Originaltitel: The Walking Dead: The Best Defense

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-6-1

Fängelset börjar bli mer eller mindre beboeligt, men konflikterna inom gruppen är fortfarande infekterade. När en helikopter kraschar i närområdet ger sig Rick, Glenn och Michonne ut för att leta efter överlevande. Utflykten leder dem till den lilla staden Woodbury där en grupp människor försöker starta ett nytt liv under ledning av den karismatiske "Guvernören". Men Woodbury ruvar på mer än en hemlighet...

Jag har flera gånger i mina recensioner av Apart Förlags utgivning av The Walking Dead anmärkt på att Kirkman hela tiden ökar obehagskänslan för varje volym, och det kunde inte vara mer sant när det gäller volym 5. Jag fick ärligt talat ta en paus mot slutet. Det har debatterats lite om The Walking Dead på Facebook nyligen och huruvida serien lämpar sig för yngre läsare. Svaret på den frågan är ett solklart "nej!" när det kommer till Anfall är bästa försvar. Det här är inte bara riktigt våldsamt utan framförallt förbaskat obehagligt. Är det bra då? Definitivt!

Johanna Koljonen skriver i sitt förord om hur karaktärerna måste anpassa sig till den nya vardagen och framförallt hur svårt det är för karkatären Lori. Just Lori går från klarhet till klarhet i Kirkmans manus. Jag avskyr henne helt enkelt. Det är inte för att hon är ond eller ens särskilt elak - det är hennes desperata försök att hålla fast vid världen som den en gång var som gör henne så pass vardagsgnällig att man vill göra henne till zombiefoder då och då. Samtidigt är Rick, hennes make, förbi sin egen kris... bara för att mötas av en ny. Jag myntade ett uttryck för några år sedan när jag följde några serier som verkade finnas till för att plåga karaktärer. Jag kallade det för "let's torment!-syndromet". Skillnaden mellan detta och The Walking Dead är att hur illa det än går för karaktärerna är det i princip alltid deras eget fel. Fast sen har vi Michonne... jag ryser bara jag tänker på det.

Kirkman ställer som vanligt viktiga frågor i sin serie, även om vi själva knappast lär möta dem i en zombieapokalyps. Framförallt svävar frågan om överlevnad till varje pris över albumets andra halva som en jobbig påminnelse om vad som händer i vår egen värld i länder och områden i krig. Hur långt skulle du gå för att överleva och när skulle du släppa på din moralitet? Hur skulle du styra över till exempel Woodbury? Som en viss guvernör?

Betyg: 5 with a nice Chianti av 5 möjliga

Regi: Joe Chappelle

Manus: Daniel Farrands

Medverkande: Donald Pleasence, Paul Rudd, Marianne Hagan

Produktionsbolag: Miramax Films/Nightfall/Halloween VI Productions

År: 1995

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0113253/

Sex år efter att både Michael Myers och Jamie Lloyd försvann från en polisstation hittar polisen Jamies kropp. Efter att ha fastslagit att Jamie nyligen fött ett barn kallas Dr. Loomis in som expert. Samtidigt, i Haddonfield, har Myers gamla hus sålts till förre ägarens bror. Rakt över gatan håller Tommy Doyle, överlevande från första filmen, uppsikt över huset när han en kväll får höra en panikslagen kvinnoröst över radion. Det som alla andra ser som ett dåligt skämt är övertygar Tommy att Myers är tillbaka...

När Miramax köpte rättigheterna till Halloween försökte de göra något lite annorlunda med sin nyvunna franchise. Det är hedersvärt att man inte bara pumpade ut ännu en uppföljare, men problemet med Halloween VI är att det är en trasig film. Långtgående konflikter mellan Donald Pleasence och regissören Joe Chappelle ledde till att det existerar två versioner av den här filmen - dels denna och dels original-cuten. Det skiljer ganska mycket mellan de två versionerna då ovan nämnda konflikt gör att många av Pleasences scener helt sonika klipptes bort. Den så kallade "Producer's Cut" är knappa kvarten längre och faktiskt ett snäpp upp på betygsskalan. Många dialogtunga scener försvann eller kortades ner markant, vilket gör att den officiella versionen ibland går lite väl fort fram med vissa saker.

