: "Or I think I'll just rape you and kill you instead..." Och det är här, med musiken och bilden tillsammans, som Therapys? cover slår originalet på fingrarna. Cairns borde slå sig på skådespeleri. Seriöst. Titta på killen. Hans sätt att röra sig, gå in i rollen. Jag ryser av både beundran och äckel varje gång.

 

Dessvärre fanns ingen högkvalitetsversion av den oklippta versionen på YouTube, men den klippta går helt enkelt inte att jämföra.

 

Artist: Therapy?

Låt: Diane

Album: Infernal Love

År: 1995

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25 26 27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards