Alla inlägg under november 2012

Av Ulf - 15 november 2012 21:40

 

Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Helen Benedict, Anu Bhagwati, Susan Burke mfl.

Produktionsbolag: Girls' Club Entertainment/Chain Camera Pictures/Rise Films

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2120152/


Dokumentärfilmaren Kirby Dick undersöker den brist på stöd och vård som våldtagna soldater, såväl kvinnliga som manliga, får i den amerikanska armén. Intervjuer med utsatta varvas med samtal med de som är i position att förändra något.


Ibland vill man ha en riktig feel bad-dokumentär med åtminstone en gnutta ljus. The Invisible War är just en sådan film. De utsatta kvinnornas och männens historier är hjärtskärande och det byråkratiska helvete de hamnar i med den amerikanska armén är både skrämmande och visar nya höjder av arrogans. Kirby Dick är en av mina favoriter bland nu verksamma dokumentärfilmare för sin stil att på ett enkelt sätt förklara krånglig byråkrati och dessutom berätta historier med starkt patos. Vad jag känner han till viss del missar när det gäller den här filmen är att ställa verkligt obekväma frågor till makthavarna. Här finns gott om utrymme för att trycka till med frågor som de styrande hade haft ytterst svårt att besvara utan att för den sakens skull hamna i en roll som "korsfarare" alá Michael Moore.


Jag vill dock berömma Kirby för att ta upp problematiken när det gäller både kvinnor och män. Då armén trots allt är en ganska homogen arbetsplats har även män drabbats av våldtäkter och sexuellt ofredande i tjänsten. Vi får också följa med i en mycket intressant rättsprocess där 17 kvinnor stämmer staten för vad de fick genomlida under sin tjänstgöring. Jag vet dock inte om jag ska skratta eller gråta när utslaget presenteras: "Våldtäkt är en fara associerad med yrket".


Men, sen var det den här ljusglimten! Kirby visade filmen för högt uppsatta personer inom den amerikanska regeringen. Efter detta tog det bara två dagar för befälhavare i den amerikanska armén att förlora sin rätt att föra rättsprocesser på eget bevåg. Kirby har alltså verkligen förändrat något med sin dokumentär - våldtäktsoffer inom armén kan alltså nu anmäla brotten begångna mot dem till civila myndigheter istället för att fastna i samma byråkratifälla som innan. Förändra världen genom film, damnit!


Betyg: 4+ luktar Oscarsnominering av 5 möjliga


Av Ulf - 13 november 2012 21:39



"No culture can live if it attempts to be exclusive" - Mahatma Gandhi 

 

Om jag tittar i kalendern är det november 2012. Det rimmar väldigt illa med vad jag med ömsom ilska, ömsom uppgivenhet följt i media de senaste dagarna. Svenska banker följer vad de kallar för internationella etiska riktlinjer då de säger upp betalningstjänster för företag som sysslar med vad som kan tolkas som "stötande beteende". Ett av offren för dessa "etiska" riktlinjer är nätaffären Skräckfilmsbutiken. Roland Hånell, innehavare av butiken säger till Sveriges Radio P4 Kristianstad att "man får mail om att 'betaltjänsten är uppsagd på grund av att din verksamhet säljer olämpliga produkter'. Du får inte veta vilka produkter, varför, eller om du kan göra något åt det."

 

Jan-Olof Brunila, chef för Swedbanks kortbetalningslösningar, påpekar i samma artikel att vissa saker kanske inte är olagliga men anses så pass stötande att man inte ska ägna sig åt dem. Tydligen innefattar detta skräckfilm. Bengt Carlsson, presschef på Handelsbanken, inflikar att man gör en individuell bedömning av de företag som ansöker om betalningstjänster. Verksamheten måste i huvudsak vara seriös, menar Carlsson. Det är på denna luddiga grund som banker kan neka exempelvis Skräckfilmsbutiken betalningstjänst men erbjuda samma tjänst till exempelvis Ginza och CDON, två andra butiker med mycket skräckfilm i sina sortiment.

 

Så vilka är dessa "internationella avtal" som bankerna refererar till? Enligt en artikel på Affärsvärldens hemsida kan man läsa att journalisten Jonas Melzer väntar på besked från Visas pressorgan, PR-byrån JKL, om hur avtalen är utformade. Tills dessa avtal kommer ut i ljuset, något som borde vara enkelt att fixa, vet vi helt enkelt inte på vilka grunder som exempelvis Visa och Mastercard bedömer vad som är stötande eller inte. 

