Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell (baserat på Matthew Quicks roman med samma namn)

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro mfl.

Produktionsbolag: Mirage Enterprises

År: 2012

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1045658/

Bipoläre Pat har spenderat åtta månader på en mentalinstitution för att nästan ha slagit ihjäl sin frus älskare. Nu är han övertygad om att om han bara kan få ordning på sitt liv så kommer hans äktenskap också lösa sig. En kväll träffar han den unga änkan Tiffany, även hon med mentala bekymmer efter sin makes plötsliga död. De båda beslutar sig för att hjälpa varandra med sina respektive problem.

Det romantiska dramat - den "seriösa" filmens motsvarighet till skräckfilmens slashers. Det finns oftast inte några överraskningar när dem men då och då poppar en riktig klassiker upp. Silver Linings Playbook (med den usla svenska titeln Du gör mig galen! Seriöst?!) är inte en av dessa klassiker. Det är en dussinfilm med riktigt bra skådespelare.

De bra sakerna först. Filmen är som sagt mycket välspelad, med Bradley Cooper (Pat) i spetsen. Jag har gillat Jennifer Lawrence sedan jag såg henne i Winter's Bone (2010) och här visar hon upp ännu en sida av sin talang. När birollslistan dessutom har skådisar som Robert De Niro (Pats far med tvångsmässiga ritualer när det gäller amerikansk fotboll) och Jackie Weaver är det verkligen att lyfta på hatten för castingansvarig. Filmen har också en del riktigt rolig dialog här och där och ett soundtrack som innehåller Led Zeppelin. Varför är det viktigt? Det är det inte, men allt som innehåller Led Zeppelin höjs automatiskt lite över skitnivå.

Dessvärre så är manuset fruktansvärt förutsägbart och tycks spela på den klassiska Hollywood-arketypen av den "magiske mentalpatienten" hela tiden. Kort sagt, om du genomgått en kris är du en "bättre" människa än de där "falska" människorna som lever sitt dagliga liv inom gängse umgängesregler och sociala koder. Finns det en trop från Hollywood som jag inte tål så är det just denna. Sättet som Silver Linings Playbook visar psykisk sjukdom på är överdrivet och bagatelliserande på samma gång. Manuset känns också väldigt bristande på riktig svärta för ämnena som tas upp. Svärta behöver inte innebära ett tungt och depressivt manus utan kan lika gärna användas i komiska syften. Istället får vi en formelrulle 1a utan bett eller som vill säga något. Harmlös underhållning och inte alls värd den uppmärksamhet den fått.

Betyg: 2 men jag är speciell och kan inte anpassa mig av 5 möjliga