Regi: Declan O'Brien

Manus: Mike MacLean

Skådespelare: Eric Roberts, Kerem Bursin, Sara Malakul Lane

Produktionsbolag: Star Entertainment

År: 2010

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619880/

En hybrid mellan en bläckfisk och en vithaj skapad av den amerikanska militären rymmer från sina skapare. Mexico få snart besök av både forskaren som skapade monstret och havets slåttermaskin själv.

Roger Corman är ett namn som kommer dyka upp ganska ofta i Kitschhimmeln. För den som inte känner till honom är han skräpfilmens okrönte konung, men har även vunnit en Oscar för sitt livsverk. Corman hade mycket väl kunnat vara Skitfinkulturs skyddshelgon med sin meritlista. Från hans respekterade (åtminstone i vissa fall) adaptioner av Edgar Allan Poes historier till filmer som Sharktopus har Corman en plats i filmhistorien som ingen kan ta ifrån honom. Sharktopus tillhör väl tyvärr inte hans bättre filmer.

Allt som Corman gjort sig känd för finns här: värdelösa skådespelare, billiga effekter och givetvis exploitation av alla de slag. Jag höll på att smälla av när en av huvudkaraktärerna dricker tequila i poolen... iförd sombrero. Ni vet, alla i Mexico gör sånt! Men ja, vad ska man säga om manuset? Det här borde inte kunna bli tråkigt. Kom igen, en mördarmaskin designad av en bläckfisk och en haj, hur kan man gå fel med det? Ändå känns den knappa en och en halv timmen dubbelt så lång. Här finns förvisso några riktigt roliga scener (exempelvis fiskaren som skriker "Oh God, not like this! efter att monstret fångar honom. Hade han verkligen övervägt möjligheten innan?) men överlag är det mest ganska trist.

Det finns bättre creature features, både av och inte av Corman. Se dem istället.

Bäst: Sharkopus morrar och kan vandra omkring på land!

Sämst: Allt annat

Betyg: 2- posters som är bättre än filmen av 5 möjliga

Regi: Gustavo Hernández

Manus: Oscar Estévez

Skådespelare: Florencia Colucci. Abel Tripaldi, Gustavo Alonso mfl.

Produktionsbolag: Tokio Films

År: 2010

Längd: 86 min

Land: Uruguay

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646973/

Laura och hennes far ska sälja det gamla familjehemmet ute på den uruguayanska landsbygden. Innan dess måste det rustas upp. Snart hör dock Laura konstiga ljud i huset och strax därpå hittar hon sin far ihjälslagen. Vem som helst hade stuckit därifrån så snabbt hon bara kunde, men det är ett problem - dörrarna går inte att öppna och fönstren är igenspikade...

Jag hittade den här filmen genom att göra vad jag alltid borde göra - backtracka från remakes som släpps i Hollywood. Den här filmen har mycket riktigt en amerikansk remake, men fråga mig inte varför. Det här är 86 minuters tortyr - på fel sätt. Historien är fruktansvärt ointressant och stildraget att försöka berätta hela filmen i realtid (vilket den misslyckas med) fungerar helt enkelt inte. Vet ni vad som händer när man försöker berätta en skräckhistoria i realtid? Det blir minst 70 minuter av famlande i bokstavligt mörker.

Florencia Colucci har huvudrollen som Laura och är även hon värdelös. Hon har ett ansiktsuttryck (inte olikt en kvinnlig Keanu Reeves) och ett sätt att låta skrämd på. Upprepa ad nauseum. De övriga skådespelarna är mest där. De har inte särskilt mycket att göra och kunde varit vem som helst.

Regissören, Gustavo Hernández, gjorde den här filmen på fyra dagar och med en budget på 6 000 dollar. Det syns. Kanske inte så mycket där man skulle kunna tro, gällande rekvisita, miljöer och dylikt men i det hastiga ihopslängandet av scener som är filmens dubiösa trademark. Även om Hernández hävdar att allt är i realtid, utan klipp, finns här klipp och scener man kan plocka ut. Inte ens det lyckades han med.

La Casa Muda undviker en nolla i betyg just för att det är en lågbudgetproduktion med åtminstone några produktionsvärden. Men, här är the kicker: det här var Uruguays officiella bidrag till Oscarsgalan 2012! Det kanske inte är konstigt att det här var den första film jag såg från landet i fråga...

Betyg: 1 inte särskilt tyst hus av 5 möjliga

En rolig sak med att blogga är att man efter ett tag faktiskt får fans. Det är något som känns lite märkligt att få mejl från personer jag inte känner som undrar om mitt välbefinnande eftersom jag inte uppdaterat bloggen på några dagar. Anledningen är att jag just nu arbetar på ett projekt för bloggen som förhoppningsvis ska rätta till den ack så försummade litteraturdelen av Skitfinkultur. 

Kort sagt ska jag försöka mig på att göra en podcast en gång i veckan där jag pratar litteratur, recenserar böcker och göra egna ljudboksinspelningar. Idén föddes när jag ännu en gång fick höra att jag hade en bra röst och borde arbeta inom radio. Om det är sant eller inte får väl tiden utvisa, men det utmaningen att göra något nytt för bloggen, som inte involverade text, lockade.

Just nu håller jag på att lära mig tekniken bakom att göra en bra podcast och det är därför som uppdateringarna uteblivit de senaste dagarna. Vem som helst kan göra en podcast, men jag vill att åtminstone ljudkvaliteten ska vara högklassig. Resultatet bör dyka upp i slutet på nästa vecka. Fram tills dess hinner jag nog med några recensioner i alla fall!