 

Två saker som oroar mig mer än annat är att vad som anses vara moraliskt för svenska företag anges av jättar baserade i USA. Vi har inte samma moraliska uppfattning som det stora landet i väst. Det är enkelt att se, då dessa beslut inte endast rör kultur utan även exempelvis butiker som säljer sexleksaker. Det är en jävligt hal backe att ställa sig på om man ska börja diktera vad folk i ett demokratiskt land får och inte får syssla med, inte på några lagliga grunder utan snarare på något moralistiskt skitsnack.

 

Den andra saken som verkligen oroar mig är attityden som vissa av bankernas talespersoner uppvisat i intervjuerna som gjorts. Brunila: "I den mån det är bestialiskt beteende har vi en uppgift att inte förmedla betalning. Sedan får man syssla med vad man vill, och vi förbjuder ingen att göra något. Men ingen har någon mänsklig rättighet att förmedla betalning i de här nätverken." Läs den andra meningen en gång till. Ja, det är ju verkligen otroligt enkelt att syssla med vad man vill om man inte ges möjligheten att syssla med vad man vill. Ett annat exempel från gamla Svedala är Tidsams distribution av bland annat serietidningar. Du får ge ut vilka serietidningar du vill, men du kan inte räkna med att få dem distribuerade på ett rättvist sätt.

 

Bankernas uppträdande i den här frågan är rent ut sagt pinsamt. De kanske inte vill kalla det för censur, men vad är det då? Det är inte den fria marknaden som är ett sådant heligt ideal i Sverige. Om vi nu ska ha en fri konkurrens i Sverige, se då till att den baseras på sunt förnuft och svensk lagstiftning - inte arkaiska moralregler från ett land i väst. Det här kanske vore något att kolla upp, Konkurrensverket? Eller? Hallå? Ekar det här inne? 

Av Ulf - 11 november 2012 21:45


Regi: Sam Mendes

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/John Logan

Medverkande: Daniel Craig, Javier Bardem, Judi Dench

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Danjaq

År: 2012

Längd: 143 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1074638/


När Bond skickas till Turkiet för att hämta hem en läckt lista över aktiva MI6-agenter går det mesta fel. 007 anses död i strid och livet i London går vidare. Några månader senare är MI6 och framförallt M under hård kritik för att ha förlorat listan som lett till flertalet agenters död. Saken blir inte bättre när MI6 utsätts för ett bombattentat. Det verkar vara någon i M:s förflutna som jagar henne. Lyckligtvis återvänder Bond till London, om än både fysiskt och psykiskt långt från toppform, för att jaga rätt på den skyldige.


Tredje gången för Craig i rollen som 007 och den helt klart mest hypade filmen i höst. Recensenter och besökare har nästan böjt ryggen ur led för att hylla Skyfall och till en början förstår jag dem. Öppningsscenen med en motorcykeljakt över Istanbuls hustak leder sömlöst in i en grym actionscen på toppen av ett tåg och slutligen till Adeles hyllade tema. Så långt allt väl. Det smäller, det är stort, svulstigt och jag känner igen samma stil som från de två tidigare filmerna med Craig. Attentatet mot MI6 är också en god idé - att attackera vad som känts som säker mark i alla andra Bondrullar är briljant. Sen händer det något. Filmen tappar allt tempo och handlingen blir någon slags pseudohämndhistoria som varken är bra eller dåligt utan bara "är". Det storslagna försvinner, globetrottern Bond blir vingklippt och den skurk som Javier Bardem spelat så bra till en början blir bara mer och mer pinsam. Jag antar att Bardem satsade på "excentrisk" men det blir mest skrattretande.


Visuellt tar också filmen en djupdykning efter halva speltiden. Första halvan är full av intressanta idéer som exempelvis en slagsmålsscen endast i skuggfigurer. Riktigt coolt. Andra halvan... meh, det ser bara billigt ut i jämförelse. Craig gör som vanligt en riktigt bra Bond, men resten av skådespelarna tycks gå på halvfart - inte minst Judi Dench som M. Dench, troligen trött på sin roll, verkar bara spela av sina repliker och vill ta sig igenom scenerna så fort som möjligt. Jag är också mycket besviken på att filmen inte bygger vidare på de två tidigares hintande åt Spectre. Var är Blofeld?!


