Regi: Scott Sanders

Manus: Scott Sanders/Michael Jai White/Byron Minns

Medverkande: Michael Jai White, Arsenio Hall, Nicole Ari Parker mfl.

Produktionsbolag: Ars Nova/Suckapunch Films/Funk Factory Films

År: 2009

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1190536/

Black Dynamite, tidigare CIA-agent och så cool att isbjörnar får frostskador av honom, lockas tillbaka till tjänsten när hans bror skjuts ihjäl under en knarkuppgörelse. Det är dags för stadens gator att återigen få känna på svart dynamit!

För den som inte känner till blaxploitation-genren kan Black Diamond säkert te sig som en ytterst märklig film. Blaxploitation-genren föddes under tidigt 1970-tal som en reaktion på hur USA:s svarta skådespelare behandlades på film. Det fanns i princip inga svarta hjältar och även om en svart karaktär skulle vara "god" brukade hon eller han dö någonstans under historiens lopp. En rad filmskapare ville ändra på detta och i och med premiären av Shaft (1971) fick genren sitt stora kommersiella genombrott. Som med allt annat som kunde dra in pengar på bio såg Hollywood dollartecken och marknaden överöstes snart av liknande filmer varav de flesta var usla som ren berättarkonst men underbara i rent kitschvärde. Black Diamond är en kärleksfull hyllning till genren samtidigt som det är en fruktansvärt rolig parodi.

Det här med att parodiera en hel genre är knappast något nytt. Exempelvis bjuder varje filmår på en ny installation i Scary Movie-franchisen där fantastiskt nog man lyckas göra en redan från början usel serie sämre med varje ny film. Skillnaden mellan ovan nämnda filmer och Black Dynamite ligger i fördjupningen av genren den senare parodierar samt hur intelligent manuset är skrivet. Manusförfattarna bakom Black Dynamite verkar verkligen älska blaxploitation-genren och samtidigt ha djuplodande kunskap om den. Det gör att skämten sällan eller aldrig känns billiga och att filmen mer blir en parodi/hyllning till en hel tidsanda istället för bara ett klumpigt sammanklipp av sketcher. Det är så här det skulle kunna ha blivit om Mel Brooks, kungen av kärleksfulla parodier, hade gjort en blaxploitation-rulle.

Manuset är som sagt riktigt bra. Allt är givetvis rena klyschor, men filmen presenteras på ett sådant sätt att det nästan skulle kunna vara en genrefilm från 70-talet. Jag vet inte om man använt sig av gammal film från 70-talet eller lagt på filter i postproduktionen (troligen det senare), men resultatet är i alla fall en film som verkligen känns 70-tal, inte bara i tema utan även i det rent visuella. Musiken är självklart en blandning mellan funk och soul som sig bör och skådespelarna är precis så överdrivna i sina uttryck som de flesta blaxploitation-skådespelare var. De valdes oftast inte för sin talang utan för sitt utseende, något som Scott Sanders och castingavdelningen tagit fasta på.

Om du letar efter en bra parodi eller har intresse för filmhistoria rekommenderar jag verkligen Black Dynamite. Det är så här en hyllning till 1970-talet ska göras och inte vad tusan det var Quentin Tarantino höll på med i Death Proof (2007).

Betyg: 4+ nu ska jag kräva att alla sjunger "Dynamite, dynamite" när jag kommer in i ett rum av 5 möjliga