Regi: Joe Wright

Manus: Tom Stoppard (efter Lev Tolstojs roman med samma namn)

Skådespelare: Keira Knightley, Jude Law, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2012

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1781769/

Societetsdamen Anna Karenina inleder en affär med greven Vronsky - till besvär både för hennes make och hennes svägerskas syster, Kitty. Samtidigt försöker Annas bror rädda sitt äktenskap efter att ha blivit påkommen med att vara otrogen och en vän till brodern uppvaktar Kitty. Ja... Tolstoj.

Jag gillar inte de ryska 1800-tals-realisterna särskilt mycket. Det är som att svära i kyrkan för en litteraturvetare att medge, men jag finner ofta deras personliga levnadsöden mer intressanta än vad de skrev. Det är inget fel på realism som litterär skola, men jag tycker att både fransmännen och britterna gjorde det bättre än ryssarna. Tolstoj skrev flertalet böcker som betraktas som odödliga klassiker, däribland Anna Karenina. Den har filmatiserats ett otal gånger och den här varianten landar någonstans i mitten av de versioner jag sett.

Det positiva först. Joe Wright är en regissör med en distinkt röst och stil. Jag imponerades av honom redan i den fantastiska Atonement (2007) och han fortsätter att gå från klarhet till klarhet med bildspråk och komposition. Anna Karenina är helt enkelt ett utsökt hantverk. Regin, fotot och framförallt musiken är alla på topp tillsammans med en riktigt duktig skådespelarensemble med Keira Knightley i spetsen. Wrights nästan surrealistiska bildspråk bildar tillsammans med berättelsens realism ett eget uttryck som jag i viss mån saknat bland årets Oscarsnominerade.

Problemet är att Anna Karenina är en riktigt långsam historia. För att riktigt lyckas med en filmatisering av den här boken måste man antingen löpa hela linan ut och göra ett epos på omkring fyra timmar eller begränsa historien till sina minsta beståndsdelar. Den version som fortfarande lyckats bäst med detta är 1935 års klassiker med Greta Garbo i huvudrollen. Wright hamnar mellan dessa båda stolar och det märks framförallt i karaktärsutvecklingen som brister på flera ställen. Karaktären Anna Karenina är bland de mest komplexa kvinnoporträtt jag läst, på gott och ont, och borde således också få tid till att utvecklas. Jag tror också det är därför som boken filmatiserats så många gånger som den har - den är ett riktigt helvete att få rätt på i form av tempo och karaktärsutveckling.

Sammanfattningsvis är 2012 års version av Anna Karenina ett bländande hantverk i behov av en manusrevidering eller två. I vissa passager stämmer allt och då är det riktigt bra. Se den och avgör själv. Jag är väldigt kluven.

Betyg: 3 dapper mustasches av 5 möjliga 

Regi: Rupert Sanders

Manus: Evan Daugherty, John Lee Hancock, Hossein Amini

Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Universal Pictures

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1735898/

Nej, ingen synopsis idag. Det är Snövit... kom igen.

Åh jisses... det här är en riktig skitfilm i fin kostym. Rupert Sanders har uppgett att han ville göra en film i samma stil som Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi (2001 - 2003), men skillnaden är att Jackson hade en vision och ett mål med sina filmer, Sanders har bara pengar. Det är slott, fantastiska djur, riddare och snygga specialeffekter. Bra byggstenar, men sen handlar det om att sätta ihop dem också.

Manuset misslyckas totalt med att göra karaktärerna intressanta. Den ende karaktär som får någon motivation annat än "jag är ond" eller "jag är god" är Chris Hemsworths "Huntsman". Hemsworth är också den ende av skådespelarna som inte drunknar i den här soppan. Kristen Stewart gör sin vanliga imitation av en fågelholk (är det av medicinska skäl hon inte kan stänga munnen?) men är förvånande nog inte sämst. Charlize Theron som den onda drottningen, Ravenna, är ett skolexempel på hur man inte ska skådespela. De få gånger hon inte överspelar å det grövsta är det istället underspel som gäller. Till sist kunde jag inte hålla mig för skratt varje gång Theron hade en scen. Jag tror inte det var den känslan hon försökte förmedla.

Filmen har några få scener där specialeffektsmakarna blixtrar till och gör något riktigt bra, men oftast är Snow White And The Huntsman en segdragen tolkning av den klassiska sagan som jag inte kan rekommendera till någon. Jag hoppas att förra årets andra tolkning av samma saga, Mirror Mirror (2012), är bättre. Den ligger också på listan inför Oscarsgalan. Om ni vill se en helt okej tolkning kan ni annars kolla upp Snow White: A Tale Of Terror (1997), ofta släppt med titeln Snow White In The Black Forest.

Betyg: 1 men den där sköldpaddan med blommor på skalet var rätt cool av 5 möjliga