Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Joe Taslim, Donny Alamsyah mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1899353/

När ett SWAT-team ska storma en byggnad tillhörande en ökänd knarkkung går precis allt fel. Snart inser de att de är fångade mitt i ett 15 våningar högt hus med folk som vill döda dem både över och under sig. Men knarkbossen har inte räknat med rookien Rama...

Ja... var börjar jag? Detta är troligen den mest välkoreograferade actionrulle jag sett! Sedan mitt intresse för asiatisk sparka röv-film blommade upp på allvar i tonåren har jag sett hundratals dylika rullar. De flesta är dussinfilmer man snabbt glömmer bort eller blandar ihop med varandra. Jag vet redan nu att jag kommer se om Serbuan Maut ett antal gånger. Om det finns en specialutgåva ska jag ha den. Så enkelt är det.

Manuset är inte i vägen för actionscenerna men är heller ingenting att skryta med. Det är inte det som är poängen med filmer som den här. Poängen är fighting, fighting och åter fighting. Iko Uwais har tillsammans med Yanyan Ruhian både koreograferat actionscenerna och spelar huvudrollen. Fightingen baseras på det indonesiska kampsystemet Pencak Silat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men fightingentusiaster kanske kan kommentera. Själv tycker jag det ser ut som en blandning mellan Wushu och Muy Thai men jag kan vara helt ute och cykla. Hur som helst är det så in i helvete jävla coolt att kolla på! Håll dock i åtanke att actionscenerna är fruktansvärt brutala, så om ni är känsliga kanske inte det här är filmen för er. Det kommer en amerikansk remake som lär vara nedtonad. Jag förstår inte riktigt poängen med det om jag ska vara ärlig, men om ni vill se fightingen i en lite mildare variant kan den vara värd att vänta på.

Serbuan Maut är en svår film att göra rättvisa i en recension. Manus och karaktärer är som sagt sekundära till actionscenerna. Fotot är ofta väldigt snyggt med svepande handkamerarörelser som inte framkallar åksjuka. Musiken är även den väldigt bra och både jag och polarna som såg filmen tyckte att Serbuan Maut kändes väldigt 70-talsinspirerad i sin stil. Hur det än må vara med den saken och hur det än må vara med allt annat är jag alldeles salig. Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst.

Betyg: 5 innovativa kiropraktikerövningar från hög höjd av 5 möjliga

Regi: John Gulager

Manus: Patrick Melton/Marcus Dunstan/Joel Soisson

Medverkande: Danielle Panabaker, Matt Bush, David Hasselhoff

Produktionsbolag: Atmosphere Entertaiment MM/Chako Film Company/Dimension Films

År: 2012

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1714203/

Big Wet, en vattenpark inriktad på diverse utsvävande leverne, ska slå upp dörrarna. Delägaren Maddy är mindre glad över sin styvfars beslut att göra om parkens inriktning, men det står snart klart att de kommer få större problem än överförfriskade tonåringar...

Piranha-filmerna var riktigt roliga creature features när det begav sig. När licensen blev uppköpt och 2010 års Piranha 3D satte tänderna i biografer världen över var det kärlek vid första ögonkastet för min del. Filmen var så obota korkad att den snabbt blev en av mina guilty pleasures. Självklart var det här meningen. Ingen gör en film om mördarpirayor seriöst. Piranha 3DD är mer av samma, bara lite sämre.

Som titeln antyder är det stark fokus på bröst och sex... och pirayor. Det är egentligen allt man behöver veta om det papperstunna manuset. Skådespelarna är usla, som sig bör, med några lysande undantag. David Hasselhoff och Christopher Lloyd står för två väldigt roliga biroller. Hasselhoff spelar en karikatyr av sig själv som har sjunkit så lågt att han spelar sin roll från Baywatch (1989 - 1999) för öppnandet av vattenparker. Hasselhoffs extrema cynism blir rent ut sagt skitrolig. Lloyd gör som vanligt en galen vetenskapsman. Den här gången är han övertygad om att pirayorna håller på att utveckla ben och lungor.

Piranha 3DD är en urbota dum film för splatterfantasten. Mycket naket, mycket våld, mycket pirayor. Mycket av allt. Innehåller också en av de bästa repliker jag hört på länge: "Josh cut his penis off because something came out of my vagina." Bara det är värt en titt.

