En film som jag tjatar om i tid och otid här på bloggen är The Rocky Horror Picture Show (1975). Det är min favoritmusikal alla kategorier. Första gången jag såg den var jag helt oförberedd på den flod av galenskap, filmreferenser, transvestism, rockmusik, Meat Loaf, Tim Curry, gyllene badbyxor och tyska professorer som skulle skölja över mig. Jag älskade filmen samtidigt som jag undrade vad fan jag precis hade sett. Sedan dess har Rocky Horror gått varm i dvd-spelaren, jag har åkt till Danmark för att få vara med vid en "traditionell" biografvisning av filmen, sett scenmusikalen två gånger och ändå, så sent som idag, lyssnade jag på soundtracket och tyckte att det fortfarande var grymt bra. Jag borde ha tröttnat, men det har jag inte.

Nedanstående scen representerar Rocky Horror väldigt bra. Den utspelar sig efter att det unga paret, Brad och Janet, fått punktering på sin bil mitt i en hemsk höststorm. De tar sig till närmsta hus där de möts av dansande festbesökare som plötsligt kollapsar. Sedan händer detta:

Scen: Just a sweet transvestive!