Alla inlägg den 25 mars 2013

Av Ulf - 25 mars 2013 22:24


"'Tis true my form is something odd,
But blaming me is blaming God;
Could I create myself anew
I would not fail in pleasing you.

If I could reach from pole to pole
Or grasp the ocean with a span,
I would be measured by the soul;
The mind's the standard of the man."

 

 - från False Greatness av Isaac Watts, använd som post scriptum av Joseph Merrick i sina brev

 

Joseph Merricks liv var ett exempel på hur det i samma tid, på samma plats, finns potential för både djup humanism och tragisk dehumanisering. Eftersom ingen med säkerhet kunde säga vad Merrick led av för sjukdom antog de flesta Londonbor på 1880-talet den fiktiva historien om att hans mor skulle ha blivit attackerad av en vild elefant under graviditeten. Skadorna hon ådrog sig i anfallet skulle ha varit anledningen till Merricks skador.

 

I slutet av 1970- och början av 1980-talet blev John Merricks historia bakgrund till både en framgångsrik pjäs och sedermera filmatiseringen, kort och gott betitlad The Elephant Man (1980). Mel Brooks, mest känd för sina satir- och parodifilmer, hade lyckats få rättigheterna att producera filmen och ville ge regissörsstolen till David Lynch. Lynch, trots sina framgångar med Eraserhead (1977), hade det riktigt kärvt ekonomiskt i början av 80-talet. Han arbetade deltid som takläggare när Brooks ringde honom och gav honom erbjudandet att göra sin första film inom studiosystemet. Lynch hade inget val än att tacka ja. Det skulle visa sig bli en riktig lyckoträff.

 

 

Verklighetens Joseph Merrick, foto 1889  

 

Dramatiseringen av Joseph Merricks liv (i filmen och många biografer kallad för "John") följer den historiske personens liv relativt väl. Dr. Frederick Treves, föreståndare på London Hospital, ser Merrick på en cirkusföreställning för "missfoster" och blir fascinerad av honom. Till en början är John bara en kuriositet även för Dr. Treves, men när Merrick behöver läggas in på sjukhus börjar Treves inse att det finns mer med Merrick än bara den groteska ytan. Efter många år av misshandel och dehumanisering börjar John tala igen och uppvisar en intellektuell nyfikenhet och en oväntad godhet från någon som blivit behandlad så illa. Men trots att John blir det stora samtalsämnet i Londons societet är världen utanför sjukhusets väggar i regel inte särskilt välkomnande och förstående.

 

Det här är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den åtskilliga gånger, men bölar lik förbannat som ett barn åtminstone en kvart av speltiden. John Hurt gör sitt livs roll som John Merrick och Anthony Hopkins (med hår!) är inte långt efter. Framförallt är det kontrasten mellan Dr. Treves djupa humanism och samhällets lika djupa dehumanisering som knäcker mig varje gång. Merricks död, både i verkligheten och filmen, är ett bevis för detta. På grund av hans sjukdom kunde han inte sova liggandes. En kväll plockade John bort alla kuddarna från sin säng (vilka han sov sittande mot) och lade sig ner. Han kvävdes och/eller bröt nacken - för att han, enligt Treves uttalande, bara ville sova som alla andra. Det mest tragiska är vad som hände med Merrick efter hans död. Alla fina ord till trots och Treves kamp för att få John accepterad slutade han sina dagar som ett medicinskt kuriosaobjekt i en anatomisamling.

 

 

Merrick sågs ofta i en huva av det här slaget. Det var ett sätt att hålla nyfikna borta då den associerades med pest.  

 

Lynch understryker dualismen mellan humanism och dehumanisering genom att visa på industrialismens avigsidor. Filmen är full av smutsiga och farliga maskiner, människor som sliter i koldamm och folk som bränts av ånga och explosioner i sjukhussalarna. Treves uttrycker det väl: "Abominable things these machines - you can't reason with them." Han hade lika gärna kunnat tala om en av vår fulaste sida som varelser - mobbmentalitet och en förmåga att glömma vår empati i grupp. Givetvis kan man också dra parallellen till att det är normen som är det djuriska eftersom normen i viss mån kan främja våra mest basala drifter. Det syns inte minst i scenerna när en sjukhusanställd tar betalt för att folk ska få se Merrick i sitt sjukhusrum. Besöken används inte minst för att skrämma kvinnorna som männen drar dit. Det är i princip vad vi gör idag med skräckfilm på bio. Mobbmentaliteten visas även den upp i all sin avskyvärdhet. Det är inte förrän John vrålar ut filmens mest kända replik som folkmassan börjar backa: "I am not an elephant! I am not an animal! I am a human being! I am a man!"Vi borde alla tänka på de orden då och då. Eller ja, det behöver inte specifikt vara "elefant". 

 

 

Förspel i viktorianska England  

 

The Elephant Man blev en stor framgång för Lynch. Filmen nominerades till åtta Oscars varav Lynch själv nominerades både för manus och regi. Även om filmen inte vann några statyetter hade den ändå en varaktig inverkan på galan. Många i filmbranschen ville att Akademin skulle ge filmens make-up en special-Oscar. Akademin vägrade, men redan nästa år infördes kategorin "Best make-up" - något som de flesta är övertygade om i mångt om mycket var The Elephant Mans förtjänst. Karriären pekade spikrakt uppåt för Lynch, men ett illa övervägt beslut höll på att kosta honom dyrt.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards