FFF 2012 Dag 8: Sydstatsaction och döda skaldjur från öst  

Sushi. Jag tror inte jag känner till någon annan maträtt som har ett spann mellan knappt ätbar och fantastisk gourmetmat på samma sätt som den japanska nationalrätten. Jag är inte på något sätt en sushikännare, men det är klart att man i alla fall i Sverige ändå kan upptäcka en markant skillnad i kvalitet mellan olika sushirestauranger. Av Lunds fyra större sushiställen i centrum är jag flitligast kund hos Zen Sushi. Prisvärt, oftast snabb service och lite egna specialare. Stans bästa sushi hittar man dock på Rå Epok. Det enda problemet är att det då och då är så knökat med folk i den lilla lokalen att kön ringlar sig ut på gatan. Trea kommer Wasabi. Dyrare än de andra ställena, inte bättre kvalitet men trevlig lokal. Sen finns det där fjärde stället... Tabemono. Efter två matförgiftningar går jag helt enkelt inte dit längre. Nuff said.

Så varför denna lilla odyssé genom centrala Lunds sushiställen? Jo, igår såg jag nämligen en film som fick mig att koka ris mitt i natten och skära till lite grönsaker till en fattigmanssushi. Noboru Iguchis lågbudgetsplatter Dead Sushi (2012) är bland det roligaste jag sett på bio på många år. I motsats till många andra japanska genrefilmer är Dead Sushi precis rätt typ av knäpphet. Den är enkel att följa med i men slutar aldrig överraska. Här finns buskis, splatter, japansk monsterfilm, kung fu-slagsmål och talande äggsushis som sprutar syra för att nämna några infall. Framförallt har du ingen aning om vad som kommer hända härnäst. Det är ständiga överraskningar, fantastiskt usel cgi varvat med helt okej traditionella specialeffekter och räkor med huggtänder. Ja... jag vet inte hur jag ska beskriva den här filmen! Den handlar i alla fall om sushikocken Keiko som rymmer hemifrån efter att hennes far, en berömd sushikock, behandlat henne som skit en gång för mycket. Keiko får ett jobb som värdinna på ett litet värdshus dit ett läkemedelsföretag kommer på retreat. Men läkemedelsföretaget skuggas av en mystisk man som verkar ha sin egen agenda. Snart flyger både sashimi och nigiri omkring och försöker äta upp människor!

Dead Sushi är en av de där filmerna som skapar problem för mig som recensent. Som film betraktat är den ganska dålig (inte det sämsta jag sett på långa vägar dock!) men underhållningsvärdet är genom taket. Det är också det som den här bloggen i viss mån går ut på - att bedöma filmer som ses som "mindre värda" på samma meriter som de mer finkulturella alstren. Till syvende och sist handlar film för mig om två saker: filmkonst och underhållning. Om man lyckas få med båda i en och samma film är det oftast en klassiker i min bok. Dead Sushi är inte filmkonst utan snarare mest konstigt. Men herregud vad jag skrattade! Kommer jag se om den? Ja. Kommer jag köpa den på dvd? Ja. Kommer jag se resterande lågbudgetskräckrullar som Iguchi har gjort? Ja. Det är en klar femma enligt mig. 5 tonfisksmördare med överdimensionerade yxor av 5 möjliga.

Innan Dead Sushi visade den 70-talsdoftande franska kortfilmen Antoine et les héros (Antoine and the heroes, 2012). En ung man tvingas välja mellan två filmer med sina favoritskådespelare, den rövsparkande kung fu-stjärnan Jim Kelly och scream queen-bruden Angela Steele. Gränsen mellan de två filmerna blir dock allt suddigare när Antoine knockas medvetslös. Gillar du kung fu-rullar, zombiefilmer och kitsch är Antoine and the heroes väl värd att kolla upp.

Kvällen inleddes dock med actionpärlan The Baytown Outlaws (2012). Tre bröder tar hand om "problem" i Alabama medan polisen ser mellan fingrarna med deras förehavanden. När de kontaktas av en kvinna för att hämta tillbaka hennes gudson från exmaken befinner sig bröderna snart utanför sin vanliga lilla fiskdamm. Det blir en lång och actionfylld resa tillbaka till Alabama.

Jag gillade verkligen The Baytown Outlaws och blandningen mellan extremt våldsam action, humor och kitsch den presenterar. Tänk er en The Boondock Saints(1999) satt i sydstaterna och med ännu mer fokus på action istället för nämnda films sociala patos och ni kommer ganska nära. Här finns lite av varje. En Billy Bob Thornton som slemmig skurk, bikerchicks som guns for hire och vägpirater ala Mad Max (1979). Framförallt lyckas den med allt som tidigare recenserade (2012) misslyckades med. Det här är en road movie med intressanta karaktärer och ett klart mål. Good show! 4- Free Bird-solon av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in Danielle Harris senaste, Elijah Wood som knäppgök och en... Manborg?