Regi: Steven Sheil

Manus: Steven Sheil & Ziad Semaan

Medverkande: Ario Bayu, Sam Hazeldine, James Taenaka mfl.

Produktionsbolag: Infinite Frameworks Studios & HBO Asia

År: 2012

Längd: 91 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2171847/

Det är kul när nya filmländer får uppmärksamhet även utanför den inhemska marknaden. Det verkar som Indonesien är det senaste asiatiska undret som får allt mer internationell distribution. Dels har vi de tidigare recenserade Serbuan Maut (2011) och Merantau (2009) och nu verkar det dessutom som HBO:s asiatiska division har gett sig in på den indonesiska marknaden på allvar. Det här är deras och Infinite Frameworks Studios första riktigt uppmärksammade skräckfilm utanför Asien och även om den inte håller samma klass som de nämnda kampsportsrullarna är Dead Mine ändå en ganska trevlig överraskning - skyhögt över de 4,7 den har på IMDB.

Filmen handlar om en bortskämd överklasskille i övre 20-årsåldern som lejer en grupp indonesiska soldater för att leta upp en gammal bortglömd gruva i djungeln. När gänget attackeras av rebeller tvingas de fly in i nämnda gruva där entrén kollapsar bakom dem. Nu finns det bara en väg - framåt. Det är bara det att anledningen till att sprätten letade efter gruvan var att japanska trupper enligt ryktet gömde en enorm guldskatt där under ockupationen av Indonesien. Och japanerna var inte kända för att lämna sina poster...

Det som låter som en helt knäpp premiss ligger inte alltför långt ifrån verkligheten trots allt. Den omtalade guldskatten, kallad Yamashitaskatten, var länge en legend som skickade ut flertalet skattjägare i den indonesiska djungeln. De flesta kom inte tillbaka. Att det skulle finnas japaner kvar som inte vet att andra världskriget slutat kanske låter skrattretande, om man inte betänker exempelvis menige Teruo Nakamura som kapitulerade först 1974 - just på en ö utanför Indonesien. Bara där har man en bra historia, men tyvärr väljer Sheil att frångå den väldigt Indiana Jones-möter-Predator-inspirerade öppningen och fokuserar istället på skumma militärexperiment. Jag skulle mycket hellre sett en renodlad äventyrsfilmsversion av Dead Mine eftersom det just är skräckelementen som är filmens svagaste kort.

Däremot måste jag berömma just äventyrsfilmsinslagen, fotot och att manusförfattarna låter en så elementär sak som språkförbistring (engelska, japanska och malay blandas hej vilt i filmen) bli en naturligt plot point. Filmen ses med fördel otextad eftersom vi ändå får förklarat för oss de väsentliga delarna när gruppens tolk sköter kommunikationen. Det ger filmen en påtaglig verklighetsförankring och spänning som skulle gått förlorad om man gjort en cop-out och kört allt på engelska.

Dead Mine är en helt okej skräckrulle som skulle varit ännu bättre som äventyrsfilm. Jag kommer hålla ögonen öppna för flera indonesiska skräckrullar i framtiden!

Betyg: 3+ fast när man spelar in i den indonesiska djungeln är nog ett vackert foto svårt att missa av 5 möjliga

Regi: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Manus: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Medverkande: Yusef Salaam, Antron McCray, Raymond Santana mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2013

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380247/

"I want us to remember what happened that day, and be horrified by ourselves. Because it really is a mirror on our society. And rather than tying it up in a bow and thinking that there is something we can take away from it and we'll be better people, I think what we really need to realise is that we're not good people - and we're often not."

Den 19:e april 1989 blev joggaren Trisha Meili brutalt överfallen och våldtagen i Central Park, New York. Polisen tog snabbt in fem unga killar för förhör och lyckades få dem att erkänna brottet. Problemet var bara att det inte fanns någon teknisk bevisning som band dem till platsen, DNA-profilen polisen säkrat från brottsplatsen stämde inte överens med någon av dem och under rättegången kom det fram att pojkarnas erkännande hade getts under mycket hård press. Det här är historien om de fem ungdomar som media dubbade till The Central Park Five.