Skyfall är inte en kass rulle på något sätt, den är bara ganska... tom. Den har inte den klassiska Bondcharmen, bygger inte vidare på de två fantastiska manus som föregick den och är på tok för lång för sitt eget bästa. En besvikelse, trots det relativt höga betyget.


Betyg: 3+ ge mig Spectre! av 5 möjliga


Av Ulf - 11 november 2012 20:27



Dagen efter och jag mår ganska bra faktiskt. Visst är jag öm som fanken på både det ena och andra stället, men inget jag inte kan hantera. Karlsson skojade inte igår när han sa att det kunde kännas som att vi hade halsfluss idag. Nack- och halsmusklerna, två grupper man inte tränar särskilt mycket i vanliga fall, fick jobba stenhårt igår. Men vad fan, inget som en kopp kaffe och en whiskey inte kan kurera.


Så vad har jag då lärt mig om wrestling och mig själv den här helgen? Jag har lärt mig att även de saker som ser lätta ut när man tittar på dem kan vara förbaskat svåra. Träna upp framförallt skuldror, nacke och ben. Resten, tja, jag har inte så ont i resten idag i alla fall. Jag har lärt mig att samtliga personer jag träffat inom SWS är drivna jävlar som jobbar stenhårt för att pusha sig själv och underhålla andra. Det är stort.


Hur ser framtiden ut för min wrestlingkarriär? Mja, jag tror väl inte jag kommer komma med. Min grundkondis är för dålig (den dog helt efter tre timmar) och jag behöver få tillbaka den smidighet jag förlorat. Om jag får ett samtal om fortsättning är det klart att jag kör vidare, men annars börjar jag träna annat, tränar upp muskler och smidighet och kanske testar igen nästa gång. Om inte annat för att det kan vara väldigt nyttigt att påminna sig om att även om wrestling är show och kamp finns det inget sätt man kan fejka ett fall på. Det gör ont, det smäller rätt bra och min respekt för alla som sysslar med det här har ökat än mer efter att ha provat på ett träningspass. Dessutom är det en kul träningsform som jag rekommenderar. Har du flair (no pun intended) för akrobatik, är stark, smidig och dessutom förmågan att sälja in en karaktär till en publik? Kör hårt! Nu ska jag ladda om för en ny, icke-våldsam, arbetsvecka. Kommer en recension på Skyfall (2012) senare ikväll också. Missa inte den.

Av Ulf - 10 november 2012 21:33


Malmö, en förhållandevis ljum novembermorgon. Jag är ute i mjukisbyxor för första gången på evigheter. Inser att jag måste vara en syn för gudarna i min dubbelknäppta rock, Doc Martens och grå träningsbyxor. Jag känner mig som en övervintrad kicker. Polaren Martin skickar ett sms om att han vägrar gå ut i träningskläder och istället planerar ombyte på stället. Jag väntar på honom en stund på Centralen och sen drar vi båda mot Annelund med Malmös ökänt pissiga stadstrafik.  


Efter smärre navigeringsmissar står vi utanför ett hyreshus. En träningsklädd snubbe hänger utanför och vi vet att vi kommit rätt när vi ser postern på porten. Sen väntar vi. Tydligen var det en mindre gala i lokalen igår och de som var med är av förklarliga anledningar inte tidigare ute än de behöver. Plötsligt dyker en snubbe jag känner igen upp - Malmös egen son, Killer Karlsson i egen hög person, eller snubben vars artistnamn fick mig att kolla upp SWS från första början. Hur kan inte älska det namnet?


Lite småprat senare står vi i en 16 kvadratmeter stor ring och kör uppvärmning. Förutom jag och Martin är det tidigare nämnda kille, Joel (om jag inte minns fel) och en riktigt tuff tjej vid namn Julia (om jag inte minns fel). Ringen står i ett utrymme i ett vardagsrum i vad jag tror har varit en lägenhet. Resterna från gårdagens efterfest står på borden och det ligger byggmateriel längs väggarna. Jag stormtrivs. Det är precis så här det ska vara, tänker jag, medan jag försöker hänga med i uppvärmningen. Min tidigare nämnda fysiska status ställer inte till med så mycket problem - än - men det är klart att det känns i benen vid det 20:e knäböjet.