Skådespelarmässigt duger filmen och på något sätt är det passande att det var Pleasences sista film med en större roll. Pleasence är Halloween till en så stor grad att även de lite långsamma delarna är sevärda bara för honom. De andra skådisarna i filmen är helt okej men har samtliga några riktigt märkliga scener som jag bara kan tillskriva den brutala omklippningen filmen fick. Storymässigt försöker man efterkonstruera en förklaring till Myers ondska och den känns inte så lite krystad. Den fungerade bättre i den förlängda versionen, men ändå? Det tog sex filmer innan ni bestämde er för att ge en back story annat än att Myers är en ond jävel? Framförallt målade Miramax in sig själva i ett hörn till den milda grad att man fick ignorera del fyra till sex när man skulle göra en ny Halloween. Mer om det i nästa del av Franchise Hell.

Halloween VI duger gott och väl som tidsfördriv. Producentklippningen har aldrig släppts i officiell utgåva och går i princip bara att hitta online eller piratkopierad så det är inte lönt att ni letar efter den i en box eller dylikt. Införskaffa den istället för versionen som visades på bio! I och med att filmerna skiljer sig så pass mycket åt  blir det ett sambetyg idag.

Betyg, bioversionen: 2

Betyg, producentklippningen: 3

Sammanlagt: 2+ lite för ivriga saxar i klipprummet av 5 möjliga

Regi: Dominique Othenin-Girard

Manus: Dominique Othenin-Girard/Michael Jacobs/Shem Bitterman

Medverkande: Donald Pleasence, Danielle Harris, Ellie Cornell mfl.

Produktionsbolag: Magnum Pictures Inc./The Return of Myers/Trancas International Films

År: 1989

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097474/

Ett år efter händelserna i förra filmen vårdas Jamie fortfarande på en barnklinik för traumat hon ådrog sig i mötet med sin morbror. Händelserna har gjort Jamie stum, men en långsam förbättring kan skönjas. Under dagarna som leder upp till Halloween börjar Jamie dock få hemska visioner om hur Michael Myers inte alls är död utan bara gömt sig och slickat såren sen förra året...

Halloween V filmades parallellt med Halloween IV (1988) och är ett lysande exempel på hur mycket regiarbetet för en film betyder. Dwight H. Littles regi till den sistnämnda kanske inte var något att skriva hem om, men han var åtminstone kompetent. Othenin-Girard har vi redan stiftat bekantskap med under Franchise Hell som en av medregissörerna till The Omen IV: The Awakening (1991). För att citera mig själv så gäller samma omdöme nu som då: "Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt." Donald Pleasence har gått från att vara en plågad och härjad man till att vara spritt språngande galen! Det är ett överspel som inte är av denna värld! Othenin-Girard har helt låtit karaktären gå överstyr både i regi och det samförfattade manuset. Idé till en dryckeslek är att ta en sup varje gång Pleasence överskrider sina befogenheter eller i princip misshandlar sina patienter psykiskt. Det överdramatiska skådespelet funkar för Danielle Harris. Hennes karaktär ska vara konstant livrädd och knappt veta var hon är. Imponerande för en barnskådespelare att kunna förmedla känslor så bra med bara mimik under stora delar av filmen.

Halloween V:s stora problem är dock att den inte vet vad den riktigt vill vara. Här finns några av franchisens bästa suspensscener samtidigt som man, helt ärligt, lagt till två Kling & Klang-poliser. Det ger ett minst sagt splittrat intryck. Hade jag kul? Jo, men kanske inte av rätt anledningar. Om du gillar slashers och b-film kan den dock vara värd en titt.

Betyg: 2 cirkusmusik till klantiga poliser? Really? av 5 möjliga

Ibland behöver man en dos western. Hårdbarkade män i en lika hårdbarkad miljö där en snabb hand är lika viktigt som att undvika de livsfarliga kvinnorna på saloonen. I en filmhistoria full av westerns finns det få, om någon, film som toppar Sergio Leones Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo (The Good, The Bad & The Ugly, 1966). Det finns flera minnesvärda scener från det långa westerneposet, men min personliga favorit är dessa visdomsord. Logiken är ofelbar och repliken sylvass. En replik och scen att minnas och småskratta åt när livet känns som en tumbleweed full med hästpiss.

Scen: "When you have to shoot..."