Betyg: 3+ sommarfilmer med bett i (oh the puns!) av 5 möjliga

Regi: James Cameron

Manus: James Cameron/David Giler/Walter Hill

Medverkande: Sigourney Weaver, Carrie Henn, Michael Biehn mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Brandywine Productions/SLM Production Group

År: 1986

Längd: 137 min (special edition recenserad: 154 minuter)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090605/

Ett bärgningsteam hittar av en slump Ripley i kryosömn och tar med henne till Jorden. Väl där får hon reda på chocken - hon har flutit omkring i sin kapsel i 57 år. Livet blir inte lättare av att hon står under utredning för att ha sprängt ett fraktskepp i luften (slutet av förra filmen) och att alla hon känner, inklusive hennes dotter, hunnit dö under tiden hon varit nedfrusen. Utredarna tror inte heller på hennes historia om vad som hände ombord på skeppet och Ripley förlorar sin pilotlicens. Några månader senare förlorar Jorden kontakten med sin koloni på den för Ripley alltför välbekanta planeten LV-426...

Ni vet sådana där filmer som man tycker är helt fantastiskt bra, inte ser på några år och sen undrar om man förskönat dem? Det här är inte en sån film. Aliens är i mitt tycke en perfekt actionrulle, en nästintill perfekt science fiction-film och det bästa James Cameron gjort - inklusive Terminatorfranchisen (1984 - 2009). Kombinationen med Camerons perfektionism och de två andra manusförfattarnas troligen nedtonande effekt på den förre gör att Aliens blir den perfekta stormen.

Sigourney Weaver är tillbaka som Ripley och det är egentligen här som hon cementerar sin paradroll. I första filmen var hon förvisso den enda överlevande, men hon kändes fram till slutet som en av många i besättningen. I Aliens står Ripley helt klart i första rummet som expert, överlevare och allmän badass. Weaver har hjälp av en riktigt bra ensemble med en duktig barnskådespelare (Carrie Henn) och Lance "Rösten" Henriksen som främsta utropstecken. Paul Reiser som den extremt inställsamme Burke är också en fröjd.

Det som lyfter ensemblen från liknande filmer är att den marinkårsenhet som skickas till planeten med Ripley känns som riktiga personer. Det känns som de har en rikare bakgrundshistoria än att vara stand in för middag till utomjordingar. Cameron, i ett smart drag, lät gruppen genomgå träning tillsammans med ett brittiskt specialförband innan inspelningen. Det märks. Marinsoldaterna är stentuffa, men framförallt har de ett påtagligt kamratskap som är svårt att fejka om det inte redan finns där.

Manuset är egentligen inte så märkvärdigt (annat än Ripleys fina mordotterförhållande till den överlevande lilla flickan "Newt"), men Cameron bygger upp en tät, tät spänning som trots de spektakulära eldstriderna känns klaustrofobisk. Gör dig själv en tjänst och se den 17 minuter längre Director's Cut-versionen (tillgänglig i en rad samlingsutgåvor). Här återfinns flera scener som borde varit med i bioversionen - inte minst scenerna med maskingevären med rörelsedetektorer. En speltid på 154 minuter borde kännas ganska lång, men inte i det här fallet. Aliens är en film som fortfarande, vid 30 års ålder, kan få mig att utbrista "fy fan vad jävla coolt!" i tid och otid. Om du inte sett den är du tyvärr en cineastisk idiot. Åtgärda det nu. Om du har sett den, se om den ikväll.

Betyg: 5 "get away from her, you bitch!" av 5 möjliga

Ledarskap i The Grasshopper lies heavy

Hawthrone Abendsens inomfiktiva roman beskrivs aldrig särskilt ingående av Dick. Det är snarare själva idén av en kontrafaktisk verklighet som anses viktig och hotande för vissa, så som den nazistiska regimen. På vanligt Philip K. Dick-manér ges en fingervisning om att hela världen är en illusion. Detta tar sitt uttryck i Abendsens bok, skriven med hjälp av I Ching; oraklet som avslöjar verkligheten för vad den egentligen är. Läsaren upptäcker snart att världen som presenteras av Abendsen inte är ”vår” verklighet, utan ännu ett alternativ. Vid det här laget lurar Dick in läsaren i en tankebana som ställer frågan om det inte egentligen är läsarens värld som är illusionen och inte Abendsens.  Vad vi får reda på rent ledarskapsmässigt, trots avsaknaden av ett riktigt referat, om Abendsens värld är dock följande:

Winston Churchill (1874 – 1965/1874 -?)