Sen blir det bumps. För den icke insatte är en "bump" helt enkelt ett fall. Kroppen måste ju reagera på att bli kastad eller slagen och om man inte kan falla rätt blir man snabbt skadad. Det jag trodde skulle bli en fördel, kampsportsträningen, visade sig istället vara en nackdel. Jag är så invand med mina rullfall från de träningspassen att det är svårt att ändra på, men jag kämpar vidare. Jag bumpar framåt, bakåt, voltar och landar på rygg och har riktigt kul. Sen händer det. Rövbrott. Vid en framåtbump landar jag helt fel och drar i akterkastellet i mattan med en rejäl duns. Det tar några minuter innan jag kan mjuka upp ordentligt, men jag märker snart att mitt ben på den sidan inte riktigt vill lyda som innan. Ingen tid att gnälla dock, på det igen.


Om någon sett WWE Tough Enough vet ni att det bland det första man förväntas göra är att "springa rep". Det ser inte så jäkla illa ut - stjärnorna gör det otaliga gånger per match utan att blinka. Man tar sats, springer mot repen, vänder ryggen till, greppar repet så man inte glider ut av misstag, kastar sig in i repet och studsar mot det. Sen gör man det igen... och igen... och igen. Den första gången känns det bara kul, den femte likaså. Tionde gången börjar man få lite ont i ryggen, vid 20:e gången skriker ryggen "vad fan gör du?!". Jag trodde det inte sedan innan, men resten av skavankerna tillsammans är ingenting mot hur illa min rygg känns ikväll.


Skavankerna ja. Efter mitt spektakulära rövbrott och mitt inte helt kuranta ben som följd var det också nämnda ben som främst ställde till det för mig. Jag har av ren klantighet bränt sönder armbågar och knä, men det är jag van vid. Det som är värre är att jag inte riktigt kunde få höjd på benet i vissa övningar och landade illa som följd. Tog några bumps med skallen, men eftersom jag inte tuppat av än och inte mår illa så klarar jag mig nog från hjärnskakning. Men det är rätt typiskt mig - fullt ös medvetslös. Eller som Karlsson sa: "Det är bra att du satsar fullt ut, men tänk lite också."


Jag kommer vara öm imorgon, det är något jag är helt inställd på, men för stackars Martin gick det värre. Vid en bump drog han i hälen och fick en jäkla massa tyngd på den. När jag pratade kort med honom ikväll visade det sig att foten svullnat upp så pass att han får hoppa på kryckor ett tag. Otur, grabben, men du bangade inte och kan alltid säga att du blivit kastad av ett wrestlingproffs.


Två övningar jag misslyckades fullständigt med var att med hjälp av repen hoppa in och ut ur ringen jämfota. Tydligen sprattlade jag med ben nummer två och mycket riktigt fastnade jag i repen. Något som ser förhållandevis enkelt ut visade sig vara jävligt svårt helt enkelt. Den andra övningen jag misslyckades med var en balansövning. Upp och hoppa på topprepet, släpp med händerna och stå där så länge du kan. Övningen gjordes i tävlingsform och jag åkte i backen efter några sekunder. De övriga självmordskandidaterna stod pall så pass länge att Karlsson kände att det var dags att öka svårighetsgraden. Plötsligt börjar han springa rep. Det tog inte många sekunder innan resterande tävlande var nere i ringen igen.


Något som gick ganska okej däremot var en fireman's carry med benböj, det vill säga lyfta en snubbe som brandmän gör vid en räddningsaktion, gå runt med honom och göra några benböj. Vi parades tack och lov ihop i relativ viktklass, vilket innebar att jag skulle bära och bli buren av Joel. Hepp, sa det och plötsligt hade Joel kastat upp mig på axlarna. Jag vet inte hur länge han gick runt och hur många böj det blev, men killen var minst sagt imponerande! Det var han för övrigt i det mesta han gjorde så jag skulle inte bli förvånad om vi kan se Joel gå matcher om ett år eller så. Själv blev jag mest stolt över att jag fick upp 100 kilo Joel på axlarna, gick runt, gjorde tre knäböj och sen släppte ner honom. Tyvärr missade jag hip toss-övningen, det vill säga höftkast. Jag hade tagit ännu en bump mot huvudet och fick vila i tre minuter. Undrar vad som försvann i den bumpen? Min bristfälliga spanska kanske?


Den absolut läskigaste bumpen vi tränade var en rak framåtbump. Det ska se ut som man faller rakt på näsan, vilket man givetvis inte gör. Kroppen har dock en spärr att man inte ska kasta sig hejdlöst framåt även om man tar emot sig på underarmarna. Mina revben tog rätt mycket stryk av den.


