FFF 2012 Dag 5: Hårdkokta fransmän och docksöta yrkesmördare  

Hack, host, snörvel, stön och stånk. Nej, jag har inte blivit en zombie (än...) men den alltid lika trevliga filmfestivalssjukan har slagit till. När man packar några hundra människor i ett trångt utrymme i förkylningstider är det ett under om man inte blir lite krasslig. I retrospekt var det nog inte så smart att gå ut ikväll med tanke på att jag fick sjuka mig från dagjobbet idag, missar kvällens filmer och låter som en trasig motor till en Trabi. Nåja, så länge jag inte gör som jag gjorde på Stockholms Filmfestival 2002 och spyr på en flygvärdinna på vägen hem. Det var det dock värt. David Lynch var hedersgäst den gången. Jag vet inte om flygvärdinnan tyckte det var värt det, men nu svamlar jag.

Hur som helst spenderades måndagen med franska gangsters i Le guetteur (The Lookout, 2012) och de bedårande yrkesmördarna i Geoffrey Fletchers Violet & Daisy (2011). Båda filmerna lyckades precis hanka sig upp på ett betygssteg högre än vad jag först var beredd att ge dem. Le guetteur handlar om den professionella bankrånaren och krypskytten Vincent och vad som händer när ett jobb går väldigt fel. En välspelad film med ganska tät stämning och bra foto, men utan ordentlig karaktärsutveckling. Till stor del påminner Le guetteur om ett mer påkostat tv-avsnitt av valfri thrillerserie. Framförallt är filmens huvudskurk ganska dåligt underbyggd. Om den varit längre och mer krut lagts på just karaktärerna hade det här kunnat bli riktigt bra. Det fina fotot och den täta stämningen för dock upp den till 3- i Frankrike har alla män mustasch av 5 möjliga.

Le guetteur föregicks av den spanska kortfilmen Nexo (2012). En musiker upptäcker att den nya smartphonen han köpt visar trädgården utanför bäste polarens hus. På något sätt verkar han vara där samtidigt som han är i sin lägenhet... En bra början med suggestiv stämning mynnar tyvärr ut i ingenting. Synd på bra uppbyggnad.

Bättre var då kortfilmen innan Violet & Daisy, den schweiziska Employee of the month (2011). Oliver Beguin har regisserat en väldigt charmig och rolig kortfilm om vad som händer när diverse mytologiska varelser blir arbetslösa och måste gå på arbetsintervju. Beguin, som introducerade sin egen film, fick höra rungande applåder och många skratt från publiken. Det var han värd.

Violet & Daisy handlar om två tonåriga yrkesmördare som tar ett jobb för att få råd med ett par designerklänningar. Jobbet blir dock mer komplicerat än de kunde tänka sig. Violet & Daisy börjar väldigt bra (bara scenen med en hit i nunnekläder är obetalbar) men faller tyvärr in i en ganska typisk "quirky girls do quirky things"-standard efter ungefär halva speltiden. Ändå kan jag inte släppa den. Alexis Bledel är charmig som bara få, och Saoirse Ronan äger varje scen hon är med i - inte minst de mot en kakbakande James Gandolfini (för att låna en fras från festivalkatalogen). Dialogen är vass, fotot snyggt men den saknar något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är kul att filmen är uppdelad i "kapitel" - inte olikt exempelvis Pulp Fiction (1994) - men det kan vara just uppdelningen som gör att filmen tappar lite i tempo trots att de enskilda scenerna minst sagt är actionladdade. Som ni märker är jag riktigt kluven till Violet & Daisy, men eftersom jag hellre friar än fäller blir det 4- invärtesblödningardanser av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag hemma med te och whiskey. Hepp.