För drygt ett år sedan plågade jag mig igenom Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) vilket fortfarande är en av de främsta dokumentärsviter jag sett. Jag hade på känn att The Central Park Five skulle vara i samma linje och jag hade inte fel. Dessvärre gör den allt som ovanstående trio filmer gör fast hela tiden lite sämre. Missförstå mig inte, den här filmen porträtterar även den en mycket stor orättvisa, men Burns & co snuddar bara vid ett flertal infallsvinklar som skulle gjort The Central Park Five än mer intressant. Ett exempel, som jag gång efter gång blir förvånad över att ingen gjort en ordentlig film om, är spänningarna mellan olika etniska grupper (de anklagade är samtliga afroamerikaner eller latinos) i de amerikanska storstäderna i slutet på 80- och början av 90-talen. Filmmakarna berör ämnet flera gånger, men sätter ändå inte fokus på vad som helt uppenbart är rasprofilering från polisens sida. Jag väntar fortfarande på regissören modig nog att berätta en historia om upploppen i Los Angeles. Det är helt klart att det fortfarande är ett öppet sår som man kanske helst inte vill peta i, men med tanke på att det bara tog fem år för en film att göras om World Trade Center-bombningarna tycker jag man borde kunna tala lite mer öppet om stämningen i USA för cirka 25 år sedan. Men vad vet jag? Jag är inte amerikan.

Ett annat problem med The Central Park Five är att man inte kunnat få några uttalanden från lagens representanter. Det krävs nästan i en film som den här. Bilden blir annars ganska ensidig. Även om man inte kan försvara vad man gjort kanske man kan förklara och be om ursäkt? Det är dock inget som de inblandade har varit intresserade av, trots att de dömda ungdomarna sedermera blivit frikända. Det krävs en speciell sorts idiotisk envishet att argumentera emot i ett fall där matematiken ger oddsen 1 på 6 miljarder att pojkarna skulle vara skyldiga... Dessvärre blir filmen också lidande av det. The Central Park Five är trots min kritik en intressant dokumentär som dock skulle kunnat vara ännu bättre. Nu bleknar den i Paradise Lost-triologins skugga.

Betyg: 3+ karriärister hos åklagarämbetet av 5 möjliga

Damn fine cup of coffee del 8: Franska cowboys och produktioner i sank

Efter att Lynch var tillbaka på banan i och med framgångarna med Blue Velvet (1986) tog han en välbehövlig semester i Frankrike. En dag fick han en idé pitchad till sig av en fransk tv-producent som ville att David och flertalet andra filmregissörer skulle göra varsitt avsnitt till en tv-serie. Serien skulle handla om hur omvärlden såg på Frankrike och fransmännen. Lynch tackade vänligt men bestämt nej, men på väg tillbaka till hotellet föddes en idé - han ville berätta en historia om en stereotypisk fransos i USA där han stöter på stereotypa amerikaner. Resultatet blev kortfilmen The Cowboy And The Frenchman (1988) som visades som andra avsnittet av tv-serien Les Français vus par.

Kortfilmen handlar om hur en fransman rumlar nerför ett berg någonstans i den amerikanska södern. Förmannen Slim, så gott som döv efter att ha fått ett par skott avfyrade för nära hans öron, beordrar sina arbetare att ta reda på vad det är för någon typ som kommer ner från berget, iklädd kostym och basker och allt. Kommunikationsproblem uppstår genast då fransmannen inte talar ett ord engelska och Slim och hans vänner inte talar franska. Saken blir inte bättre av att fransmannen känner sig jagad av en indian, Broken Feather, som han är livrädd för.

The Cowboy And The Frenchman är precis lika skruvad som den låter. Det är troligen det närmsta renodlad komedi som David Lynch har gjort i sin karriär och är väl värd en titt. Intressant är också att han fått med både gamla trotjänare i rollistan i form av Jack Nance och Harry Dean Stanton och kompletterar dessa bekanta ansikten med bland annat Michael Horse (sedermera i Twin Peaks).