Naturligtvis gjorde vi mer än så här på de fyra timmar vi tränade, men nu känner jag att revbenen inte vill att jag ska sitta upp längre. Fortsättning följer. Nu ska jag bara resa mig från stolen. Aj... aj... aj...

Av Ulf - 9 november 2012 18:03


Vad har jag gett mig in på? För en dryg månad sedan tyckte jag och en vän att det var en god idé att skriva upp oss för tryouts för Svensk Wrestling Syd. Det kan ha förekommit alkoholhaltig dryck när beslutet togs, men efter några dagar tyckte jag det verkade som en kul grej.


Den som läser bloggen eller känner mig vet att min fascination för amerikansk showbrottning har varit ett återkommande inslag i mitt liv sedan tidig ålder. När jag var nio år var min största dröm att bli professionell brottare, men eftersom Sverige inte hade någon organisation alls under min uppväxt sköts de drömmarna i sank. Jag började träna kampsport istället och visst, det var kul, men det innehöll inte det som lockade mig allra mest - teatern och samspelet med publiken.  


Med det sagt är det inte med lite nervositet jag packar träningsväskan ikväll. Det kommer säkert vara skitkul, men min fysiska status är inte vad den en gång var. Vi får se. Om jag lever imorgon kommer en rapport från en svettig träningslokal där jag förhoppningsvis inte gjort bort mig. Den som lever få se. Oh shit, varför sa jag så?

Av Ulf - 8 november 2012 21:26



Regi: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell

Manus: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell mfl.

Medverkande: Kelly Macdonald, Billy Connolly, Emma Thompson mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2012

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1217209/


Prinsessan Merida tänker inte vara som alla andra prinsessor. Istället för att gifta sig med en av sina tre uppvaktare vill hon fortsätta rida i skogen och skjuta båge - allt till sin mor drottningens förtret. När Merida efter ett gräl med sin mor stöter på en häxa i skogen får hon en önskan av trollkonan. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig...


Flertalet vänner hade talat gott om Brave och eftersom jag brukar gilla Pixars rullar var mina förväntningar ganska högt ställda på den här filmen. Nu, 100 minuter dumheter senare, känner jag mig nästan illamående av den fruktansvärt sentimentala och pekorala tonen i den här skitfilmen.


Om vi börjar med det som trots allt är bra så fungerar animation, musik och i viss mån röstskådespelarna riktigt bra. Billy Connolly är alltid en höjdare och när han nu får fritt spelrum för sin annars ofta nedtonade dialekt är det en fröjd att höra. Men... sen var det manuset.


Det är inget fel med klassisk sagotematik. Tvärtom brukar många filmer som följer sagans uppbyggnad vara riktigt bra. Men det krävs att man gör något med tematiken för att den inte ska bli tråkig. Brave har tillräckligt många bra scener för att inte vara genomtrist, men vad vill den förmedla? Kvinnofrigörelse under skotsk medeltid? Really? Det vanliga dravlet att vi hittar styrkan inom oss själva? REALLY? Om filmen åtminstone hade visat detta i bilder istället för att trycka upp det i ansiktet på tittaren i dialog hade jag kanske varit lite mer välvilligt inställd, men jag blir mest matt när filmen dumförklarar publiken. Ja, det här är en film för barn, men vet ni? Barn är smartare än vad vi tror. Titta på exempelvis Astrid Lindgrens historier eller Hayao Miyazakis filmer. Dessa ger djupare tematiska frågor och moraliska spörsmål än "jag gör vad jag vill". Framförallt är inte filmens protagonist "modig". Hon är en självcentrerad skitunge.


Det finns så många andra sätt de hade kunnat berätta den här historien på. Det extremt påklistrade slutet då... nej, jag ska inte spoila. Om ni vill se 2000-talets amerikanska kvinnoideal in action i en medeltidssättning så kolla in Brave. För mig undviker den bottenbetyg enbart på grund av filmens tekniska kvaliteter.


Betyg: 2 jag är fullt medveten om ironin att recensera en film från Disney efter gårdagens artikel av 5 möjliga

Av Ulf - 7 november 2012 22:30

 

Efter Disneys köp av Lucasfilm Ltd. förra veckan gick mina tankar till centraliseringen av den media som når oss genom de traditionella kanalerna. Internet är ett helt annat monster - här går det att hitta det mesta om man är villig att gräva igenom enorma mängder skräp, virussmittade filer och dessutom aktar sig för att bryta mot upphovsrätten. Men för väldigt många är nätet fortfarande så pass ovan mark att man aktar sig för allt vad filnedladdning eller streaming heter. Därför föddes idén till den här återkommande artikelserien på bloggen. Är koncentrerat ägande bra? Är många, mindre, outlets bättre? Vem är det som bestämmer vad vi ser och ens kan se på bio och tv i Sverige? Fundera och kommentera! 


