Ledarskap i The Grasshopper lies heavy

Hawthrone Abendsens inomfiktiva roman beskrivs aldrig särskilt ingående av Dick. Det är snarare själva idén av en kontrafaktisk verklighet som anses viktig och hotande för vissa, så som den nazistiska regimen. På vanligt Philip K. Dick-manér ges en fingervisning om att hela världen är en illusion. Detta tar sitt uttryck i Abendsens bok, skriven med hjälp av I Ching; oraklet som avslöjar verkligheten för vad den egentligen är. Läsaren upptäcker snart att världen som presenteras av Abendsen inte är ”vår” verklighet, utan ännu ett alternativ. Vid det här laget lurar Dick in läsaren i en tankebana som ställer frågan om det inte egentligen är läsarens värld som är illusionen och inte Abendsens.  Vad vi får reda på rent ledarskapsmässigt, trots avsaknaden av ett riktigt referat, om Abendsens värld är dock följande:

Winston Churchill (1874 – 1965/1874 -?)

Churchill var, om än en väldigt skicklig politiker och talare, expert på att skaffa sig ovänner. Om man bortser från hans handlingar i andra världskriget motsatte han sig många progressiva och populära idéer efter krigsslutet. Styvnackat vägrade han erkänna planerade förbättringar för allmän sjukvård och utbildning och som en följd förlorade han också makten i valet efter krigsslutet. Han återtog posten som premiärminister 1951 men fick se sin mandatperiod präglad av internationella kriser. Han uppfattades nu också av många som något despotisk och gammalmodig.

I The Grasshopper lies heavy beskrivs Churchill som en man som efter kriget utvecklats till despot, inte helt olik Hitler.[1] Han är hårdför, desperat att behålla sitt imperium och gör ingenting åt de stora problem med rasism som finns i Storbritannien. Det är också Churchill som står som slutgiltig segrare i konflikten med den andra stormakten i Abendsens värld, USA.

John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963/1917 -?)

Även om det aldrig sägs rakt ut kan man dra slutsatsen att det är Kennedy, eller åtminstone en liknande ledartyp, som leder USA i The Grasshopper lies heavy. USA: s ledarskap framstår som en utopisk variant av Kennedyadministrationen med utbildning till världens fattiga länder, ekonomiskt bistånd och genomförandet av en civilrättslag som praktiskt taget utrotar rasmotsättningarna i landet på femton år.[2] Utöver dessa påståenden får vi aldrig reda på något om ledarskapet utan när boken återberättas för oss fokuserar den mestadels på kriget och Storbritanniens ledarskap. Om vi antar att denne fiktive Kennedyfigur hade samma typ av ledaregenskaper som sin verklige förlaga kan vi sluta oss till ett beräknande och lugnt sinnelag. Detta alltså ställt emot den fiktive Churchills allt mer despotiska framtoning.

Samhälleliga tendenser: Vår verklighet

Det är givetvis inte bara ledarskap, eller bristen därpå, som skapar en internationell kris. Det måste också finnas en viss samhällsanda, ett godkännande från folket. Om folket inte accepterar vad en ledare gör kommer de till sist att göra revolution. Även om denna kanske inte lyckas är det bara en tidsfråga tills nästa gång folket får nog. Det måste finnas någon form av samhällelig konsensus om vad ledarnas policy säger. Ledarna måste anspela på vad folket vill ha och en skicklig politiker kan forma detta i sina egna syften. Därför måste vi också se till samhälleliga tendenser när vi analyserar uppkomsten av en stor internationell konflikt.

I vår verklighet var det som bekant en kamp mellan de två polariserade samhällssystemen kommunism och demokrati som skapade dynamiken i konflikten. Det är svårt att uttala sig om vilken den folkliga ståndpunkten i Sovjetunionen med satellitstater var vid den här tiden, inte minst på grund av att samhället var så pass slutet som det var. I USA däremot kan man skönja en tydlig utveckling från 1950 – talets överdrivna framtidsoptimism till en början på en mer cynisk och realistisk hållning gentemot världen. Den svarta befolkningens rättigheter hade kommit upp på agendan i och med civilrättsrörelsen, USA:s inblandning i Vietnamkriget hade tagit sin början och när gemene man i västvärlden till sist hade börjat anamma den kulturförändring som skett på 50 – talet, exempelvis med framväxten av rockidealet och den nya typen av film, började saker och ting accelerera fortare och fortare även på civilt område. Det var kort sagt en förvirringens era med influenser från många olika håll.

Kennedy var som klippt och skuren för att vara president i början av den här utvecklingen eftersom han representerade den nya tiden dels genom att vara så ung som han var och dels genom att vara den förste verklige mediepresident som USA haft. Samtidigt som han framstod som en stark ledare hade han också väldigt skilda sidor av sin personlighet, precis som världen runt omkring sig. Kennedy fungerade som en länk mellan den äldre och den yngre generationen.

Den sociala förvirring och utveckling som gjorde sig gällande i USA kunde av naturliga skäl inte få fäste i Sovjetunionen, åtminstone inte offentligt. Det är överhuvudtaget svårt att hitta information om den här perioden i Sovjetunionens historia som inte rör de politiska besluten. Därför nöjer jag mig med att dra slutsatsen att genom ett effektivt och kontrollerande styre kunde Sovjetunionen i mångt om mycket ”undvika” de sociala omvälvningar som skedde i väst.