Du är annorlunda klädd! Då måste du vara farlig!

Efter sin sejour i Frankrike började Lynch arbeta på en film tillsammans med Mark Frost. Frost var vid tillfället ett hett namn i den amerikanska tv-världen, inte minst som en av huvudförfattarna till den populära polisserien Hill Street Blues (1981 - 1987). Lynch och Frost kontrakterades av Warner Bros. för att skriva ett manus baserat på boken Goddess - en bästsäljande biografi om Marilyn Monroes liv. Projektet drog dock ut på tiden och när Hollywoods manusförfattare gick ut i strejk 1988 valde Warner att lägga ner produktionen. Frost och Lynch trivdes med att arbeta tillsammans och fortsatte med sitt manus One Saliva Bubble - en komedi som skulle haft Steve Martin i huvudrollen om den hade blivit gjord. 

Med två manus som fallit igenom ville Lynchs agent, Tony Krantz, att hans klient och Frost skulle skriva ett tv-manus baserat på Lynchs vision om småstädernas mörka undre som han redan börjat utforska i Blue Velvet. Lynch och Frost var inte jätteintresserade av idén, men just idén om en kvinna i fara hade inte lämnat Lynch från arbetet med Goddess. De båda pitchade idén till tv-bolaget ABC, bara med Lynchs resumé och bilden av en kvinnokropp som sköljs upp på en strand som försäljningsargument. Mot all förmodan nappade ABC på idén och ville att Lynch och Frost skulle filma ett pilotavsnitt. Bollen var satt i rullning för vad som skulle bli ett tv-fenomen...

Regi: Bob Rafelson

Manus: Bob Rafelson & Charles Gaines (baserat på Gaines roman med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Sally Field, Arnold Schwarzenegger mfl.

Produktionsbolag: Outov Productions

År: 1976

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075268/

Två Oscarsvinnare, Freddy Krueger och Arnold Schwarzenegger kommer in på ett gym. Stop me if you've heard it. Stay Hungry är historien om hur en grupp rika män vill köpa upp ett gym för att kunna bygga en skyskrapa på marken istället. De skickar ut den unge Craig Blake (Jeff Bridges) för att nästla sig in i verksamheten. Vad de inte räknat med är att Craig snart finner vänskap och mycket behövd riktning på gymmet.

Det här är en av de konstigaste filmer jag sett. I drygt 100 minuter får vi en riktigt seg historia om bodybuilding, att hitta sig själv och om hur träning kan förändra hela ditt liv... eller nåt. Stay Hungry maler på och på och det mesta är riktigt tråkigt. Precis när uttråkan börjar bli total kommer det dock scener som är så totalt utflippade att man vaknar till och undrar om man fått i sig syra. Vi har bland annat Arnold som lyfter skrot iklädd cape och mask för ansiktet. Varför? Tja, för karaktären tycker det är kul. Okej... Vidare har vi en scen där ett femtiotal bodybuilders endast iklädda tangas springer omkring på stan och börjar posera. Varför? Fuck if I know.

För att spä på de riktigt konstiga scenerna har vi alltså, utöver Arnold, Oscarsvinnarna Jeff Bridges och Sally Field i huvudrollerna samt Robert "Freddy Krueger" Englund och Scatman Crothers i birollslistan. Världen är ett riktigt konstigt ställe. Den blir inte mer logisk när man betänker att Arnold vann en Golden Globe för den här rollen. Jag upprepar: Arnold Schwarzenegger vann det nästa finaste skådespelarpriset den amerikanska filmindustrin kan ge för en roll där han pumpar järn i superhjältedräkt.

Stay Hungry är ingen bra film, den är inte ens kitschbra, men ni måste se den för ovanstående scener och säkert några till jag glömmer bort just nu. 70-talets amerikanska filmproduktion var ofta skum och det blir inte skummare än det här.

Bäst: En handfull totalt jävla utflippade scener som borde kulturminnesmärkas

Sämst: I princip allt annat

Betyg: 2- the dude abides av 5 möjliga