Denna första installation i serien kommer handla om amerikansk film. Varför? Om man kollar in dagens tv-tablå från tv.nu kan man idag titta på 107 filmer i de vanligaste svenska tv-kanalerna. Av dessa är 73 amerikanska produktioner. Av filmerna som går i de allra vanligaste baspaketen (Kanal 1 - 6) är det uteslutande amerikanska filmer idag. Det gör att man måste ställa sig frågan vem som äger de amerikanska filmerna - om inget annat än i rent självbevarelsesyfte. Skulle du litat på nyheterna om det endast fanns ett fåtal, vinstdrivande, outlets? Litar du ens på SVT:s public service-nyheter?


Vän av ordning kanske invänder och säger att nyheter är en sak och film är en annan. Säg det till USA:s svarta befolkning som fick se en explosionsartad ökning i medlemskap i den ökända organisationen Ku Klux Klan efter The Birth of a Nation (1915) hade gått upp på de amerikanska biograferna. För den som tror att vi blivit smartare sedan dess vill jag påminna om att det bara för en dryg månad sedan cirkulerade en video på nätet, Innocence of Muslims, som endast var ute efter att provocera fram våldsamma reaktioner. Den lyckades alltför väl med sitt mål! Kontentan är att film faktiskt betyder något! I bästa fall kan film forma vår uppfattning om vår omvärld i en positiv riktning men i sina värsta stunder kan det vara ett hemskt propagandaverktyg.


Så vem äger då vad inom den amerikanska filmen? Att göra en komplett förteckning vore värdigt en doktorsavhandling, men om vi målar med breda penseldrag ser ägandet ut ungefär så här:


1. Disney Pictures

 

Omsättning: 40,84 miljarder dollar

Äger: Star Wars, Pixar, Mupparna, Nalle Puh (karaktären, inte bara de egna produktionerna), Iron Man, The Avengers, Indiana Jones mfl.


2. Warner Bros. Pictures

 

Omsättning: 12,64 miljarder dollar

Äger: Batman, Superman, (inklusive rättigheterna till alla övriga DC Comics-karaktärer på film), Looney Tunes, Harry Potter mfl.



3. Sony Pictures

 

Omsättning: 8,02 miljarder dollar

Äger: Den enda studio på den här listan som inte är baserad i USA. Utgår från sitt huvudkontor i Tokyo, men då man verkar inom det amerikanska studiosystemet väljer jag att ta upp dem här. Äger bland annat Spider-Man, Men in Black, The Karate Kid och Ghostbusters.


4. Universal Pictures

 

Omsättning: 4,24 miljarder dollar (ej verifierad källa)

Äger: Rättigheterna till alla "Universal monsters" exempelvis deras varianter av Dracula och Frankenstein, The Fast & Furious, Jason Bourne.

 

5. Paramount Pictures

 

Omsättning: 1,2 miljarder dollar

Äger: Transformers, Star Trek, Mission: Impossible, G.I Joe mfl.


6. MGM

 

Omsättning: ?

Äger: Då MGM gick i konkurs 2010 omformades bolaget och flera av deras gamla trotjänare ägs nu gemensamt av Sonys underbolag Eon och Warners underbolag New Line. Tillsammans äger de rättigheterna till Lord of The Rings, The Hobbit, James Bond, Robocop mfl.


7. 20th Century Fox

 

Omsättning: ?

Äger: Planet of the Apes, Alien/Prometheus, X-Men, Fantastic Four, Avatar mfl.


Jag har inte hittat några säkra omsättningssiffror för de två sistnämnda bolagen på listan, men en god gissning är att båda i alla fall ligger högre på listan än Paramount och troligen även Universal. Hur som helst så kan vi sluta oss till att filmindustrin i USA har en rejäl drake på förstaplats - Disney Pictures. Disney har alltså en omsättning på dryga 330 % mer än tvåan Warner Bros. Därför ska vi i nästa del av Pwnage kika lite närmre på just Disney Pictures och gå in mer på djupet om varifrån alla pengar kommer och vem som faktiskt kontrollerar de enorma summor som genereras av bolaget varje år.




Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards