När jag var liten var karate det tuffaste man kunde syssla med. Exakt vad karate var visste vi inte, men att det hade att göra med att sparka och slå var ganska uppenbart. Ryktena om farliga dödstekniker, hemliga grepp och nästan magiska förmågor spreds på skolgården som en löpeld. Vissa rykten var mer seglivade än andra. Exempelvis frodades myten om att man kunde slå en motståndares näsben upp i dennes hjärna och orsaka omedelbar död under många raster. Den kanske mest seglivade myten av alla kom dock från filmens värld.

I slutscenen av The Karate Kid (1984) genomför huvudpersonen Daniel en teknik som hans tränare och mentor, Mr. Miyagi, säger att det inte finns något försvar mot. Det fungerar som en bra plot device, men är det verkligen sant? Nej, det är det inte. Som hobbykampsportare kan jag på rak arm komma på åtminstone fem eller sex distinkta sätt att försvara sig mot sparken i fråga och under dessa sätt åtminstone fem eller sex variationer. Inget försvar? Nja, bara 30 – 35 olika varianter. Hur som helst gör Daniels motståndare det absolut dummaste beslutet han kan göra – varför springer han rakt mot en kille som helt uppenbart laddar för en spark?

Spelar det här någon roll? Ja, den här och andra scener spelade verkligen stor roll. Scenen utgjorde en del av den komplexa barnmytos som alla generationer barn utvecklar tillsammans med återberättande, tolkningar och mer eller mindre fantasifulla förklaringar. För oss barn var sparken, även kallad ”tranteknik” eller ”Tranans teknik”, en del av vårt kollektiva arv från att ha vuxit upp under 80-talet och första halvan av 90-talet. Den blev en markör för oss att vi vuxit upp på en viss plats i en viss tid.

Det är en av populärkulturens allra häftigaste aspekter – man kan alltid prata med folk i sin egen generation på ett mycket mer ingående sätt om de här sakerna än man kan med yngre eller äldre.  På så sätt var scenen viktig för oss. Försökte vi någonsin använda sparken seriöst? Nej, för vi visste skillnaden mellan verklighet och fantasi. På så vis blev också scenen en av de första reella lektionerna i denna mycket viktiga distinktion. Men den ser ju fortfarande riktigt jävla cool ut. Det kan man inte sticka under stol med.

Scen: "You're alright, Larusso" (You just kicked me in the face, but you're ok)

http://www.youtube.com/watch?v=LjepgHGEqPk (av någon anledning låter Bloggplatsen mig inte bädda in videoklipp idag)