Churchill var, om än en väldigt skicklig politiker och talare, expert på att skaffa sig ovänner. Om man bortser från hans handlingar i andra världskriget motsatte han sig många progressiva och populära idéer efter krigsslutet. Styvnackat vägrade han erkänna planerade förbättringar för allmän sjukvård och utbildning och som en följd förlorade han också makten i valet efter krigsslutet. Han återtog posten som premiärminister 1951 men fick se sin mandatperiod präglad av internationella kriser. Han uppfattades nu också av många som något despotisk och gammalmodig.

I The Grasshopper lies heavy beskrivs Churchill som en man som efter kriget utvecklats till despot, inte helt olik Hitler.[1] Han är hårdför, desperat att behålla sitt imperium och gör ingenting åt de stora problem med rasism som finns i Storbritannien. Det är också Churchill som står som slutgiltig segrare i konflikten med den andra stormakten i Abendsens värld, USA.

John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963/1917 -?)

Även om det aldrig sägs rakt ut kan man dra slutsatsen att det är Kennedy, eller åtminstone en liknande ledartyp, som leder USA i The Grasshopper lies heavy. USA: s ledarskap framstår som en utopisk variant av Kennedyadministrationen med utbildning till världens fattiga länder, ekonomiskt bistånd och genomförandet av en civilrättslag som praktiskt taget utrotar rasmotsättningarna i landet på femton år.[2] Utöver dessa påståenden får vi aldrig reda på något om ledarskapet utan när boken återberättas för oss fokuserar den mestadels på kriget och Storbritanniens ledarskap. Om vi antar att denne fiktive Kennedyfigur hade samma typ av ledaregenskaper som sin verklige förlaga kan vi sluta oss till ett beräknande och lugnt sinnelag. Detta alltså ställt emot den fiktive Churchills allt mer despotiska framtoning.

Samhälleliga tendenser: Vår verklighet

Det är givetvis inte bara ledarskap, eller bristen därpå, som skapar en internationell kris. Det måste också finnas en viss samhällsanda, ett godkännande från folket. Om folket inte accepterar vad en ledare gör kommer de till sist att göra revolution. Även om denna kanske inte lyckas är det bara en tidsfråga tills nästa gång folket får nog. Det måste finnas någon form av samhällelig konsensus om vad ledarnas policy säger. Ledarna måste anspela på vad folket vill ha och en skicklig politiker kan forma detta i sina egna syften. Därför måste vi också se till samhälleliga tendenser när vi analyserar uppkomsten av en stor internationell konflikt.

I vår verklighet var det som bekant en kamp mellan de två polariserade samhällssystemen kommunism och demokrati som skapade dynamiken i konflikten. Det är svårt att uttala sig om vilken den folkliga ståndpunkten i Sovjetunionen med satellitstater var vid den här tiden, inte minst på grund av att samhället var så pass slutet som det var. I USA däremot kan man skönja en tydlig utveckling från 1950 – talets överdrivna framtidsoptimism till en början på en mer cynisk och realistisk hållning gentemot världen. Den svarta befolkningens rättigheter hade kommit upp på agendan i och med civilrättsrörelsen, USA:s inblandning i Vietnamkriget hade tagit sin början och när gemene man i västvärlden till sist hade börjat anamma den kulturförändring som skett på 50 – talet, exempelvis med framväxten av rockidealet och den nya typen av film, började saker och ting accelerera fortare och fortare även på civilt område. Det var kort sagt en förvirringens era med influenser från många olika håll.

Kennedy var som klippt och skuren för att vara president i början av den här utvecklingen eftersom han representerade den nya tiden dels genom att vara så ung som han var och dels genom att vara den förste verklige mediepresident som USA haft. Samtidigt som han framstod som en stark ledare hade han också väldigt skilda sidor av sin personlighet, precis som världen runt omkring sig. Kennedy fungerade som en länk mellan den äldre och den yngre generationen.

Den sociala förvirring och utveckling som gjorde sig gällande i USA kunde av naturliga skäl inte få fäste i Sovjetunionen, åtminstone inte offentligt. Det är överhuvudtaget svårt att hitta information om den här perioden i Sovjetunionens historia som inte rör de politiska besluten. Därför nöjer jag mig med att dra slutsatsen att genom ett effektivt och kontrollerande styre kunde Sovjetunionen i mångt om mycket ”undvika” de sociala omvälvningar som skedde i väst.