FFF 2012 Dag 2: Designervirus, anusfrukt och spanska varulvar

Festivalens andra dag och redan nu presenterade sig vad jag tippar kommer bli en av de starkaste kandidaterna till årets internationella pris - Antiviral (2012). Antiviral är Brandon Cronenbergs, son till legendariske skräckmästaren David Cronenberg, första långfilm och han är definitivt någon att hålla ögonen på. Filmen handlar om labbteknikern Syd March och hans jobb på en klinik som säljer virus och bakteriella infektioner tagna från kändisar. Klinikens kunder har samtliga en brinnande längtan att komma så pass nära sina idoler att de delar samma sjukdomar. March försöker dock tjäna lite extrapengar genom att smuggla ut virus i sin egen kropp för att sälja på svarta marknaden. En dag injicerar han sig dock ovetandes med ett designervirus som haft ihjäl klinikens största kassako, megastjärnan Hannah Geist. Nu måste March ta reda på vad som egentligen hände Geist och hur han kan förhindra att det händer honom. 

Det är inte svårt att se vilket familjeträd som grenen Brandon vuxit ifrån. Han delar sin fars filmiska intresse för den mänskliga kroppen, vad som är liv och hur vi kan manipulera det. Tematiken med kändisdyrkan är tyvärr inte alltför långt ifrån sanningen heller. Cronenberg har verkligen lyckats med det mesta. Hans skådespelarregi är fantastisk och han har definitivt hittat en leading man i Caleb Landry Jones som gör en enastående insats i rollen som Syd March. Den avskalade designen, minimalistiska musiken och ett smart manus är andra faktorer som gör Antiviral till min favorit på årets festival hitintills. Det enda jag har att anmärka något på är tempot. Man hade lätt kunnat klippa bort tio minuter utan att någon skada skett. Snarare hade filmen blivit än mer drabbande. Antiviral får ändå 4+ kanyler av 5 möjliga.

Kvällen började dock med den portugisiska kortfilmen Banana Motherfucker (2011). Ett filmteam attackeras av mördarbananer när de är på uppdrag i icke-namngiven djungel. Gorefest och skräckparodier följer. En ganska rolig kortfilm, men inte alls i samma klass som kvällens andra förfilm, den spanska La migala (Bird Spider, 2011) där en man med spindelfobi köper en fågelspindel som han släpper lös i sin lägenhet - allt för att få något annat att tänka på än att hans flickvän lämnat honom. För någon med stark aversion mot spindlar, såsom undertecknad, var detta ren och skär skräck. Snygg produktion, bra manus och uppbyggnad. Se den!

Banana Motherfucker efterföljdes av den japanska psykedeliska trippen The Warped Forest (2011). Besökare till en kurort med varma källor försvinner spårlöst och hamnar i en värld där de inte tycks komma ihåg sina tidigare liv. Istället lever de i vad som verkar vara en blandning mellan svenska barnprogram från 70-talet och valfri fetischporrfilm. Det är... mycket märkligt. Jag har pluggat både japanska och japansk historia och har rätt okej koll på japanska kultur, men de enda tematiska markörer jag kan hitta är den besjälade naturen ala Shintoism och en ännu skummare version av Akira Kurosawas Dreams (1990). Saker som färgskala och scenografi påminner mig om de tidigare nämnda barnprogrammen från 70-talet. Vilse i pannkakan  (1975) på crack kanske? På typiskt japanskt manér genomsyras också filmen av både subtil och inte så subtil alternativ sexualitet. När jag på Facebook igår försökte beskriva vad jag kallade för "rövhålsfrukter" fick jag ganska många frågor om jag säger så. För att ta dessa som exempel så verkar alla innevånare i skogen älska en slags limegröna frukter med vad jag bara kan beskriva som ett anus i mitten... och det... pulserar. Frukterna plockas för övrigt från skrevet på elaka skogsnymfer. Japan! Hur som helst är The Warped Forest lite för skum för sitt eget bästa. Här finns riktigt roliga scener mitt i all galenskap men bristen på riktig konflikt, riktning och mål gör att den får 2+ rövhålsfrukter av 5 möjliga.

Japan!

Roligare var då den spanska (mycket från Iberiska halvön idag!) varulvsrullen Lobos de Arga (Game of Werewolves, 2011). En semiprofessionell författare återvänder till byn där han växte upp för att vara hedersgäst vid en ceremoni. Byborna bemöter honom dock med misstänksamhet - något som snabbt förvandlas till renodlad aggression när det visar sig att författaren bär på det blod som kan befria byn från en gammal varulvsförbannelse. Tänk er en spansk Shaun of the Dead (2004) med varulvar istället för zombies och ni kommer ganska nära sanningen. Det är roligt, rappt och framförallt ser varulvarna ut som förbaskade varulvar och inte förvuxna vargar. Väl värt en koll! 4 lykantroper av 5 möjliga till Lobos de Arga.

På dagens program står Q&A med George A Romero, förhoppningsvis ett fototillfälle med den samme, William Friedkins senaste och filippinska zombies. Brains!