Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio mfl.

Produktionsbolag: Brown 26 Productions/Double Feature Films/Super Cool Man Shoe Too mfl.

År: 2012

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1853728/

Texas, 1858: Dr. King Schultz ger ett par slavhandlare ett "erbjudande" de inte kan tacka nej till och tar över "ägandeskapet" över slaven Django. Schultz behöver Djangos hjälp för att jaga rätt på tre män som har ett pris på sitt huvud. När han upptäcker att Django har fallenhet för prisjägarbranschen erbjuder han ett partnerskap. Django har dock något han måste göra - han måste hitta sin fru, även hon såld som slav.

Som jag har återkommit till otaliga gånger i den här bloggen så älskar jag bra westerns. Jag var lite orolig när Tarantino skulle ta sig an genren och nu, nästan tre timmar senare, har jag förvisso en del invändningar men är överlag positivt inställd till det långa eposet. De bra sakerna först. Tarantino briljerar där han brukar briljera - dialog och regi. Dialogen är rapp och ofta förbannat rolig. Regin är även den lika bra som alltid och vissa av skådespelarinsatserna är superba. Christoph Waltz, Oscarsvinnare för Tarantinos Inglorious Basterds (2009), är minst lika bra här i rollen som Dr. Schultz. Jag måste bara peka på karaktärens namn. Kan du vara mer övertydlig, Tarantino? Hur som helst är Waltz en säker Oscarskandidat även den här gången (vi får se imorgon då nomineringarna kommer!). Waltz har god draghjälp av Leonardo DiCaprio som en riktigt elak jävel. DiCaprio ser måhända fortfarande lite väl valpig ut för att spela tuffare roller, men hans talang överväger utseendet. Huvudrollsinnehavaren, Jamie Foxx, är helt okej, men den helt klart svagaste av den ledande skådespelartrion.

Så långt det bra, men dessvärre håller inte Django Unchained fullt ut. För det första är manuset för grunt för att fungera i 165 minuter. Man hade med lätthet kunnat klippa bort åtminstone en halvtimme utan att filmen skulle bli lidande på något sätt. Vissa delar av historien är mycket bättre berättande än andra. Det ger en ganska ojämn film med första akten som riktigt bra medan andra akten börjar segt som sirap. Vidare måste jag anmärka på användandet av musik. Det börjar riktigt bra. Tarantino har lånat lite saker från Morricone, har lite nyskriven musik som passar väl in och jag började fundera på att införskaffa soundtracket. Sen händer det - blaxploitationfunk och rap. Det är ett sånt fruktansvärt stilbrott att jag som tittare togs rakt ut ur filmen och undrade vad fan det var som hände. Bestäm dig, Tarantino: antingen gör du en komplett stilövning som tangerar alla punkter eller så gör du ett mischmasch som Kill Bill (2003) som jag bara kan ignorera.

Django Unchained är sevärd trots sin längd och ojämnhet. Det är en skakig fyra, men ändock en fyra. Imorgon blir det Oscarsnomineringar, boys and gals!

Betyg: 4- lååååååååååååånga westerns av 5 möjliga